Klockan 22.43 susade jag förbi en termometerskylt som upplyste mig om att det var 26 grader varmt. Fatta den grejen. Det är i sanning sommar!

Denna dag har jag sovit till elva. Det händer aldrig. Och då menar jag verkligen aldrig. Inte bara på mitt dramatiska språk utan på andras realistiska också.

 

Jag lever fortfarande i efter-läger-tid. Jag tycker att det är för tyst och tomt omkring mig. Jag saknar känslan av att aldrig riktigt veta vad som händer, att ständigt vara beredd på att någon kommer och berättar att någon konfirmand gjort något galet roligt, galet fel eller galet bra. Jag funderar nästan seriöst på om man kunde ha ett barnhem med femtionio tonåringar och leva tillsammans med dem hela tiden. Ņtminstone borde man ha dem omkring sig oftare.

 

Helt klart.

 

Jag var faktiskt inte beredd på att bli så engagerad i dem den här gången. Jag hade tänkt hålla lite distans den här gången, men det gick inte.

 

Nåja. Distans och icke-engagemang är överskattat.

Hur snabbt man vänjer sig med nya vardagar fascinerar mig. Just landade jag i min egentliga vardag, men något har hänt. Nu fattas femtionio konfirmander. Jag saknar dem ännu mera än jag hade trott. Det är så tyst.

De vann bitar av mitt hjärta.

– Hej, hur mår du? Jag mår bra. Jag är på Lekholmen. Jag mår bra snart. Hej, moster Matilda.xx Och Bias. Och Astrid. Och Edith.
Så låter det när Ingrid talar i den trasiga mobiltelefon hon fick av en konfirmand.

Hon får mycket av dem.

Av ärtskidor och pringleslock kan man skapa ting. En konfirmand gjorde spontant dockor åt en tacksam Ingrid.

Redan i dag har jag sett tre ganska bra och tre ganska dåliga reklamfilmer för Gud. Redan i dag har jag fått besvara intelligenta frågor. Redan i dag har jag skrattat mycket.

Åh, lägerliv. Jag undrar vad som händer efter lunch.

Redan i dag har jag sett tre ganska bra och tre ganska dåliga reklamfilmer för Gud. Redan i dag har jag fått besvara intelligenta frågor. Redan i dag har jag skrattat mycket.

Åh, lägerliv. Jag undrar vad som händer efter lunch.

Efter att ha nattat eget barn i en timme och andras barn i en halv timme är det äntligen dags att natta mig själv. I natt får jag sova i holmens bästa rum, vilket bådar gott. Det är samma rum som det var i går och i förrgår men har blivit bäst tack vare nya sängar.

Jag bifogar de enda bilder jag tagit hittills.

Vår ungdomsledare som inte lärt sig att less is more.

Våra konfirmander. Fina. En del kunde dock gå samma kurs som ungdomsledaren.

Min älskade vän och syster i prästfruskapet visar att lägerledarlivet sällan är glitter och glamour.

Gässen. Ni som inte besökt holmen har ingen aning. Ni andra förstår att jag inte kunde gå närmare med kameran om jag ville räkna med en morgondag.

Jag hade faktiskt trott att jag skulle spotta ur mig tiotals blogginlägg om dagen här på läger. Men det händer så många roliga saker. Jag hinner liksom inte med. Dessutom tror och hoppas jag att det händer så många roliga saker också i era liv att ni ändå inte skulle hinna läsa.

Med fast hand och kärlek och nåd leder vi lägret enligt bästa förmåga. Och med humor och genuin glädje. Vi vill verkligen vara här. Jag hoppas och tror att konfirmanderna känner av det.