Jag vet faktiskt inte hur många bröllop jag har varit på. Min bordsgranne igår, en man som jag länge kallade min blivande man, gissade på minst trettio. Det kan hända att han är ganska nära. Han är åtminstone ruskigt bra på matematik så jag har nog ett visst förtroende för hans gissning.

Så… Jag börjar om. Jag har varit på ungefär trettio bröllop. Det är ganska många. Och trots att de ju alla följer ett visst mönster så tröttnar jag aldrig. Jag älskar bröllop. Och igår fick jag vara på bröllop igen.

Det finns något så vansinnigt vackert i att en människa vågar lägga sitt liv i en annan människas händer. Det är ju ett av de mest avgörande beslut en människa fattar. Utbildning, jobb, hus, hund… Allt det där är småpotatis i jämförelse med det val vi gör när vi väljer vilken människa vi vill dela livet med.

Det finns något så vansinnigt vackert i hur brudparet på sin bröllopsdag framställs som de finaste människorna i hela hela världen. Och på något sätt också är det. För i just den miljön i just den stunden, i centrum av alla som älskar dem, så blir de sina allra finaste jag. Så där som vi alla blir när vi blir älskade.

Det finns något så vansinnigt vackert i talen. Jag skulle kunna leva på bröllopstal och glass. Jag är en sådan sucker för människors berättelser och människors berättelser om sina närmaste slår det mesta. Pappor som gråter. Bästa vänner som skrattar. Människor som minns och människor som önskar gott.

Det finns något så vansinnigt vackert i hoppet som är själva pulsen på ett bröllop. Det som envist trotsar dyster skilsmässostatistik och ett samhälle som hyllar individualism. Det hopp som vill allt och tror allt. Det hopp som bär allt.

Det finns något så vansinnigt vackert i att påminnas. Att han mittemot mig på deras fest igår är samma man som satt bredvid mig på vår fest för tio år sedan. Och att det är honom jag vill ha hos mig på alla fester. Alltid.

Jag igår. Utanför den kyrka där jag blev fru i augusti 2004. Utanför den kyrka där våra vänner blev fru och man igår.