För en halv timme sedan spillde Ingrid ut ett halvt glas mjölk i vardagsrummet. För femton minuter sedan spillde hon ut ett halvt glas mjölk i köket. För tre minuter sedan hade hon mage att be om mera mjölk. Jag känner inte för att bråka, så jag gav efter. Jag har inga principer. Egentligen stöder jag tanken på att hon skulle inta all mat och dryck i matstolen, men i dag lockar stolen lika lite som barnvagnen. Varför vill mitt barn inte sitta någonstans? Och varför, varför, varför lyckas jag inte tvinga henne till det?

Med tanke på att jag avskyr matematik, siffror och annat mätbart har jag verkligen gått emot min natur när jag skaffat Ingrid kylskåpsmagneter med siffermotiv. Hon älskar dem så det är helt klart värt det.

Egentligen är det omoget av mig att vara negativt inställd till siffror. Bara för att jag själv är så ofantligt dålig på sådant behöver jag ju inte fördöma det helt.

I går fick jag en inbjudan till det som antagligen skulle kunna bli årets roligaste julfest. Tyvärr går den av stapeln många hundra kilometer bort och jag ska jobba både samma dag och dagen därpå. Ändå överväger jag att gå. Jag har inte tänkt igenom alla detaljer ännu. Obviously.

Det är ju en så rolig fest och det finns så många minnen förknippade med den. Jag har gått tre år i rad och att inte gå detta fjärde år (som mycket väl kan vara min sista chans) känns som en jobbig tanke. Rentav fel.

År 2006 var jag programvärd för festen. Samtidigt var jag tidernas sämsta snapsviseledare. Jag ber fortfarande om ursäkt för det, lilla J. Du fick dra ett tungt lass. Men jag har het. Det var på den tiden.

År 2007 var jag gravid och hade mörkbrunt hår med extensions. Jag tyckte mig ha tappat kontrollen över min kropp och försökte förbättra situationen genom att ta kontrollen över mitt hår. Det gick väl så där. Jag var inte het. Dessutom kastade jag upp flera gånger om dagen.
En av mina lärare skällde ut mig för att jag hade blivit gravid.
– Du som hade talang och potential, sa han.
Jag tog det som en komplimang men kan ju inflika att jag fortfarande har det. Talang och potential, alltså.
Det har jag ännu.

År 2008 var jag sliten. Man, vad jag mådde dåligt. Jag var så trött att jag inte kunde tänka klart och så trött att jag inte kände igen mig själv. Behöver jag säga att jag inte var het nu heller? Men jag gick i alla fall. Och jag hade tänkt gå tidigt hem till Anna och Jonas för att sova. I stället dansade jag till klockan fyra. Vaknade tio på morgonen och kunde konstatera att det rent sömnmässigt var den bästa natten på många, många månader.

År 2009…

Jag måste nog gå tror jag.

Bilderna har Emma tagit. De härstammar från dagarna före den omtalade festen 2006. Det var tider. Ibland, till exempel i dag, kan jag längta tillbaka.

Mest goolgat i dag: ettåring vägra sitta barnvagn. Ingen promenad alls kan klassas som en barnlek numera. Nej, det är krig och kamp. Och ibland nästan livsfara när hon kastar hela sin överkropp överbord och låter den hänga och slänga på ena sidan. I något skede ger jag upp och bär barnet och skuffar vagnen med den lediga armen. Och då har hon mage att ha åsikter om hur jag bär henne. Hon vill titta åt ett annat håll. Otacksamt. Hjälp mig. Jag fasar redan för nästa strapats. Och kan inte förstå hur barn kan gå så upp och ner. Det här gick ganska bra ännu i lördags och nu fungerar det inte ens nästan. Att ha barn är detsamma som att ha en osäker tillvaro.

Mest goolgat i dag: ettåring vägra sitta barnvagn. Ingen promenad alls kan klassas som en barnlek numera. Nej, det är krig och kamp. Och ibland nästan livsfara när hon kastar hela sin överkropp överbord och låter den hänga och slänga på ena sidan. I något skede ger jag upp och bär barnet och skuffar vagnen med den lediga armen. Och då har hon mage att ha åsikter om hur jag bär henne. Hon vill titta åt ett annat håll. Otacksamt. Hjälp mig. Jag fasar redan för nästa strapats. Och kan inte förstå hur barn kan gå så upp och ner. Det här gick ganska bra ännu i lördags och nu fungerar det inte ens nästan. Att ha barn är detsamma som att ha en osäker tillvaro.

Jag hörde om en undersökning (jättebra källhänvisning där) som menade att vår uppfattning av hög status har förändrats ordentligt. Förr var status lika med stort hus, ny bil, flashig båt, välbetalt jobb och hög utbildning. I dag lär det finnas en statussymbol framom alla andra; ett välfungerande familjeliv. De nya statussymbolerna är att hinna läsa med sitt barn och att hämta tidigt på dagis. Hm. Jag använder många hjärnceller till det här just nu. Håller jag med om att det är så? Vad beror det i sådana fall på? Och är det verkligen så att vi strilar materialismen i linsen eller är det bara så att vi utöver alla de materiella symbolerna också ska ha det bra med våra kära och nära? Det ska jag fundera vidare på medan jag intar en näringsrik lunch; knäckebröd och chokladbollar.

Jag har avnjutit asiatisk buffé samt teater med goda vänner i kväll. Min kamera fick inte avnjuta någondera, men en vacker människas högkvalitativa telefon (en sådan som jag sjlv fortfarande väntar på) var med och ställde upp. Som den lipsill jag är grät jag sammanlagt sju gånger till en pjäs jag redan kände till och kunde. Jag är lättrörd. Det har också goda sidor.

Jag har avnjutit asiatisk buffé samt teater med goda vänner i kväll. Min kamera fick inte avnjuta någondera, men en vacker människas högkvalitativa telefon (en sådan som jag sjlv fortfarande väntar på) var med och ställde upp. Som den lipsill jag är grät jag sammanlagt sju gånger till en pjäs jag redan kände till och kunde. Jag är lättrörd. Det har också goda sidor.

Heldag på jobbet, nu mellanlandning hemma före kvällen fortsätter med roligheter av hög kvalitet. Åh, denna vackra måndag. Vilken glädje att den kraftmässigt överträffat mina förväntningar!

Klockan är 09.08. Jag har redan i dag tagit två tupplurar. Vi kan ju säga, så där milt, att natten inte var god mot någon av oss. Må dagen kunna vara det trots dåliga odds. Alla är ju i alla fall friska. Och det brukar räcka med det. Min man är hur som helst den bästa av alla som låtit mig sova hela morgonen. Därför, och bara därför, blev det ett sömnsaldo som man kanske kan leva en dag på.