Jag tror att jag skulle kunna älska många barn lika mycket som jag älskar Ingrid och Arvid. Jag tror också att jag skulle kunna orka med många barn lika bra som jag orkar med Ingrid och Arvid. Men jag vet inte om jag skulle klara av att bära många barns smärta.
Med två barn finns det redan tillräckligt många riskmoment för en lättviktarsjäl som min. Redan nu finns det så mycket som kan gå så fel. Kompisrelationer som strular. Födelsedagskalas man inte blir bjuden på. Skolprestationer som leder till besvikelse. Obesvarad tonårsförälskelse. För att inte tala om de där sakerna jag inte ens vill tänka på i samma mening som mina barn. Sjukdom, depression och ond bråd död.
Ja, redan med två barn finns det så många sorger bakom knutarna att jag ibland bara vill hålla dem hemma hos mig för evigt. Här kunde vi sitta i en ring och sjunga Kumbaya hela dagarna och låta den där pissvärlden utanför hålla på med vad den vill.
Så hur kan man bära smärtan hos flera barn än två? För våndorna ökar ju nog. Väl? Eller? Jag inser ju att ljuset och kärleken förstås också tilltar för varje människoliv som kliver in över tröskeln i ett hem och stannar kvar, men vågar jag tro att det ljuset och den kärleken skrämmer bort en del av mörkret? Ibland känns det som om just mitt modershjärta inte riktigt mäktar med all den smärta som jag vet att någon gång blir min och som om det därför omöjligt kan vara lyckat att bjuda in ännu mer av den varan.
Nästan för lycklig 
Åh, så jag känner igen mig! Och ändå vill vi ha en till att älska och känna smärta för. Vi får hoppas att mitt hjärta håller!
Ditt hjärt håller säkert! Det är så varmt och mjukt men starkt. Bästa bästa kombinationen.
Den dagen då det hemska händer, den dagen är du starkare än du normalt är.
Så har det varit för mig i alla fall
Jag tror du har rätt, jag tror att vi anar vår styrka först när den faktiskt behöver anas.
Jag förstår så vad du menar! Med fyra barn känns det ibland övermäktigt. Jag tänker ibland att om det ändå fanns någon dag i tillvaron när alla är nöjda och glada SAMTIDIGT. Vad lätt det vore att andas den dagen!
Må det komma en sådan dag. Och må du kunna hitta frid och glädje och luft också i de andra dagarna.
Känns nästan som om du hade skrivit ner just mina tankar. Känner precis på samma sätt och kan ibland bli helt sjuk i magen av oro då jag tänker framåt. Kommer nog troligen att bli en väldigt hispigt nervös hönsmamma då mina barn är i tonåren 🙂
Jag också! Om det fortsätter så här kommer det inte att vara nådigt då.
Precis så känner jag med..kan längta efter fler barn men håller hjärtat…?
Troligtvis. Hittills har det ju hållit. Kanske vi vågar tro på de andra, att också ett känsligt hjärta kan vara starkt och förmå bära mycket.