Hur mycket skulle du betala?

– Mamma, hur mycket skulle du betala för att Hildes synskada skulle försvinna helt? frågade Hildes storebror en dag.

Frågan är bra. Och helt omöjlig att svara på. Jag är glad att jag inte står inför den på riktigt.

Jag skulle ju å ena sidan vilja att hon kommer så lätt undan som möjligt, så där som vi föräldrar väl alltid vill. Och till det hör inte en synskada. Samtidigt är ju människor som bara glider från räkmacka till räkmacka ofta rätt odrägliga. Vi människor behöver motgångar för att våra liv ska bli… liv. Så å andra sidan vill jag ju inte att hon kommer för lätt undan.

Jag kunde inte svara på frågan. Men jag vet en sak. Jag vet att jag skulle betala allt jag äger och har och lyfta lån om det skulle ge Hilde ett meningsfullt och rikt och vackert liv. Men jag vet en annan sak också – sådana liv kan man inte heller köpa. Och jag vet en tredje sak – sådana liv kan man få också med en synskada.

Gluggen och flickan

Att ta så lite som möjligt för givet

Jag står i ett hav av kvinnor som springer tio kilometer ungefär lika snabbt som jag. Om några minuter går vår startsignal. Och nu får jag blinka bort tårarna. Tacksamhetstårarna. Jag strävar efter att ta så lite som möjligt för givet, livet blir onekligen större, vackrare, rikare och meningsfullare om man ser sig omkring och ser gåvor och inte rättigheter. Så i den där stunden i startgrupp 3 drabbas jag av enorm tacksamhet.

Tänk att min kropp orkar och vill springa tio kilometer också det här året. Tänk att jag får vara skadefri och frisk. Tänk att jag trots en sommar som var sådär ändå lyckades springa så pass ofta att jag vågar hoppas på en tid på strax under timmen.

Tänk att jag har en ursprungsfamilj som jag genuint älskar att få hänga med ett veckoslut i året i Stockholm. Tänk att våra föräldrar vill ge oss det här. Tänk att vi får skratta så mycket. Men också prata så mycket viktigt.

Tänk att det inte regnar.

Tänk. Och där går signalen.

Jag kommer i mål en knapp timme senare. Mindre knapp än jag trodde. Förra årets rekordtid slog jag inte, men det här blev min med råge näst snabbaste mil och då är det svårt att vara missnöjd. Tänk att jag som nybliven fyrtioåring klarar sådant som jag aldrig hade klarat som tjugofemåring.

Tacksamheten. Igen. Den vill jag inte släppa taget om.

Strax innan start. Mina två yngsta systrar och jag.

En plats i mitt lärarhjärta

För en månad sedan hade jag aldrig ens träffat dem. Märkliga tanke. Nu har jag träffat dem nästan dagligen i tre veckor och vi har skrattat mycket varje gång och jag misstänker att de för alltid har en plats i mitt lärarhjärta. Så där som de där första grupperna alltid har. För ja, efter elva år som gymnasielärare fick jag en helt ny första upplevelse nu när jag fick ha mitt livs första kombigrupp. En grupp yrkesstuderande som också tar studentexamen.

– Jag tror jag älskar den här gruppen lite, sa jag till min Fredrik när jag hade träffat dem första gången.

Och jag tror bestämt jag trodde rätt. Starka personligheter, liv, spontanitet, charm och humor. Jag har varit helt slut och helt lycklig efter varje lektion med dem. De är liksom svaret på varför jag vill vara lärare.

Helt slut och helt lycklig efter dagens lektion. Efter den sista med den här första gruppen. Märkliga tanke, också det.

Den sorgen

Så kom en kväll när hon grät. Det är fint att det finns hjälpmedel för den som inte ser speciellt mycket, men hon vill ju inte ha hjälpmedel. Hon vill bara ha det på samma sätt som alla andra, får hon fram mellan tårarna. Hon vill ju egentligen bara vara som alla andra.

Och den sorgen måste hon få ha.

Samtidigt som det är sant att alla människor kämpar med något och att många människor kämpar med svårare än hon, så måste hon få vara ledsen över ännu en påminnelse om att hennes kamp också är riktig.

