För några veckor sedan flydde människor kyrkan för att Päivi Räsänen uttalat sig angående könsneutrala äktenskap. Idag flyr människor kyrkan för att ärkebiskopen uttalat sig angående samma fråga men på ett helt annat sätt. Det är svårt att vara kyrka.
Jag tycker flykterna åt motsatta håll och av motsatta orsaker talar sitt tydliga språk; kyrkan kan egentligen varken vinna eller förlora medlemmar genom ställningstaganden och åsikter. I mina ögon är egentligen varken en konservativare eller en liberalare linje i sig en dödsstöt för vår folkkyrka trots att många vill få det att verka så. Nej, dödsstöten för folkkyrkan är att många av dess medlemmar berörs så lite av sitt medlemskap att ett uttalande som ingalunda hela kyrkan står bakom (gäller båda exemplen ovan) får dem att skriva ut sig. Det tyder på att kyrkan inte betyder något, att de inte hittat sitt hem i församlingen och sin plats i kyrkobänken och där finns kyrkans verkligt stora utmaning.
Det finns de som applåderade då för några veckor sedan och som applåderar också nu. Som applåderar varje gång kyrkan förlorar medlemmar, må orsaken sedan vara vilken som helst. Jag har svårt med de applåderna för flykten gör mig ledsen. Inte egentligen för att kyrkan vid medlemsflykter förlorar byggnader, verksamhetsformer, anställda eller ens medlemmar utan för att jag tror att kyrkan har svaret på människans längtan efter mening, ledning, kärlek och tillhörighet och för att så många uppenbarligen inte kunnat hitta det inom kyrkans väggar.
Vi gör tydligen något helt fel. Vi som är kyrka. Och vi gör frågan och svaret alldeles för enkelt om vi säger att det beror på att vi har en för konservativ eller en för liberal inställning i någon viss fråga. Bevisligen. Svaret finns någon annanstans. När ska vi våga börja leta efter det?
Nästan för lycklig 
Är du säker på att dessa två utskrivningsvågor beror på olika orsaker?
Jag kan nämligen tänka mig att många denna fredag och lördag skrev ut sig eftersom de märkte att argumenten mot samkönade äktenskap i grunden grundade sig i bibeln, och att de såg att de igenom sin medlemskap i kyrkan indirekt stödde dessa argument (vi hör ju så ofta från vissa i vit krage att ”nu ska vi komma ihåg att si och så många ännu hör till kyrkan”)
Den här andra utskrivningsvågen lär åtminstone enligt både svenska yle och hbl bero på ärkebiskopens uttalande. Det är förstås en betydligt mindre våg, men likväl en våg. Och en våg som på det sätter är annorlunda att den troligtvis gäller människor som tar sin tro på stort allvar men som inte längre tycker att de och deras tro får finnas i kyrkbänken.
Jag har svårt att hantera det här att medierna så ofta använder ordet flykt i samband med utskrivningarna ur kyrkan. Flykt. Som att människorna som skriver ut sig flyr från en diabolisk tillvaro, något att jämföra med det som våra flyktingar flyr från. Krig, död, hat, förföljelse. Det är ett väldigt starkt ord för något som så ofta inte betyder mera än att man valt att sluta betala medlemsavgift till en organisation som inte berör en. Några klick på en webbsida. Flykt?
(Förstås finns det säkert människor som sårats djupt av kyrkan och för vilka utskrivningen verkligen är en flykt, men jag tror inte att den berättelsen kan appliceras på massorna.)
Jag tror det är lite för lätt att skriva ur sig ur kyrkan när man kan göra det på nätet. Om man i stället skulle behöva gå till pastorskansliet och skriva under en blankett, skulle man under tiden från att man tagit beslutet att skriva ur sig tills man är framme vid blanketten, hinna funderar mera på sin orsak till att lämna kyrkan. Kanske man då kommer fram till att någons åsikt inte är en tillräckligt stor orsak till att lämna kyrkan. Eller så kommer man fram till att visst är det en tillräcklig orsak för mig att lämna kyrkan.
Skillnaden nu jämfört med 10 år sedan är att kanske att folk börjat bry sig.
För 10 år sedan var jag med i kyrkan, eftersom jag inte brydde mig. Det var bara något man tillhörde. Sedan kom sociala medier, och plötsligt såg man sidor av myntet som man inte visste existerade (läs individer som Päivi Räsänen). Personligen skulle jag ju hellre tugga av min arm än sättas i samma fack som henne, men det är en helt annan historia.
Min teori är att kyrkan haft ett överskott på medlemmar. Detta överskott har varit inskrivna och betalat sin kyrkskatt, men aldrig deltagit i verksamheten eller för den delen trott mycket på läran. De har likt jagsjälv bara betalat ”Eftersom kyrkan gör ju också en del bra saker”.
Men när det blev synligt att den kyrka som för mig alltid predikat tolerans plötsligt säger att några av de vänner som sitter vid mitt kaffebord inte har samma värde som jagsjälv, då vill jag nog inte bidra till den längre.
Nu pratar jag inte om äktenskapslagen/debatten i sig, utan bara kyrkans generella homofobi och skräck för allt som faller utanför ramen för ”normalt”.
De gamla homofoberna kommer att dö bort tids nog, och om kyrkan kan lära sig att bli accepterande och leva så som den lär, då kommer även medlemmarna att återvända. Men den kommer aldrig att kunna återgå till det medlemstal som den en gång hade.