Tidigare idag. Helt apropå ingenting:

– Mamma, hur var det på din crossfit idag?

Jag älskar älskar älskar att hon frågar.

– Vad gjorde du där idag? Hade du någon lärare? Vad heter den?

Det finns tusen saker jag kunde vara stolt över hos henne. Kanske tusen jag också är stolt över, faktiskt. Men jag tror att hennes förmåga att ställa intresserade frågor till människor i hennes omgivning är en av de egenskaper jag är allra stoltast över.

Som när hon ibland frågar vad jag har gjort på jobbet. Som när hon ibland frågar Fredrik hur det var i kyrkan. Som när hon undrar hur storasyskonen haft det i skolan eller på träningen. Som när hon vid årets julmiddag frågar sitt bordssällskap, sin 23-åriga kusin:

– Vad önskar du dig i julklapp då?

Nästan alltid tror jag att hon kommer att klara sig bra. I vissa stunder är jag så gott som helt säker.

Jag är inte hypokondrisk. Alls. Stod mycket långt bak i kön när den gåvan (förbannelsen?) delades ut och är snarare lagd åt helt andra hållet. Jag tror liksom aldrig att det är något och har aldrig varit rädd för att vi ska dra på oss något. Aj, ni är magsjuka? Men ingen av er har kastat upp idag? Nå, då är det ju ingen fara – välkomna!

Vi har haft corona i vår värld i snart två år och jag har aldrig trott att jag eller vi ska drabbas. Det betyder förstås inte att jag har låtit bli att följa rekommendationer och restriktioner – det skulle ju vara respektlöst mot dem som bär tungt och allra tyngst i det här läget. Men det betyder att jag aldrig har tänkt att just jag och just vi ska bli sjuka.

Tills nu.

Nu känns risken onekligen rätt stor. Var och varannan verkar få covid utan att veta var och när. Att tro att just vi skulle skonas är helt orimligt.

Jag är inte alls rädd. Statistiskt sätt kommer vi ju lindrigt undan, vi är hyfsat unga och grundfriska. Säkert kan man aldrig veta att den här sjukdomen beter sig lite hur som helst, men vi lär komma lindrigt undan. Om vi blir drabbade, vilket vi mycket väl kan bli. Det betyder förstås inte att jag låter bli att följa rekommendationer och restriktioner – det skulle fortfarande vara respektlöst mot dem som bär tungt och allra tyngst i det här läget.

Vi fortsätter försöka göra rätt, va? Ingen enda av oss har facit, men några har bättre koll och större ansvar än vi andra och vi gör nog bäst i att lyssna på dem. Det är lätt att vara tvärsäker på hur vi borde hantera den här situationen om vi ser bara vårt alldeles egna perspektiv. Så fort vi faktiskt försöker se också andras blir det svårt. Att lyssna till dem med flest och störst perspektiv känns som det enda något sånär rimliga i den här allt annat än rimliga verkligheten.

Tänk att det här händer. Och händer och händer. Fortfarande kan jag drabbas av overklighetskänsla ibland. Tänk att vi är med om det här. Vi som kanske trodde att vi hade kontroll.

De här frågorna besvarar jag nästan varje år i början av januari. Också i år.

1. Gjorde du något i år som du inte gjort förut?

Ganska lite. Men jag började med crossfit.

2. Höll du några av dina nyårslöften?

Jag hade bestämt mig för att inte köpa några kläder alls under år 2021. Det gjorde jag inte fram till mitten av november, sedan hände något.

3. Fick någon du känner barn?

Ja! Men lite färre nya barn än på länge blev det det här året.

4. Dog någon som stod dig nära?

Nej. Inte det här året heller. Det är en lika stor nåd varje år. Nej, förresten – det är en ännu större nåd varje år.

5. Vilka länder besökte du?

Sverige. Till och med tre gånger!!! Det kändes som att åka till rymden. Minst.

6. Är det något du saknade år 2021 som du vill ha 2022?

Jag saknade det inte helt, men den här hösten har innehållit för få människomöten. Vill ha klart mer av dem nästa år, inget gör mig lika gott. Utöver det saknade jag förmågan att hålla armbågarna högt i vissa lyft i crossfiten.

7. Vilket datum kommer du alltid att minnas?

Inget. Och inte för att låta tråkig, men det finns mycket nåd också i det.

