Är det som att ha nyfödd bebis? frågade en av bästisarna idag när vi textade om valplivet.
Inte alls, svarade jag. Och menade det.
Den enorma skörhet och vilsenhet jag känt två av tre gånger med en nyföding lyser med sin frånvaro. Världen är inte ny. Livet inte oåterkalleligt förändrat för alltid.
Men… Om jag skulle behöva jämföra de här senaste dagarna med några andra dagar i mitt liv så är det nog kanske de där första dagarna hemma med en bebis som kommer närmast. Trots enorma skillnader. Det var nog i november 2016 som en annan varelses kroppsvätskor och sovtider senast påverkade mig så här mycket. Och det var nog då jag senast kände mig såhär ofri och låst och inrutad. Då som jag senast visste med förnuftet att det här är ett övergående undantagsläge men som jag med hjärtat inte riktigt såg något slut på märkligt långa och oförutsägbara dagar.
Och det var senast då som någon så liten var så mårkligt beroende av mig. Och golvade mig så totalt.
Han kryper ofta självmant upp i hennes famn och då vet hennes stolthet inga gränser. Hon har haft en rolig men tuff vecka, hon som alltid fått vara minst.
Idag är det två månader sedan världen blev en valp rikare. Idag är det två dagar vår familj blev en valp rikare.
Han är helt underbar. Han bodde liksom in sig i vår familj från första stund och söker kontakt med oss allihopa. Vi torkar kiss från golvet. Vi jublar och hejar när han kissar utomhus. Vi sover för lite och speciellt Hilde vägrar komma till ro om kvällarna, hon går liksom inte med på att gå och lägga sig när hon vet att han finns. Barnen har fått ännu en källa till syskonbråk, men vi har alla fått ännu en källa till glädje och kärlek och bus och lek och det väger tusen gånger tyngre. Under de här två dagarna har vi suttit oftare och längre samlade alla fem än vi gjort på länge, länge. Det gör oss väldigt gott. Det var lite det här vi drömde om.
Han heter Marius. Det var det namn han fick i sin första familj. Vi hade tänkt hitta på ett eget namn, för vi har redan en Marius i vårt liv. En härlig. Men sedan visade det sig att det i vår familj bor väldigt olika uppfattningar om vad som är ett bra namn. När Hildes förslag ”Man” inte längre kändes som det sämsta alternativet insåg vi att Marius trots allt är ett namn som vi allihopa tycker om eftersom vi förknippar det med en liten människa vi allihopa tycker om. Så han heter Marius. Han som fyller två månader idag. Och som redan på sina första två dagar hos oss har visat sig vara just den som vi drömde om.
Vårt första möte. Han är ju liten nu. Men han var minimal då.
Jag var med som lärare på årets Stafettkarneval. Jag delade bussresa, klassrumsgolv och medhavda kokta ägg med ett stort gäng helt fantastiska ungdomar som hela tiden visste att de inte kommer att stå på någon prispall. De skulle ge sitt allt, men speciellt långt skulle det inte räcka. De hejade på varandra, peppade varandra och vissa av dem övade sin växling med rätt person för första gången på uppvärmningen. Någon visste inte hur långt hen skulle springa i en av stafetterna. De var där. De njöt.
Min bästa kompis var också där som lärare. För elever i åk 1-6. Hon visste hela tiden att de inte kommer att stå på någon prispall. De viste inte. När de såg gatustsfetten framför sig var de i täten. I medaljstrid. I verkligheten kanske trettionde. De gav allt. De var där. De njöt.
Det bästa med Stafettkarnevalen är kanske att nästan ingen vinner, om man med vinner menar att man är resultatmässigt bäst. Det är så osannolikt få som har en chans att det faktiskt inte blir det viktigaste för nästan någon. När nästan 150 lag löper gatustafett och drygt 190 lag ställer upp i 5×80 m för pojkar… Ja, då är nog vägen löjligt lång till medaljerna.
Jag satt där hela dagen. Och jag såg på riktigt bara vinnare. Människor som vill och vågar. Det finns inga större vinnare än de. Stafettkarnevalen är deras.
Men så var jag också där som mamma. Med en tonåring som tränar friidrott nästan alla dagar. Som har fått kämpa som ett djur mot sina träningsnerver och med sina knän. Som har gjort allt hon kunnat och kanske ännu mer för att få bort någon ynka tiondel på 100 meter för att nå en magisk FM-gräns. Som nästan gick sönder själv när bästa kompisens (och lagmedlemmens) tå gjorde det och de fick träna in en reserv på några dagar. Hon var på en heltannan resa än jag och mina glada studerande, en helt annan resa än min bästa kompis och hennes lika glada studerande. Men min dotter är också en vinnare. En som vill och vågar. Hon var där. Hon njöt. Stafettkarnevalen är också hennes.
Älskar att vi alla ryms där.
Jag på läktaren i min skolas tröja. Jag var där. Jag njöt. Karnevalen är också min.
Jag var med som lärare på årets Stafettkarneval. Jag delade bussresa, klassrumsgolv och medhavda kokta ägg med ett stort gäng helt fantastiska ungdomar som hela tiden visste att de inte kommer att stå på någon prispall. De skulle ge sitt allt, men speciellt långt skulle det inte räcka. De hejade på varandra, peppade varandra och vissa av dem övade sin växling med rätt person för första gången på uppvärmningen. Någon visste inte hur långt hen skulle springa i en av stafetterna. De var där. De njöt.
Min bästa kompis var också där som lärare. För elever i åk 1-6. Hon visste hela tiden att de inte kommer att stå på någon prispall. De viste inte. När de såg gatustsfetten framför sig var de i täten. I medaljstrid. I verkligheten kanske trettionde. De var där. De njöt.
