För sex år sedan började den här ljuvliga människan skolan. Det var tjugofem grader varmt. Hon klädde sig själv – som vanligt – och valde första skoldagen till ära nättopp, pälsväst och more is more med smycken. Jag hade definitivt valt något helt annat men jag var inte orolig någonstans. Hon var så ofantligt trygg i sig själv när hon var sju.

Imorgon börjar den här ljuvliga människan högstadiet. Nästan ingen är lika trygg i sig själv när hon är tretton som när hon är sju, men jag är faktiskt inte orolig nu heller. Hon är smart, målmedveten, rolig och godhjärtad. Hon har fortfarande samma skinn på näsan som när hängde ugglan runt halsen och gick till ettan.

Ikväll tänker jag på alla dem vars skinn på näsan har tunnats ut eller helt skrapats bort av andras hårdhet och kyla. Jag tänker på dem som återvänder till ett jordiskt helvete när de återvänder till sina skolkorridorer. Jag tänker på dem som alltid är lite utanför, lite på nåder och på någon slags social reservlista där ingen människa egentligen hör hemma. Må alla de bli sedda och burna. Må coronatrötta lärare också nu orka med det absolut viktigaste av allt: att se och bära de barn och unga som finns i deras klassrum.

Allt annat går att fixa och reparera senare. Allt.

Och så kom några sommardagar när vi var många. Vi vanliga fem. Min syster och hennes familj. Så fem till. Och deras hund. Min bästis och hennes familj. Så fem till. Och deras hund. Och min svågers goda vän och hans dotter. Det stod både en husvagn och en husbil på vår gård en av nätterna. Och det somnade sju barn på rad på madrasser i vardagsrummet. De läste sig till sömns, somnade en efter en i den där sommarkvällen som är mörkare än för några veckor sedan men fortfarande ljus.

De kommer att minnas det här. De kommer att tänka att det var sådant här vi gjorde ibland när de var barn. Och det kommer att vara sant. Jag är så tacksam för att jag kan ge dem det. Tillhörighet och gemenskap. Människor som alltid har funnits där. Som vet vem de är. Som älskar dem. Storheten i det.

Jag är nog aldrig lika lycklig som när vi är många.

Idag är det exakt sjutton år sedan jag sa mitt livs mest avgörande ja och han sa sitt. Vi hoppades på så mycket den dagen och vi har faktiskt fått ännu mer.

Vårt sjuttonde år har inte varit vårt lättaste eller vackraste eller bästa. Det är helt okej. Det är ju orimligt att förvänta sig eller ens hoppas på att varje år ska toppa det föregående. Men också vårt sjuttonde år har gjort oss starkare och inte en enda dag har jag längtat bort från honom.

Fredrik, du är och förblir min absolut viktigaste människa. De barn som just nu tar så enormt mycket plats i vårt liv är trots allt till låns, varandra hoppas jag att vi får ha för alltid. Att välja dig var mitt livs i särklass bästa val. Det valet gör jag om när som helst.

Jag älskar dig. Jag älskar oss.

Dagsfärsk selfie. Fredrik har firat vår bröllopsdag med att hålla tre olika vigslar. Jag har firat med att hålla ställningarna hemma. Sedan åt vi bröllopsdagsmiddag från Mc Donalds med våra barn, en bästis till ett av barnen och min systers hund. Glamourösare än så blev det inte i år.

Backen här, hej.

Arvid sa ju igår att jag var en bra back. Och han verkade uppriktigt imponerad av att jag två gånger lyckades få bollen av en riktigt stark barnspelare, men… På väg hem från matchen sa han så här till Fredrik:

– Tänk att jag släppte in straffar av de två sämsta spelarna i vuxenlaget!

Eftersom jag gjorde mål på min straff känner jag mig onekligen lite utpekad. En av vuxenlagets sämsta spelare.

Jag somnar nog lyckligt i natt också, men jag somnar också ödmjukt.

Varje sommar får vi till minst en ordentlig vuxna-mot-barn-match i fotboll. Det blir roligare för varje gång. Idag var vi sex vuxna och sex barn på plan. Plus ett barn som coach och ett barn som domare. Och Hilde. Barnen blir bättre för varje år. Vi vuxna blir inte nödvändigtvis det.

Årets match var förkrossande jämn och avgjordes till sist på straffar. Och till barnens fördel. Jag borde kanske sörja, men resultatet är inget och stämningen allt.