8. Vad är det bästa som hänt dig under året som gått?

Det måste nog vara att jag för första gången någonsin lyckades hålla långt liv i en andlig rutin.

9. Vilket var ditt största misstag?

Jag tänker sällan på mitt liv i ord som misstag, så den här är knepig. Men jag missade ett tåg från Åbo en dag i november. Just det är väl ett typiskt misstag? Men det spelar ju ingen roll. Däremot känns det förminskande att kalla de stora saker som gått fel för just misstag.

10. Vilket var ditt bästa köp?

I somras köpte jag ett jättefint vitt fat.

11. Vad spenderade du mest pengar på?

Hyra och amorteringar.

12. Vad gjorde dig riktigt glad?

Att sommaren och största delen av hösten var så pass vanliga som de ändå var. Barnens fotboll och friidrott gjorde mig jätteglad!

13. Har du varit sjuk eller skadat dig?

Jag har varit rejält förkyld två gånger under hösten. Första gången fick jag avsluta min runstreak efter ungefär 470 dagar. Det kändes märkligt okej.

14. Vilka låtar eller artister kommer att få dig att tänka på 2021?

Snippan & Snoppen.

15. Mådde du bättre eller sämre under 2021 än du gjort tidigare år?

Sämre. Klart sämre. Men det blev klart bättre på slutet.

16. Finns det något du önskar att du lagt mer tid på?

Människomöten. Och läsning. Här kunde man invända att jag ju lagt jättemycket tid på läsning, men ingen minut av den tiden har någonsin varit bortkastad.

17. Finns det något du önskar att du lagt mindre tid på?

Det här svaret gör mig säkert väldigt unik, men här kommer det ändå; planlöst slösurfande utan mål och mening.

18. Hur var din julafton?

Den var riktigt fin. Riktigt, riktigt fin. Kunde man begära något mer i år än att alla dem man skulle fira med var friska och att ingen var i karantän? Nå nej. Så alla vi som fick det får vara glada.

19. Blev du kär?

Jo, för nitton år sedan. Fortsatte bara vara. Det finns visserligen inget ”bara” med det.

20. Vilket tv-program har varit det bästa på tv?

Nu ser vi ju inte på tv mera. Men jag tyckte om The crown och Bonusfamiljen.

21. Hatade du någon som du inte hatade förut?

Kanske den här frågan. Men det gjorde jag nog förut också.

22. Vilken var den bästa bok du läste 2021?

Det går inte att svara på. Läsningen år 2021 ska få ett helt eget inlägg.

23. Vilken var din största musikaliska upptäckt?

Kanske mina trådlösa hörlurar.

24. Önskade du dig något som du fick?

En ganska vanlig sommar. Välmående barn. 10 000 steg nästan varje dag.

25. Önskade du dig något som du inte fick?

Det var ju ett par jobb och en studieplats.

26. Vilken var årets bästa film?

Det var inte många filmer i år. Heller. Så jag måste väl säga nya James Bond. Det är liksom den eller nya Sune eller nya Ryhmä Hau. Jag tror inte jag såg någon annan.

27. Vad gjorde du på din födelsedag?

Fick världens bästa present när en superälskad och supersaknad syster plötsligt dök upp hemma hos oss.

28. Vilka var de bästa människorna du träffade?

Det var nog inte många nya år. Det skulle väl inte vara det. Men jag träffade en svensk man på ett svenskt café en eftermiddag i november som kändes ytterst bra. Tur det!

29. Hur skulle du beskriva din klädstil?

Som lite för ofta leggings och huppari. Kunde lätt ha Klä på dig! som ett nyårslöfte, men skriver det här iklädd just leggings och huppari så knappast.

30. Vad fick dig att må bra?

Att jag höll fast i den goda coronarutinen i att dagligen vistas utomhus, helst flera gånger.

31. Vilken kändis var du mest sugen på?

Jag var tråkigt osugen på kändisar.

32. Vem saknade du?

Systrar i fjärran land. Elever. Vänner i Helsingfors.

33. Vilken var din bästa månad?

Spontant höll jag på att säga juli, men egentligen tror jag att det var september.

34. Finns det något du kunde ha gjort bättre?

Jättemycket som jag kunde ha gjort jättemycket bättre.