Det bästa med Stafettkarnevalen är kanske att nästan ingen vinner, om man med vinner menar att man är resultatmässigt bäst. Det är så osannolikt få som har en chans att det faktiskt inte blir det viktigaste för nästan någon. När nästan 150 lag löper gatustafett och drygt 190 lag ställer upp i 5×80 m för pojkar… Ja, då är nog vägen löjligt lång till medaljerna.
Jag satt där hela dagen. Och jag såg på riktigt bara vinnare. Människor som vill och vågar. Det finns inga större vinnare än de. Stafettkarnevalen är deras.
Men så var jag också där som mamma. Med en tonåring som tränar friidrott nästan alla dagar. Som har fått kämpa som ett djur mot sina träningsnerver och med sina knän. Som har gjort allt hon kunnat och kanske ännu mer för att få bort någon ynka tiondel på 100 meter för att nå en magisk FM-gräns. Som nästan gick sönder själv när bästa kompisens (och lagmedlemmens) tå gjorde det och de fick träna in en reserv på några dagar. Hon var på en helt annan resa än jag och mina glada studerande, en helt annan resa än min bästa kompis och hennes lika glada studerande. Men min dotter är också en vinnare. En som vill och vågar. Hon var där. Hon njöt. Stafettkarnevalen är också hennes.
Älskar att vi alla ryms där.
Jag på läktaren i min skolas tröja. Jag var där. Jag njöt. Karnevalen är också min.
Klockan är halv elva. Det är söndag. Det betyder att det imorgon är måndag. Med allt vad det innebär av jobb och förskola och förskola. Hilde borde verkligen sova. I vanliga fall är det rätt svårt för henne att somna. Ikväll är det rätt omöjligt.
Och jag förstår henne. Befarar att jag själv kommer att känna av samma omöjlighet trots att jag har sovit typ tretton timmar totalt de senaste tre nätterna. Men trots tröttheten blir det svårt att somna ikväll.
För ikväll somnar han hos oss för första gången.
Här fotad av mannen Anders i sin allra första familj.
I natt sov jag jättedåligt. På ett smalt och tunt liggunderlag. Med en för varm sovsäck. I ett alldeles för varmt rum där lamporna tändes spontant mitt i natten ibland. Med typ tolv gymnasietjejer.
Jag skulle göra det igen. Typ i natt igen. SÅ mycket tycker jag om Stafettkarnevalen. Men framför allt; SÅ mycket tycker jag om de gymnasiestuderande som just nu är mina.
(Och om jag tänker på att de är mina bara två veckor till börjar jag typ gråta. Så nu tänker vi inte på det.)
Istället kan vi tänka på att min älskade Ingrid också har fått springa på karneval idag med sina kompisar. Och som de sprang! För en som aldrig är bäst när det gäller är det märkligt att ha ett barn som är just det. Jag är så stolt över henne och så glad med henne. Tänk att de fick vinna inte bara ett utan två guld på årets Stafettkarneval!
Min puls låg på 101 när hon satt fötterna i startblocket.
– Har du en pojkvän? frågade Hilde vid middagsbordet av en av Ingrids bästisar.
– Jo, svarade hon.
– Jag också, sa Hilde.
Tänk det. Att vara sex år gammal och få dela en spännande erfarenhet med femtonåriga storasyterns kompis med mopokörkort och allt. Jag tror Hilde växte två centimeter där och då.
Det har sina sidor att ha en åldersskillnad på åtta år mellan två systrar. Det har minsann sina goda sidor.
Han är en av människorna runt Hilde. En av dem som hjälper oss att navigera i det landskap som nu är hennes och vårt. När vi träffade honom för ungefär ett år sedan sa jag att jag inte vet hur vi ska tänka med cyklandet. Ska vi ens försöka lära henne cykla eller blir det bara för farligt?
– Ni ska lära henne allt hon vill och kan lära sig, sa han leende. Resten ordnar sig.
Och han var så självklar när han sa det.
Vi testade inte då. Och inte i höstas. Men idag testade vi. Och kolla! Hon uppenbarligen både ville och kunde lära sig det här.
Också.
Hon ser förstås alldeles för dåligt för att vi ska kunna släppa henne ur sikte ens en halv sekund när hon tar sig fram på hjul. Men hennes stolthet och hennes frihetskänsla och hennes totala lycka… Det är värt typ allt.
Resten ordnar sig.
Hon är så självklar. Och jag vill inte att vår välmenande oro någonsin ska tära på hennes självklarhet.
Idag fick Hilde ett brev från sjukhuset. Med ord som invaliditetsklass och invaliditetsgrad. Och med siffror som anger klass och grad.
Jag fick googla det här med invaliditetsklass för att förstå skalan. Och när jag insåg hur högt på skalan hon faktiskt ligger med sin synskada så blev jag onekligen lite sorgsen. För till vardags är vi ju bara. Vi bara lever och kokar havregrynsgröt och förundras över att diskmaskinen går så ofta och tjatar om jackor på golv och skärmtid och letar efter fotbollströjor. Och då är synskadan också bara där. Självklar men samtidigt odefinierad och sifferlös. Nu blev den – igen en gång – så svart på vitt.
Men sedan packade hon sin egen matsäck till kvällens fotbollsmatch, hon min lilla med stor invaliditetsgrad. Hon blandade saft och dubbelkollade att hon hade tagit de äggfria saltakexen och hittade matlåda och hon var så kapabel att jag tänkte att hon nog är den av våra barn som skulle försmäkta klart bäst på en öde ö. Eller i ett föräldrafritt hushåll ett veckoslut.
Och då tänkte jag; hon må ha en hög invaliditetsprocent. Men hjälp vad hon klarar av mycket med dem och sina andra procenter.
Nästan för lycklig 