Idag har det varit julfest i Ingrids och Arvids skola. En helt annorlunda julfest än alla andra julfester.

Tidigare i veckan skrev jag en bloggtext om just julfester för min arbetsgivare Syskustens landskapsförbunds blogg. Hela texten kan du läsa här. En del av texten kan du läsa här:

”Jag har haft dagis- och skolbarn i elva år nu. Jag har aldrig – verkligen aldrig – kommit till en enda julfest i god tid eller på gott humör. Så nu frågar jag: vad är ni gjorda av, ni föräldrar som kollar att strumpbyxorna är rena eller åtminstone hela redan några dagar innan? Ni som har förberett middagsmaten eftersom ni insåg att ni inte hinner laga mat och äta och byta om hela familjen till fest på mindre än en halvtimme? Ni som vet att och var det finns tomteluvor och festskor och ni som har strukit skjortan redan i förväg?

Jag vet inte vad ni är gjorda av, men jag vet att jag saknar just den ingrediensen. Så hemma hos oss stressar och härjar och bråkar vi innan bilen till sist, alltid lite för sent, slänger av barnen och en förälder utanför skolan eller dagiset medan den andra föräldern febrilt får söka parkeringsplats alldeles för långt borta. Ni som får parkera närmast skolan utanför julfest – ni är mina superhjältar. Ni som får parkera en kilometer bort – ni är mina systrar och bröder. 

Trots det här årligen återkommande ganska fula förspelet älskar jag julfest på dagis och skola. Det finns kanske ingenting som ger lika mycket julstämning som rätt svaga skådespelarprestationer som bara nästan hörs till andra raden och verkligen inte hörs till tjugofemte, lite falsk allsång eller rejält icke-synkroniserad tomtedans som borde vara synkroniserad. Jag älskar det. Jag älskar att alla är med. Julfesten är inte för de starkast lysande stjärnorna, julfesten är för alla. Som julen själv. Den är ju inte heller för de starkaste utan för alla. Det här talar till mitt hjärta och därför fulgråter jag varje gång jag sitter på julfest. Eller rättare sagt: står längst bak i salen.”

I år var julfesten löjligt stressfri. Sorgligt stressfri. Jag nästan saknade den där kaotiska så kallade förfesten hemma. Också den hör ju till vår berättelse om julen.

Vi suckar ofta över all stress som kommer med julen. I år får många av oss uppleva en mera kravfri och därmed också mera stressfri jul, och det är ju en gåva mitt i allt det tråkiga. Samtidigt är jag rädd att en del av oss upplever att både krav och stress ökar i kampen för att skapa en så god jul som möjligt trots att omständigheterna är klart sämre än vanligt.

Hela coronatiden har vi fått öva oss i att vara snälla och nådefulla med både oss själva och varandra. Julen blir något av ett kraftprov. Må vår snällhet och nåd räcka långt och länge. Må den bära oss genom hela julhelgen. Må vi med hjälp av den bära varandra.

Jullov. Är det bara jag som är tudelad?

För det första: jag älskar min familj. Att jag får höra ihop med dem är typ det bästa som finns. Men vi gör oss nog allra bäst när vi får naturliga pauser från varandra, och jullov i allmänhet och jullov 2020 i synnerhet erbjuder rätt få sådana pauser. Så det är med tudelning jag ser fram emot jullov.

Är det bara jag?

Kanske. I så fall kommer här några tips till mig själv. Och om det finns någon annan tudelad där ute kanske något av tipsen kan landa rätt också hos den.

1. Grips inte av panik om det är riktigt mycket bråk och dålig stämning de två-tre första dagarna. Det brukar ta några dagar att landa i lovliv. Så grips inte av panik. Det blir bättre.

2. Var utomhus varje dag. Helst i dagsljus. Om sådant finns. Tvinga de andra att vara utomhus varje dag. De mest motvilliga utomhusvistarna är tyvärr ofta de som behöver utomhustiden allra mest.

3. Ge varandra tid. Om det finns två vuxna i din familj, ge varandra lite paus. En sovmorgon här, en lässtund där, en promenad här. Att ansvara ensam en halvtimme är lite. Att få en ansvarsfri halvtimme är massor.

4. Ha en skärmplan. Om du inte tycker om att argumentera om speltid varje dag är det bra att ha en plan redan från början och sedan hålla sig till den.

5. Ha en matplan. Ännu efter tolv och ett halvt år som förälder kan jag tas på sängen av att det ska lagas mat varje dag. Smarta och enkla lösningar och storkok är nyckelord om vi ska ta oss igenom jullovet med vett i behåll.