Dessutom fick jag en kommentar av en motspelare som jag lever länge på.

– Du är ju en bra back, du mamma, sa Arvid.

Det är jag inte. Men jag tvivlar på att han någonsin har sagt något finare till mig och somnar oförskämt lycklig i natt.

– Mamma, varför hatar du mig ibland?

Jag blir onekligen lite ställd av frågan. En del märkligt kan jag ha sagt i svagare stunder som förälder, men absolut ingenting som på något sätt går att tolka som hat.

Jag svarar ungefär det och ber om något slags förtydligande. Och får ett.

– När du säger att jag inte får en doktorsväska känns det som om du hatar mig.

Det är inte rimligt. Hilde har dessutom fått fyra (!) doktorsväskor inom det senaste året. Att bli förnekad en femte kan ju inte på något sätt likställas med hat.

Men känslor är ju inte alltid rimliga. Och en rätt skonad själ kanske kan uppleva också ett mycket rimligt nej som något slags hat.

Vi pratade lite om det här med doktorsväskor och ännu mindre om det här med hat. Mest pratade vi om det här med kärlek. Jag sa att jag har älskat henne varje sekund sedan hon kom till jorden – och redan innan – och att jag tänker fortsätta med det.

Och då log hon lite.

Rimligt.

Idag nådde min skönhet eller Hildes generositet nya höjder.

– Mamma, du är så vacker att jag inte kan låta bli dig! utbrast hon.

Idag nådde också hennes distans till mig nya höjder.

– Godnatt, Audas-Kass! ropade hon och gick till tandborstning med sin far.

Hon är rolig alla dagar. Också denna dag när hon inledde sitt sista år på dagis. Svindlande tanke.

Jag och Fredrik har alltid velat ha ett öppet hem. Ett hem med öppna dörrar som finns till också för andra än oss själva.

Ofta har vi lyckats. Inte alltid, men ofta. Därför är jag faktiskt mest bara tacksam när det ligger sju par skor i hallen när jag kommer hem eller när det står åtta glas på diskbänken trots att de hellre kunde stå i diskmaskinen.

Vårt hems öppenhet togs till nya höjder idag när jag såg att jag hade ett missat samtal från en av mina bästisar. När jag ringde upp henne trodde jag att vi skulle komma överens om när hon och hennes familj kan komma på besök. Men nej. Det visade sig att hon och min syster redan hade bestämt när de kommer och nu bara meddelade oss vilka dagar det blir. Tio personer och två hundar. Visserligen också en husvagn. Men ändå. Ni fattar.

Sällan har jag tyckt lika mycket om vårt hem som i just den stunden. Att älskade människor inte frågar utan bara vet att de alltid är välkomna hit och hör hemma här.

Vi må ha osorterad tvätt i fåtöljen i tv-rummet. Igen. Trots det som hände förra veckan – det får förresten bli ett skilt inlägg typ imorgon. Men vi har ett hem där det ofta finns människor. Jag skulle aldrig byta.

Jag behövde en keps. Som lite solkänslig idrottsförälder är det en lika obligatorisk sak som att sälja wc-papper. Eller tvål.

Så jag sa åt familjen att jag köper en keps. Hilde gillade.

– Mamma, du kommer att vara så snygg i keps! Du kommer att vara så cool i lippis!

Sådan är hon, nämligen.

– Mamma, du ser helt fantastisk ut, säger hon typ varannan dag när jag klätt på mig.

Eller:

– Varför är du sådär jättefin idag?

Och det är inte bara vi i familjen som får ta del av hennes generösa blick.

– Valter, du är så snygg i den där tröjan, sa Hilde häromdagen när Arvids kompis var på besök.

Bland allt annat underbart du är när du är fyra och ett halvt så är du generös. Du ser skönhet överallt och berättar att du ser.

Alla borde få ha en Hild i sitt liv. Alla borde få ha någon i sitt liv som ser en som Hilde ser en.

Vi skriver 29 juli och 26 grader när Hilde inleder skidsäsongen.

Nåja. Jag hann ju avsluta semestern innan hon tog på sig skidorna. Alltid något.

Det här fixade hon (förstås) helt själv. Det finns på riktigt nästan ingenting hon inte kan om hon verkligen vill det.

Det kan vara utmattande, irriterande och provocerande. Det är alltid alltid alltid stökigt och råddigt. Men det är aldrig någonsin tråkigt att leva med Hilde.