35. Hur kommer nästa år att skilja sig från det här?

Blir det här året då jag äntligen klarar ett helt år helt utan att köpa kläder? Jag hoppas ju det och gör ett nytt försök. Också misslyckade försök är bättre än inget försök och hittills har jag kommit lite lite närmare målet varje gång jag försökt.

Jag hoppas bli starkare. Fysiskt. Kanske också psykiskt, men priset för den styrkan är alltid så högt.

Jag hoppas verkligen få ett nytt jobb. Blir ju utan jobb i sommar och för en person som blev fast anställd och fick världens bästa jobb när hon var typ tjugosex år är det en märklig och jobbig om än spännande grej att inte ha en aning om vad hon ska göra i augusti.

Jag hoppas fortsätta hoppas. Jag tänker göra allt jag kan för att fortsätta hoppas och tro att coronan snart tar slut. Det var när jag förnuftigt slutade hoppas på det som jag blev låg och ledsen. Så jag hoppas ha kvar mer av min grundglädje. Hela tiden.

Jag hoppas skriva mer. Mycket mer.

Men på riktigt; på nästan alla riktigt viktiga sätt hoppas jag att det år som kommer blir som det här. Jag har en tro som bär genom typ allt. Jag har fått vara frisk. Jag har en Fredrik som jag älskar och som älskar mig. Jag har glada barn som trivs med sina liv. Jag har ett roligt jobb och jag har världens i särklass bästa vänner. Ingen dag har jag känt mig ensam.

Jag har ju allt. Jag vet det så väl. Tacksam var jag alla dagar också 2021 – även om jag också var ledsnare och lägre än på länge. Tacksam vill jag fortsätta vara också 2022.

I grunden är jag rutinmänniska. En sådan som tycker om vardag och förutsägbarhet och rutiner. En sådan som vet vad hon behöver och som försöker pricka in och av det varje dag.

Veckan som gått har inte varit en sådan vecka. Det har varit undantagsläge hela tiden. Nästan allt det där som jag annars behöver har fått ge vika för det som jag behöver allra mest; människor och gemenskap.

Jag har skrivit nästan inget och läst nästan lika lite. Ändå har jag mått som en prins. Jag mår nog som allra bäst när jag får vara med människor som jag älskar och som älskar mig.

Gott nytt år!

För nitton år sedan idag fick jag min första pojkvän, den som jag hoppas att också får bli min sista. Jag var nitton då och är trettioåtta nu, vilket betyder att han har funnits med halva mitt liv.

Det finns många vackra berättelser i mitt liv och det kan hända att den om honom och mig är den allra vackraste. Få saker har varit lika enkla som vi och att något ibland får vara både enkelt och starkt är nåd i en av sina renaste former.

Jag vet inte längre riktigt vem jag är utan honom. Men jag vet att jag är både större och bättre tack vare honom. Han tror nämligen att jag kan allt och han ser på mig med en stolthet och beundran som för mig vidare hela tiden. Han är min största fanclub. Älska det faktum att han kommer att läsa den här texten först av alla eftersom han är min flitigaste läsare. Fatta det. Att han efter nitton år fortfarande är så intresserad av mig.

Fredrik, du är så bra på att älska mig. Alla människor borde få bli älskade av någon som du. Att just jag får bli det har förundrat mig varje dag i nitton år.

Vi idag. När vi helt osannolikt fick vakna ensamma hemma (!).

P.S. Om du fortfarande söker livskamrat och är lagd ens lite åt mitt håll: hitta någon som gillrar och tömmer musfällor på vinden utan att du någonsin behöver lyfta ett finger eller ens veta om det. Den egenskapen lyfts sällan fram i kontaktannonserna, men hjälp så fantastisk den är. D.S

Jag älskar De vackraste julsångerna. Har alltid gjort det, kommer aldrig att sluta.

I år sändes De vackraste julsångerna från vår församling, Kvevlax församling. Jag fick vara med på ett litet hörn och vår Hilde på ett annat när hon sjöng en sång med sin dagklubb och barnkören. Och med en av sina absolut bästa vänner. Det var en stor dag.

Här kan du se De vackraste julsångerna.

Hoppas du får ha en jul med glädje och frid. Hoppas du får fira med människor som låter dig vara den du verkligen är. Hoppas du känner dig älskad och buren. Det är du.

God, god jul!

Och så kom en dag – igår – när över 2600 unika besökare läste min blogg. Så många hat sagt så fint. Jag har varit dålig på att tacka, mest för att det var så mycket annat igår, men jag känner mig väldigt rörd och alldeles till mig.

