Av alla Fredriks goda egenskaper är en av de bästa att han igår packade in två barn i bilen och körde till Österbotten. Jag finner det så beundrande att jag blir lite knäsvag. Att bila ensam i sex timmar med två barn med olika behov i baksätet är på alla sätt en egenskap som förtjänar ett namn på en tavla på en vägg någonstans.

Själv drunknar jag i arbete just den här veckan, därför flyr de fältet. Jag läser elevtexter tills mina ögon faller ihop och däremellan planerar jag kurser för nästa period (på gymnasiespråk heter det att jag avslutar fyra kurser och kör igång fyra till, vissa av er vet exakt vad det innebär) och kryddar det hela med lite repetitioner inför årets julskådespel. Om det är en vecka under hösten som jag är en rejält frånvarande fru och mamma så är det nu, så jag tror alla vann på den här lösningen.

Det trodde jag INTE igår när jag strax före fem gick hem från jobbet och fick tårar i ögonen av saknad när jag mötte en mamma med en ettåring i vagn. Familjen är min livsviktiga motvikt. Också den här veckan när jag drunknar och är frånvaron personifierad så vill jag ju ha dem här. Jag vill ha Arvids lilla kropp i min famn mellan alla elevtexter, jag vill höra Ingrid prata så intensivt att mina öron får skavsår och jag vill ha Fredriks fotbollsmatch på teve i bakgrunden när jag planerar och tänker och strukturerar. Hans hand i min när jag biter på en nagel på andra handen och försöker lösa något pedagogiskt dilemma.

En annan gång. En annan vecka. Då jag är lite mindre frånvarande igen.