Finland sekulariseras och väldigt många applåderar. Men samtidigt som kyrkan förlorar medlemmar är det som om vårt land förlorar sin religiösa bildning. Vi fostrar en generation som inte har en aning om vad helighet är. Och så länge vi rör oss i hemlandets trygga vrå gör det kanske inte så mycket. Det värsta som kan hända (och händer hela tiden) är att vi sårar en medmänniska. Men på många håll utanför vårt lands gränser är det ett betydligt större problem. På många håll vet man nämligen fortfarande vad helighet är. Och på många håll tas heligheten fortfarande på stort allvar.
Hur ska jag som troende visa vad helighet innebär? Borde jag sluta småle när någon kallar min tro farlig? Borde jag visa att jag blir ledsen när jag och andra troende sägs vara korkade och verklighetsfrånvända? Borde jag protestera när jag känner mig kränkt istället för att alltid bara eftersträva att vara easy-going och bekväm, min kristna tro till trots?
Kanske. För inte gör jag ett speciellt bra jobb om min uppgift är att visa min omvärld vad helighet är. Jag känner ibland att jag har alldeles för mycket självdistans. Jag har kanske tvingats till det av ett samhälle som har tappat all förståelse och respekt för helighet.
Det att jag förespråkar större förståelse för det heliga betyder inte att jag tycker att religioner är eller ska vara oantastliga. Religioner ska tåla granskning. Naturligtvis. Och de ska tåla kritik. Men sedan när ska de tåla hån och förlöjligande och förminskande? Hån och förlöjligande och förminskande som vi ju i regel kollektivt tar avstånd från men plötsligt gillar när den riktas mot ”rätt” håll. Jag fattar inte.
Att sträva efter helighetens upprättelse handlar inte om att låta radikala och farliga människor vinna. Det handlar inte om att låta sig skrämmas till tystnad. Det har aldrig handlat om det. Det handlar om att den som tror att den kan kränka en religion utan att kränka dess utövare inte har en aning om vad tro betyder för en troende människa. Då måste man väl våga erkänna sin okunskap på det området istället för att bara envist hävda den rätt man tycker sig ha att dissa det som är heligt för en medmänniska? Med den sekularisering som många av oss prisar kommer en religiös analfabetism på köpet och den kommer långt ifrån alltid att hjälpa oss att möta varandra.
Heligheten finns där oavsett om du tror på den eller inte. Den är riktig och verklig för en massa människor i vår värld. Frågan är inte om den finns eller inte. Frågan är om du vill försöka förstå och respektera den eller inte.
I alla andra sammanhang är brist på förståelse och brist på vilja att förstå en negativ sak. I just det här fallet verkar våra vanliga regler inte gälla.
Nästan för lycklig 
Applåder, applåder! Vilket vackert och berörande inlägg om helighetens djupa betydelse.
Kan du beskriva vad du menar med helighet, en definition på det? hälsar ateist som ändå vill förstå 🙂
Hej, du ateist som gärna vill förstå! Jag ska försöka skriva om det här någon dag snart, men märker att det är svårt. Jag ÄLSKAR att du vill förstå. Det vill jag också. Allt och alla och hela tiden. Tror faktiskt det är enda vägen framåt.
Ja… Jag har ställt mig själv den frågan: Hur kan det komma sig att det är okej att i ett liberalt samhälle kalla kristna för korkade och verklighetsfrånvända? Speciellt om det är ”intelligenta fritänkande ateister” som smäller det i ansiktet.
Bra skrivet…tänker just som du…men hur få HELIGHETEN tillbaka? Tror att en ateist inte kan förstå vad helighet är…..
Jag tror ändå att alla som uppriktigt vill förstå kommer tillräckligt långt. Då kan vi leva tillsammans.
Vuxna människor måste kunna ta att deras övertygelser ifrågasätts och förlöjligas utan att börja ha ihjäl folk omkring sig. Så enkelt är det. Religion ska inte särbehandlas, och religiösa människor ska inte heller särbehandlas. Jag som feminist, socialist och humanist kan leva med att folk förlöjligar det jag ”tror” på, aldrig i mitt liv skulle jag gå med på att begränsa yttrandefriheten för att slippa bli ifrågasatt. Detsamma måste gälla religion. Inget är så heligt att man har rätt att döda för att försvara det.