6. Gör roliga saker. Sådant som åtminstone så gott som alla tycker att är roligt. Brädspel. Högläsning. Bakning. Hos oss fungerar sådant.

Sedan är det ju faktiskt helt fantastiskt också. Tänk att vi får vara tillsammans så länge med så få måsten. Tänk att vi får ha varandra.

Just nu känner jag mig nästan odelat positiv. Fråga mig igen på söndag.

Eller inte.

Jag antar att daghemspersonal är härdat folk som tar det mesta de hör med en nypa eller näve salt. Ändå känns det faktiskt liiite besvärligt när Hilde kommer hem med sina alster från dagis och berättar att hon på en bild har ritat mig med en bebis i magen.

Här krävs det ett lastbilsflak med salt. Minst. Och nu får jag försöka bära det här med någon slags värdighet och bekämpa instinkten att förklara att jag faktiskt inte har en bebis i magen nästa gång jag träffar daghemspersonalen.

Hilde hade också ritat ett familjeporträtt där låtsaskompisen Lullu också finns med. Så nu vet vi hur hon ser ut, även om jag måste erkänna att porträttet inte var riktigt så tydligt att jag skulle känna igen Lullu på gatan.

Det går åt enorma mängder papper hemma numera. Det känns som om vi kasserar trettio teckningar om dagen, minst, men att det dyker upp dubbelt så många till varje dag. Även en sann vän av kreativitet kan tycka att gränsen kommer emot någonstans, men en sann vän av precis allt som tyder på att vår Hild kan och vill använda sin syn vet inte vad gränser betyder utan bara älskar och köper villigt hem mer papper.

Vi krockar rätt ofta, jag och min Arv. Vi har rätt olika syn på rätt mycket och hans temperament är lika häftigt som… Tja, mitt eget i mötet med hans. Ingen på den här jorden framkallar lika starka känslor i mig som han gör. Han spränger alla mina ramar. Har gjort det ända sedan han föddes.

Men varje kväll läser vi tillsammans och i den stunden är vi helt samspelta. Våra själar sjunger exakt samma sång i exakt samma tonart när vi får mötas kring en bok. Vi pratar en hel del om det som händer och skulle kunna hända i berättelsen och vi lär oss nya ord.

i läste Astrid Lindgrens Mästerdetektiven Blomkvist för en tid sedan. Boken har ju några år på nacken – skulle faktiskt tillhöra coronariskgrupp om den var en människa – och sådana böcker lär en verkligt många nya ord. Ordet tjejtjusare dök upp.

– Vad är det? frågade Arvid.

Jag förklarade. Han sa att han förstod.

– Jag är en mammatjusare, sa han.

Och då visste jag att han förstod exakt.

För en mammatjusare är han verkligen. Har varit det ända sedan han föddes.

Vissa dagar får jag skavsår i öronen av alla frågor.

– Får jag ta en pepparkaka?

– Får vi ta ett glas cokis till maten?

– Får jag spela en kvart till?

– Får vi baka kokosbollar?

– Kan jag få i duschen imorgon istället?

Ofta har jag lust att ropa Jag vet inte! För rätt ofta är det sant. Jag vet faktiskt inte.

När barnen var riktigt små tyckte jag det var lätt att lita på magkänslan. Ska hen ha den här mössan eller den varmare? Ska vi rebelliskt börja med fast föda vid fyra månader eller köra mjölkkost tills barnet fyller ett halvt? Ska vi ha fasta rutiner eller flexa spontant?

Med åren har det blivit svårare. Frågorna är inte lika enkla längre och då talar magkänslan inte längre lika starkt och tydligt.

Ingen vet bättre än vi vad som blir bäst för just våra barn. På ett sätt är det en tröstande tanke, på ett sätt är det en skrämmande sådan. För om vi faktiskt vet bäst… Då händer det nog ibland att ingen vet speciellt mycket.

Jag har aldrig trott på att låtsas veta när jag inte vet. Så jag minns att jag för typ ett år sedan förklarade för Ingrid att det här ju är första gången vi är föräldrar och att det ibland är svårt för oss att veta vad som är bäst. Att det blir rätt ibland och fel ibland men att vi alltid vill hennes bästa och gör så gott vi kan.

Jag tror att hon förstod. På något märkligt och nådefullt sätt tror jag det.

Jag inser ju att frågorna inte blir lättare i framtiden heller. Men jag tror att vi har en chans om vi fortsätter vara ärliga med att det är svårt att veta ibland. På något märkligt och nådefullt sätt tror jag det.

I tio år har Fredrik fått luciabesök hemma på luciadagen. Nej, det är inte sant. Han har faktiskt fått luciabesök hemma betydligt längre än så, men i tio år har luciabesöket dokumenterats.