Kanske det var därför jag grät typ åtta gånger när jag igår såg Little women med en syster. Och kanske det var därför jag grät fyra gånger när vi idag såg dagens avsnitt av En ohederlig jul med familjen Knyckertz. Fyra gånger är jättemycket på drygt tretton minuter!

Mest tror jag att jag grät för att livet sällan är så tydligt som på julen. Allt vi har och allt vi saknar blir så uppenbart. Därför grät jag. Av tacksamhet för att just jag har så ofantligt mycket och framför allt så ofantligt många just nu. Av sorg och frustration och ilska för att andra just nu saknar så mycket. För att de dagligen frågar sig hur de hamnade där de är nu. För att livet kan kastas omkull på så kort tid och för att ingen av oss någonsin vet hur vår morgondag ser ut.

Det vet inte jag heller. Men jag får leva mitt liv i orubblig tro på att Gud vet och på att jag får vila i det och i honom. Trots all ovisshet och osäkerhet behöver jag inte vara rädd. För mig gör det hela skillnaden. Det är det bästa som finns.

Bara därför kunde jag gråta.

Det finns inte många vaccinkritiska röster i mitt flöde, men de som finns är väldigt ihärdiga. Någon gång i tiderna delade de allt möjligt, nu delar de nästan bara vaccinkritik.

En del svarar, ifrågasätter, protesterar. Det verkar inte bita alls. Samtidigt tror jag att det är viktigt att några gör det, om texter bemöts med enbart tystnad kan tystnaden tolkas som medhåll. Min egen tystnad är inte medhåll, snarare en känsla av hopplöshet.

Jag har ju en stark och nästan orubblig tro på att vi måste våga och orka möta människor som tycker och tänker annorlunda än vi själva. Att vi måste våga och orka lyssna på varandra och försöka förstå.

Men det är svårt nu. Nästan omöjligt. Du säger så mycket. Och jag vet inte hur jag kan eller ska svara. Men jag försöker.

1. Du säger antingen rakt ut eller inlindat att jag är dum. Du utgår från att jag tillhör en korkad massa som blint lyder medan du minsann vet bättre. Men vet du vad? Du vet inte nödvändigtvis mer än jag bara för att du har läst mer eller sett fler klipp på youtube. I det här fallet spelar kvaliteten en betydligt större roll än kvantiteten. Och ibland är det klokaste vi kan göra att erkänna var gränserna för vår egen kunskap går och lyssna på dem som faktiskt kan och vet mycket mer än vi själva.

2. Du säger att vi faktiskt måste lyssna till alla berättelser. Och trots att jag egentligen håller med så har jag svårt för att vissa nu låter människors ord väga lika tungt oavsett vem som uttalar orden. Alla människor har rätt till sin åsikt, men det betyder inte att alla har rätt i sin åsikt. Och det blir lätt farligt om enskilda människors personliga erfarenheter upplevs berätta en lika stor del av sanningen som dokumenterad forskning kan berätta.

3. Du säger att det lätta har varit och är att ta vaccinet. Jag håller inte riktigt med. Alla vet att det finns en risk med varje vaccin vi tar. Alla vet. Jag visste det också. Men jag valde att ta det ändå, utan att veta hur just jag reagerar. För alternativet känns ännu värre. Och med alternativet menar jag dels både covid i sig och ett samhälle som aldrig kan återgå till någon slags normalitet. Så varje gång någon säger ”det lätta har varit att ta vaccinet” så ifrågasätter jag lite. För mig kändes det inte precis lätt. Men det kändes självklart och rätt.

4. Du säger att du inte förstår varför du inte får fatta det här beslutet utan att andra ifrågasätter det. Att det här väl är din ensak? Jag fattar att det är jobbigt att bli ifrågasatt och kritiserad, men det här är inte bara din ensak. Grejen med vaccin är att det är en gemensam grej. Att vi gör det tillsammans och för varandra. Jag vet ju att jag som hyfsat ung och grundfrisk med stor sannolikhet skulle få/kommer att få en väldigt lindrig variant av covid – men jag vet också att mitt val att låta vaccinera mig kan bidra till att skydda andra som har helt andra förutsättningar. Mitt val får konsekvenser. Det får ditt val också.

