Egentligen har jag ingenting att blogga om. Men jag tänkte att stackars inlagda Linn förtjänar inlägg också i kvantitet.

En av mina bästa vänner har fått en son. Därmed blev min enda guddotter storasyster. Jag ber och hoppas att deras första tid som flerbarnsfamilj blir stor och fin. Det blir ju inte alltid så. Stort blir det väl alltid, men med finheten kan det vara si och så.

En annan av mina bästa vänner har firat sin trettiosjätte födelsedag. Oförskämt fräsch och snygg är hon. Oförskämt fin. Om jag får välja själv ser jag ut som hon om nio år. Men det lär bli svårt. Hon är femton centimeter kortare och femton gånger mörkare än jag.

Jag bloggar gärna mera för dig, Linn. Tänk så mycket man kan bry sig om en människa man inte känner. Jag kan, som sagt, återkomma. Men först måste jag fira ett lyckat pottbesök.

Lediga helger har vi nästan aldrig i vår familj. Med tanke på mitt jobb leder det här ibland till en känsla av att vi aldrig är lediga. Då är det skönt att kunna njuta av de stunder av ledighet som faktiskt blir oss givna mellan varven.

 

Jag älskar att komma till liv långsamt på lördagar. Dottern vaknar hastigt och knyckigt men sedan får man ofta en ganska harmonisk stund. Man läser bloggarna, man läser boken, man äter frukosten. Och allt det där gör man långsamt. Man tar några bilder med datorn. Mest för dotterns skull, men också lite grann för den egna. För att få känna sig ledig och fri.

 

I dag ska vi dessutom kröna vår ledighet med en shoppingtur med en god väninna och hennes goda dotter.

 

I dag är vi faktiskt nästan helt lediga.

 

 

Morgonen har bara börjat. Ingrid rusade just in i vårt sovrum med gårdagens outfit och ville klä sig.
– Är de rena då? frågade jag lite skeptiskt. En intensiv dagsanvändning brukar sätta spår.
– Jo, dom är rena och fin, sa Ingrid övertygande. Även om det rådde inkongruens.
– Jag älskar dom, säger hon sedan andäktigt men starkt och livfullt.

Jag känner lite lika för ägaren till kläderna.

Morgonen har bara börjat. Ingrid rusade just in i vårt sovrum med gårdagens outfit och ville klä sig.
– Är de rena då? frågade jag lite skeptiskt. En intensiv dagsanvändning brukar sätta spår.
– Jo, dom är rena och fin, sa Ingrid övertygande. Även om det rådde inkongruens.
– Jag älskar dom, säger hon sedan andäktigt men starkt och livfullt.

Jag känner lite lika för ägaren till kläderna.

Fredag. Kortkort arbetsdag. Lövbifflunch med vänner. Te i det bästa skyltfönstret. Scrubs i sängen. Familjemys. Tröstande när dotter föll i golvet. Omelettmiddag. Och det bara fortsätter.

 

Det är lite lättare att andas igen. Lite vanligare.

Fredag. Kortkort arbetsdag. Lövbifflunch med vänner. Te i det bästa skyltfönstret. Scrubs i sängen. Familjemys. Tröstande när dotter föll i golvet. Omelettmiddag. Och det bara fortsätter.

 

Det är lite lättare att andas igen. Lite vanligare.

Några av de bästa stunderna på dagen är de när jag får läsa min bok. Det låter lite lamt, men det är verkligen så. Därför är det sorgligt när den bok jag läser känns bara halvbra. Den bästa stunden blir ju inte riktigt vad den kunde vara.

Jag borde kanske sluta läsa den, ta en annan. Men så gör jag ytterst sällan. Det ska vara illa i hästväg för att jag ska ge upp. Lite löjligt egentligen. Min tid är ju egentligen för dyrbar för halvsega böcker.

Hur gör ni? Slutar ni om den inte är bra?

Några av de bästa stunderna på dagen är de när jag får läsa min bok. Det låter lite lamt, men det är verkligen så. Därför är det sorgligt när den bok jag läser känns bara halvbra. Den bästa stunden blir ju inte riktigt vad den kunde vara.

Jag borde kanske sluta läsa den, ta en annan. Men så gör jag ytterst sällan. Det ska vara illa i hästväg för att jag ska ge upp. Lite löjligt egentligen. Min tid är ju egentligen för dyrbar för halvsega böcker.

Hur gör ni? Slutar ni om den inte är bra?

I denna mörka torsdagskväll när jag enligt planerna borde ha varit ute på springtur har jag i stället saknat mina systrar. Genom att läsa deras bloggar och facebook-profiler har jag dämpat min innerliga saknad.

 

Alla som får bo i samma stad som sina systrar kan skatta sig lyckliga. Ņtminstone om de har systrar som är som mina. Vilket de förstås inte har.

 

När, när, när får jag se dem igen? Det kanske allra värsta är att inte veta när det blir, att inte ha det där datumet att få se fram emot.

Jag tog en paus från sorg, gråt och elände och möttes med en av de godaste av vänner. Den godaste av vänner som jag kan mötas med på flest nivåer. Hittills har vi kunnat diskutera nästan allt.

 

Men. Just innan vi skildes åt för dagen kom det fram att hon har börjat sticka och vrka. I och för sig med hjälp av youtubeklipp. Men ändå.