Det har nog hänt sig att resan till någon bild inte varit direkt vacker, men ingen resa har än varit så ful eller dyr att vi ens övervägt att sluta. Och alla sjunger alltid med för full hals, även om just det inte syns på bilderna.

I år ingick för första gången Sankta Lucia byxorna kliar-varianten. MED rörelser. Det är ett pris jag villigt betalar för att få den där luciastunden med mina människor.

Tio år av luciabilder. Jag ser fram emot tio till.

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Nej. Mörkret har inte övervunnit. Inte ens år 2020.

En god och glad luciadag önskar vi er!

Den här dagen hade riktigt dåliga förutsättningar. Det kan ju lätt bli så när ett barn är vaket ännu halv två på kvällen (natten? morgonen?) och ett annat vaknar redan kvart över sex på morgonen (natten?).

Jag bara älskar när livet vägrar anpassa sig till riktigt dåliga förutsättningar. Den här dagen blev mot många odds så fin och innehöll så mycket.

Händer det att du nyper dig själv i armen och undrar om det här faktiskt är ditt liv? Om just du faktiskt fick allt det här och framför allt alla de här? Det händer mig. Det hände mig idag.

Det bästa med den här dagen var att den var stor i all sin enkelhet. Det var inget glitter och inga fyrverkier, det var storhet i det helt vanliga och vardagliga. I min bok är den sortens storhet den största.

Tack.

Varje år ger jag SVT:s julkalender en ärlig chans. Ganska precis vartannat år älskar jag och då ser jag varje avsnitt, ganska precis vartannat år gillar jag inte alls och då ser jag inte alls. I år älskar jag.

Och varje år jag älskar blir jag total golvad av barnskådespelarna. Dels för att de är så ljuvliga och bra, men kanske ännu mer för att något i dem alltid påminner mig om mina syskonbarn. De där otroligt älskade och nästan alla årets dagar otroligt saknade syskonbarnen i Sverige. Jag ser och hör dem i barnen i julkalendern. Och varje dag vet jag att jag är en dag närmare att få träffa dem igen. För på julen är vi ju tillsammans.

I år är vi ju inte det. Så i år när jag ser och hör mina syskonbarn i barnen i julkalendern är saknaden ännu större än vanligt. Också i år är varje dag en dag närmare att få träffa dem igen, men i år har vi ingen aning om när igen blir.

Det är en stor sorg. Min syster och hennes familj är en så enormt stor del av min jul. Att lära sig fira jul utan dem är som att lära sig tugga utan tänder. Typ.

Samtidigt – och det här vet jag så väldigt väl – så är den sorgen så väldigt mycket mindre än många andras julesorger 2020. Så vid det här laget har jag hunnit dra upp snoro. Vi får ju faktiskt både hoppas och tro att vi får vara tillsammans igen nästa jul. Alldeles för många i mitt liv firar i år en jul utan en älskad människa som de aldrig mer kommer att få fira jul med. Det är en stor sorg. På riktigt. Jag tänker på alla er som har en sådan jul framför er. Som inte firar ”coronajulen” i år utan ”första julen utan…”.

Ta hand om varandra och andra.

Det kan hända att min minsting höll mig vaken i natt mellan två och fyra och en sväng till lite senare. Det kan också hända att jag därför var riktigt trött och riktigt sur när hon väckte mig kvart före sju och ville öppna dagens lucka i chokladkalendern. Det kan tyvärr därtill hända att jag i min trötthet och surhet kastade chokladkalendern i golvet.

Hur många böcker du än läser om föräldraskap lär du inte att hitta någon som råder dig att kasta chokladkalendrar i golv. Och det är rimligt. För det leder ju inte speciellt långt eller högt.

Men om du läser ens en enda bok om föräldraskap tror och hoppas jag att du får läsa rådet att be om förlåtelse när du gjort fel mot dina barn. Det finns inte en enda förälder som inte brister ibland och ibland till och med ofta. Men trots det finns det föräldrar som aldrig någonsin ber sina barn om förlåtelse utan låter barnen gå vidare med en känsla av att hela skulden var deras.

En sådan förälder vill jag verkligen inte vara. Inte vill jag heller vara en förälder som slänger julkalendrar omkring sig, men om eller när det någon gång händer så vill jag vara en sådan förälder som ber om förlåtelse efteråt.

Så började alltså den här onsdagen. Inte speciellt stolt eller snyggt eller starkt. Eller jo, förresten. Rätt starkt var det väl nog. Att be om förlåtelse är starkt. Att förlåta är starkt.