Och efter att ha låtit henne gråta en stund, efter att ha torkat tårar och försökt och till och med lyckats lite grann rikta uppmärksamheten mot något annat så… Så ligger jag här och känner mig ledsen över att hon inte får ha det lättare.

Den sorgen måste jag få ha.

Men den är inte hennes att bära. Så den får finnas en stund nu när hennes egen dämpats och svalnat för stunden.

Och jag vet det att imorgon är det lättare igen. Och jag vet det att imorgon fortsätter kampen.

Att bli behandlad med silkesvantar

Också den här söndagen bjuder Hilde på mer sanning än jag spontant efterlyste.

– Mamma, du ger mig gråa hår! utbrast hon i en konfliktsituation.

Att vara hennes mamma är inte precis att bli behandlad med silkesvantar. På sätt och vis. Men på sätt och vis är det just precis det det är; en ren silkesvantsbehandling är det att få vara hennes mamma.

Silkesvanten och jag

Under mattan

Hilde hade en klasskompis på besök igår. Jag gjorde tydligen ett gott intryck.

– Hon sa ”Oj, vad din mamma är trevlig!”, berättade Hilde idag.

– Nämen, det var ju fint sagt, sa jag.

– Jo, men då sa jag att du är så bara när vi har gäster, svarade Hilde.

Autsch.

Att ha barn = att hållas på mattan. Ibland under mattan.

Selfie på en av dem som håller mig ödmjuk.

Otroligt stolt

Jag tror inte att hon kan allt hon vill. Ser man så dåligt som hon gör så kan man absolut inte det. Men å andra sidan tror jag inte att någon annan heller kan allt hen vill. Vi är alla begränsade, det finns hinder som vi inte tar oss över. Det är att vara människa.

Men att vara människa är också att ibland göra och klara lite mer än vi instinktivt skulle göra. Att ta oss över ett hinder mer än beräknat. Ikväll deltog Hilde i sitt livs första friidrottstävling. Bollkastning för F7. Hon kom sist. Brutalt sist.

Hon var så otroligt stolt.

För henne var inte den största utmaningen att kasta bollen långt, även om det också visade sig vara väldigt svårt. För henne var den största utmaningen att våga vara med i en helt ny sak på en helt ny plats. Hon var så rädd för att stå på fel ställe, för att inte märka när det var hennes tur och för att inte hitta bollen när hon skulle kasta. Allt det klarade hon. Inte galant, men hon klarade. Och varje gång vi klarar av våra största utmaningar växer vi en decimeter. Minst.

Jag är så otroligt stolt.

Skolan

Och så kom dagen när hon började skolan. Hon har varit så pirrig, det har känts så stort.

– Tänk om jag är världens sämsta elev någonsin, sa hon för några dagar sedan.

Och jag myste lite på insidan. På samma sätt som jag myst lite i hemlighet när hon uttryckt oro över att hon inte kan läsa alla ord ännu eller räkna till åttahundra. Oro över de där sakerna som alla andra också är oroliga över.

För när man har ett barn med specialbehov känns det rentav lyxigt de gånger barnet kommer undan med den vanliga oron. Den som alla andra också har. Jag är tacksam för att hon hann komma dit, vi har gått dit via många synrelaterade orosmoln också.

Första dagen gick bra. Förstås. Det var pirrigt och stort. Men det var mest roligt och fint och stolt.

Många första gånger

Våren (den här också) var en tid av många sista gånger. Min själ är inte gjord för sista gånger.

Nu är hösten istället en tid av många första gånger. Min själ är klart mera gjord för det, men jag vet att jag samtidigt kommer att vara trött. För det var jag också förra gången jag hade en sådan här höst. Och gången före det.

Men så länge jag ser till att vila när jag kan och får så kommer det att gå bra. Och mitt i tröttheten så är det här så otroligt roligt. Idag fick jag ha veckans allra bästa första gång när jag fick träffa mina första egna studerande i min nya skola. Tänk att jag ska få lära känna och börja tycka om ännu fler nya människor! Tänk att jag får ha det här jobbet som jag på riktigt tycker så mycket om.

Inte är det synd om mig. Inte alls.

En sen kväll satt jag i soffan, i min första skolas tröja, för att planera lektion i min nuvarande.