5. Du säger att det här bara är en säsongsinfluensa. Det är det inte. Och när du säger det blir det svårt att ta det du säger på allvar.

6. Du använder ord som apartheid och gör kopplingar till judarnas situation under andra världskriget. Du säger att vi inte får glömma vår historia. Men jag känner bara att du glömmer och på ett ganska grymt sätt förminskar det vidriga som hände då när du påstår att vi snart är där igen. Det är inte samma sak. Alls.

7. Du säger att vi bara borde börja leva som vanligt nu. Men läs berättelserna från sjukvården. En sjukvård som har gått på knäna i snart två år och en intensivvård som just nu är mer belastad än under hela pandemin hittills. Köerna är enorma. Människor får inte den hjälp de behöver för att belastningen är för stor. När sjukvården vädjar till oss om att ta vaccinet så känner jag att vi nog måste ställa upp. Att det är typ det minsta vi kan göra.

Jag tror att du vill väl. Att du gör ditt bästa. Jag hoppas att du kan tro detsamma om mig. Men vi kommer nog från helt olika håll här och landar i helt olika svar. Hur ska vi göra då?

Jag har hört att det finns människor som julstädar riktigt, riktigt omsorgsfullt. Jag är lite avundsjuk. Men så kommer jag ihåg det där som är viktigt att minnas i alla tider och livsviktigt att minnas i juletider;

ingen hinner allt, ingen har allt, ingen gör allt.

Jag tror att du vet det, jag hoppas att du minns det. Men om man ständigt jämför sig själv och sitt liv med summan av hundratals andras mest polerade glansbilder är det lätt att glömma.

Därför bjuder jag här på lite gammal hederlig motvikt:

I give you vår läsfåtölj. Som den såg ut igår. Eller läsfåtölj och läsfåtölj… Rättare sagt den där möbeln i tv-rummet som är köpt för att agera läsfåtölj men som i praktiken fungerar som förvaringsplats för vår rena tvätt. Den gör ett bra jobb, men jag kan tycka att alla extra pengar vi betalade för att man ska kunna fälla ryggstödet bakåt och fotstödet uppåt onekligen känns lite bortkastade i just den här funktionen.

Du kanske har tvättat med tandborste mellan kakelplattorna i bastun idag. Jag har tömt den här stolen. Många plagg har hamnat i de klädskåp där de hör hemma, några bad boys har ”mellanlandat” i bastun. Båda sätten att leva livet på funkar, båda har sin charm.

Jag behöver inte jämföra mig med dig och du inte med mig. Vi behöver bara bli bättre på att aktivt välja själva och göra det som är viktigt och bra för just oss. För ingen hinner allt, ingen har allt, ingen gör allt. Därför måste vi välja att hinna, ha och göra det som spelar roll för oss själva. Resten kan vi strunta i.

I juletider och alla tider.

Kan vi komma överens om en liten sak den här julen? Att vi äter det som vi vill äta och så kommenterar vi inte det? Det betyder att vi inte säger saker som:

– Man borde väl inte ta en portion till, men…

– Nå, vi äter idag och skärper oss imorgon.

– Det hör väl till att gå upp några julkilon.

– Nu ska jag svettas bort julskinkan och konfekten.

Kommentarer som de här kanske inte känns någonstans i dig – grattis i så fall! Men de känns alldeles fruktansvärda i alldeles för många av oss och vi vet rätt sällan hur våra ord landar i dem. Så kan vi bara hjälpas åt och inte prata om maten på det sättet? Göra mat och ätande mindre och inte mera laddat?

Det kan hända att någon i ditt julsällskap ägnar åttio procent av sin vakna tid åt att tänka att hens (oftast hennes) kropp borde vara något som den inte är – kommentarer som kanske känns helt oskyldiga för dig kan kännas som knivar i henne.

Så igen: ät det du vill äta. Ät inte det du inte vill äta. Men kommentera inte, moralisera inte. Uttryck varken stolthet eller skam, lyckande eller misslyckande. Undvik helt ord som tjock eller smal. Låt mat vara bara mat. Låt ätande vara bara ätande.

Och om du inte kan låta det vara bara det – för att du kanske är en av de där alldeles för många som ägnar alldeles för stor del av din energi åt att tänka på din egen kropp – prata inte om det just vid julmiddagen. Men prata om det med någon. Det är viktigt att du gör det.

Okej?