– Vad var det vi gjorde först, mamma? säger den vänaste rösten och huvudet är väldigt mycket på sned.
– På loppis.
– Ja, just det. Först var vi på loppis, sedan var vi på bio och sedan åt vi glass.
Rösten är så till sig. Har räknat upp dagens nöjen ett tjugotal gånger. Den här lördagen, som hade så dåliga förutsättningar, blev så fin.
Nästan för lycklig 
Oj. Den där bilden från bion griper tag i mitt hjärta, mamma till en nästan-treåring som jag är. De är så små och så stora samtidigt. Fint. Roligt att ni hade en fin dag tillsammans.
Jag vet vad du menar. Ena stunden så självständig och stark och stor. Andra stunden så tydligt beroende och liten och icke-förmögen att äga världen och sin tillvaro. Ibland är det svårt att hänga med när det kastar så snabbt mellan ytterligheterna. Men det är en fin tid. Händelserik och intensiv och fin.
Hon är helt enkelt så fin! Jag får riktigt ledsamt. Jag kommer till hufvudstaden ett par gånger snart. Hoppas vi kan träffas.
Det kan vi säkert! Hör av dig. Vi har också ledsamt efter dig och talar om mormor och morfars villa minst varannan dag. Längtar efter sommaren tillsammans.