Jag håller med om att människor ska kunna ta vad som helst utan att ha ihjäl folk omkring sig. Jag försvarar på inget sätt att någon dödar någon annan hur kränkt man än är och tycker inte heller att jag riktigt sagt det. Det känns som en orättvis tolkning av mitt inlägg. Inte heller ifrågasätter jag yttrandefriheten, jag tycker tvärtom att jag ganska tydligt signalerade att jag gillar yttrandefriheten. Men jag tycker att vi alltid ska fundera på om det vi vill säga eller yttra är nödvändigt och gott om vi vet att det kommer att såra en annan människa.
Bra skrivet Amanda!
Kristna har inte monopol på helighet. Ateister förnekar inte heligheten. Absolut inte. Ateister förnekar Gud. Det är en helt annan sak. Men ni vill inte lyssna. Ni vill inte förstå. Ni vill inte komma till mötes. Ni missförstår hela tiden. Alltså är ni skäligen korkade och får stå ut med att många tycker det. Klart, inte är det snällt sagt, men jämfört med vad vi får höra om vår snara förtappelse så är det peanuts. Vi har blivit sårade varenda dag sen vi föddes av kristnas utbasunerade floskler överallt överallt överallt. Nu får ni tillbaka. Och oj så ni lider! Tyvärr. Beklagar. Plus att det är vedervärdigt att vara tvungen att högakta helt arbiträra heligheter. En gammal bok. Ett gammalt hus. Va? Det finns viktigare heligheter. Livet. Den fria tanken. Kvinnan. De homosexuella. Högaktar ni dem? Nej inte särskilt. Vi tolererar er, vi står för religionsfrihet, men lägg inte embargo på helighet, den har ni inte monopol på.
Oj. Det var väldigt mycket i en enda kommentar. Vill du ha ett svar på det här?
Personligen tror jag varken att trenden av ökad sekularisering leder till religiös analfabetism eller vice versa. Även sekulära ateister kan vara intresserade av religion som en del av historia, men eftersom människors standarder för hurudana idéer som är trovärdiga hela tiden ökar tror och hoppas jag att religion inte kommer att kunna överleva som mera än en historisk relik.
Jag håller med Helena i att religiös helighet verkar vara arbiträr. Vem som helst kan deklarera vad som helst heligt och sedan klaga på att andra vägrar att ta det seriöst. Helighet klarar inte testerna eftersom religioner alltid tycks vara uppbyggda på känsloargument, anekdoter, strävan efter en högre mening med livet, vädjan till okunskap etc. Dessa är inte goda argument då man försöker avgöra ett påståendes sanningsvärde.
Förlust av förståelse för helighet skulle alltså inte vara en speciellt allvarlig förlust.
Jag håller inte med, men tackar för din kommentar. Jag tror att all förlust av förståelse är en förlust. Med tanke på hur världen ser ut idag och med tanke på den radikalisering vi ser spår av känns uppriktig vilja att förstå varandra väldigt viktig. För mig. Och det gäller mig själv lika mycket som alla andra.
Mycket bra tankar!!! Tyvärr visar en del av kommentarerna här ovan att man inte förstår alls vad helighet innebär… Synd, för dem…
Kan någon försöka berätta vad helighet innebär?
Bra inlägg! Två egenskaper som jag tror mycket på att försöka odla hos sig själv är ödmjukhet och en vilja att försöka förstå andra människor. Tyvärr verkar ju många ha ett behov av att se ner på någon annan eller en grupp människor. Oftast är det mycket lätt att berättiga sitt eget förakt också (det har nog alla gjort någon gång). Exempelvis debatter är ju överlag mycket ledsamma tillställningar, då viljan att förstå motparten ofta är obefintlig.
Men gör du verkligen en koppling mellan ‘religiös bildning’ och kunskap om helighet i första stycket? För då hävdar du ju att endast religiösa vet vad helighet är. Jag skulle säga att vi alla har olika ting vi håller heliga. Olika religioner har inte monopol på det.
Det är möjligt att du har rätt att analfabetismen ökat och det har givetvis sina orsaker bl.a. i modernitetens framväxt och välfärden. Hur det ser ut på annat håll skulle jag inte våga påstå utan närmare källor. Du känner i dig i alla fall kränkt av hårda ord och kritik som du anser dig bygga på okunskap. Okunskap behöver det dock inte alltid handla om. Också begreppet heligt och dess plats kan problematiseras. Du talar ju samtidigt i ett senare blogginlägg varmt för läsning som utmanar. Att på riktigt låta sig utmanas kan innebära också känslor som är mindre behagliga, det är liksom en del av det hela. För utmaningen rekommenderar jag författaren Lena Anderssons senaste kolumn i DN
http://www.dn.se/ledare/kolumner/lena-andersson-den-nodvandiga-onodigheten/