Jag gifte mig 2004. Fattar du hur länge sedan det är? 2004. Jag hade inte internet hemma då utan gick till en av universitetets datasalar för att kunna kolla min e-post och jag tyckte det var helt rimligt. Facebook grundades visserligen samma år, men det var ju bara några få som fattade grejen medan allmänheten inte förstod poängen alls. Instagram skulle inte finnas på sex år till. För att inte tala om hur sent det skulle slå igenom. Ingen jag kände hade någon blogg. Knappt någon jag inte kände heller.

Jag tror faktiskt att jag gifte mig i den bästa av tider. Jag var så tidigt ute att jag inte drunknade i främmande människors fantastiska bröllopsfotografier. Jag hade kanske sett några pappersbilder tagna med halvbra kameror från mina svägerskors bröllopsfester. På sin höjd. När jag i går läste Karolinas blogginlägg om hur brudar tävlar om att ha det bästa bröllopet så känner jag mig lyckligt skonad. Någon sådan tävling var jag nämligen aldrig med i. Någon sådan tävling fanns nog inte ens då.

Vårt bröllop var fantastiskt. På riktigt. Vi älskade varje minut. Dagen var inget mindre än magisk. Men allt det som vårt bröllop var skulle nog väga löjligt lätt i jämförelse med de bröllop jag ser skymten av på sociala medier. Jag avundas inte alls dem som ska försöka planera ett bröllop i dag. Att kunna planera i fred och frid kräver enorm integritet.

Jag kan tycka att det är så skönt att jag inte visste att brudtärnor borde ha likadana morgonrockar och dricka champagne medan jag byter om till min klänning. Själv satt jag i underkläder och brudslöja och spelade memory med min då sexåriga lillasyster en timme före vigseln. I en annan stad än vigseln. Och jag var mer än nöjd. För ingen annan hade någonsin visat upp något bättre.

Jag kan tycka att det är så skönt att det inte fanns på kartan att en proffsfotograf skulle finnas med hela dagen och dokumentera som en galning men också ta betalt som en sådan. Vi utsåg vår enda vän med systemkamera (naturligtvis inte digital sådan, vi är fortfarande på 2004) till fotograf och vi var mer än nöjda med det jobb hon gjorde. För ingen annan hade någonsin visat upp något bättre.

Jag kan tycka att det är så skönt att jag inte googlade bröllopsinbjudningar och programhäften i timmar. Vi klippte och klistrade för hand ihop vårt programhäfte. Många sånger och bilder är sneda och en del klippkanter syns. Och det gör mig absolut ingenting. Jag var mer än nöjd. För ingen hade någonsin visat upp något bättre.

Jag hoppas innerligt att jag skulle ha integritet nog att bry mig bara om det som är viktigt för mig och Fredrik och våra allra närmaste och sedan strunta i resten. Helt kallt välja bort det som inte spelar någon roll för oss. Men jag är inte säker. För så många visar upp något så mycket bättre. Och jag avundas på inget sätt er som ska försöka i dag.

Att lyssna till sin egen röst är svårare än vi tror då konsumtionssamhället talar så vansinnigt högt. Vi kan försöka lura oss själva och tro att vi faktiskt väljer själva, men vi gör ju nog rätt sällan det. Vi väljer ju nästan alltid som de flesta andra. Som bröllopsindustrin vill att vi ska välja. De gör ett jättebra jobb. Att stå emot där kräver ett ännu bättre.

Men att gifta sig 2004 kommer med ett pris. För att jag ska kunna bjuda på en bild från den dagen måste jag fota ett pappersfotografi. Den här gången ett inramat sådant. Men det är lugnt värt det priset.