Hur vi firade Finlands första hundra år som självständigt land? 

Vi hade en av de värre syskongrälsdagarna på länge. Till lunch värmde vi upp det maletkött som stekts dagen innan och spädde ut med dagen till ära lyxigt nykokta makaroner. Till middag åt vi mikrohamburgare och metripizza. Inte ens samtidigt. Vi rengjorde avlopp och rensade i avlagda och framtida barnkläder. Vi hade slagit på stort och köpt blåvita självständighetsljus, men märkte att vi hade bara en ljusstake. Vi (barnen) tyckte därtill det var lämpligt att strida om vem som skulle tända detta enda ljus så vi blåste ut det halvvägs genom festmiddagen och tände det på nytt. Jag levde i pyjamasbyxor och stickatröja. Borstade jag någonsin tänderna?

Ja, men det är väl kul när det går bra för andra, som Björn Gustafsson sa om tjejen på russinpaketet. Och som jag sa när jag bläddrade igenom alla glittriga bilder på instagram och facebook. Högklackat, bubbel och skagenröra. Krocken mellan alla andras firande och vårt var på alla sätt brutal. 

Det kändes helt okej. Rentav bra. Det här var den självständighetsdag vi behövde. Den vi kunde ställa till. Den vi orkade med. På något märkligt plan till och med den vi ville ha.

Mitt i allt det där sällsynt vardagsfula och vanliga och tråkiga fanns nämligen många skratt och mycket kärlek. I min värld finns det nästan inget bättre än just det; skratt och kärlek trots. 

Det går nog rätt bra för oss också.

Illustrerar med den enda bild som togs i går. Den som finns på Fredriks instagram. Om någon undrat varför jag är så oerhört passiv på instagram är det för att han är familjens instagramansvariga. Vi har olika ansvarsområden. Jag är den som står för blogg och han den som står för instagram. Det händer att vi diskuterar vem som gör ett bättre jobb. Senast argumenterade jag för mig själv genom att hävda att jag ändå titulerats bloggare i en del sammanhang medan jag aldrig har sett hans namn följas av titeln instagrammare. (Eller har du sett det någonstans?) Han hävdade att han står över titlar. 

I dag är jag tacksam. 

Jag är tacksam för att min dotter få gå ensam hem från skolan. För att vi har råd med dagis. För att vi kan låta Hilde gå igenom alla undersökningar läkarna föreslår och ändå ha mat på bordet. För att skolan är gratis. För att så många faktiskt har en chans och en möjlighet. För att förhoppningsvis ännu fler ska ha det i framtiden. 

I dag är jag tacksam för att jag har ett jobb att återvända till trots att jag just nu är hemma med barn. För att luften är frisk. För att mannen på gatan i regel är laglydig och pålitlig. För att en bebis kan sova ute i vagn. För att jag knappt vet vad korruption innebär. För att så många offrade så mycket för vår frihet.

I dag är jag tacksam för att det inte finns något egentligt yttre hot. Och för att vi är rätt bra på att hantera många av de inre hoten. För att så många är villiga att kavla upp skjortärmarna och jobba vidare för ett ännu bättre Finland än det vi har i dag. 

Att vilja något ännu bättre är ju inte detsamma som att förakta det som varit och/eller dem som byggde det. Att vilja något bättre är att förvalta det arv som är vårt att förvalta. 

Tack och grattis, Finland! Nu jobbar vi vidare. 

Hon är förvånad själv. Inte hade hon trott att det skulle sluta så här. Med en sjukskrivning. För henne. 

Ingen av oss tror ju någonsin det. Att vi själva ska befinna oss på andra sidan av den där gränsen som går mellan de människor som klarar och orkar och de som inte gör det. Exakt var våra egna gränser går vet vi ju tyvärr först när vi har passerat dem. När det redan är för sent.

Jag har inte passerat mina egna gränser den här hösten, men jag har tänjt alldeles för mycket och vet det alldeles för väl. Oktober var en galen månad, och jag trodde att november skulle bli bättre. Det blev värre. Men jag har lärt mig mycket, skrivit massor och haft väldigt roligt. Också. 

Att jag höll mig på rätt sida av mina egna gränser den här hösten beror verkligen inte på min egen förträfflighet. Det är bara nåd. 

Och nu är november över. Efter i dag är mina måsten få och små för resten av året. Nu ska jag hedra resten av min föräldraledighet. Det är inte mycket kvar av den. 

Men det finns delar kvar. Också det är nåd.

De har ett riktigt moment i köpcentrets hiss, Hilde och den där kvinnan hon aldrig tidigare träffat och aldrig lär träffa igen. Det är för lite att säga att de ler mot varandra – de fullkomligt strålar. De möts.

Kvinnan sitter i rullstol. Hildes hud är trasigare än på länge. Jag tänker att sprickorna verkligen för oss människor närmare varandra och att de här två spruckna – barnet och kvinnan – hittar fram till varandra direkt.

Ingen enda människa går hel och oskadd genom livet. Sår och trasighet är en oundviklig del av att leva. Men många av oss kan dölja våra sår, åtminstone för de människor vi möter i köpcentrets hiss. Andra bär sina sår på ytan, synliga också för det människoöga som bara tittar en liten stund.

För mig var stunden i hissen helande. Hilde är ju själv lyckligt omedveten om att hennes hud väcker frågor och reaktioner hos de flesta som ser den, men jag är väldigt medveten om att många tittar. Och det är en svårare hudtid nu. Svårare i dag än i går.

Kvinnan i rullstolen är nog betydligt mer medveten än jag, säkert sorgligt van vid att folk tittar. Men jag tror att alldeles för få tittar på henne som Hilde gjorde.

De verkligen såg varandra. Och de såg något fint.

Lycka är att få en recension som värmer hjärtat. Och att ha en mamma som skickar bild på recensionen.

I väntan på romanen som både jag och recensenten hoppas på får du gärna läsa Till den lilla människan intill.

– Någon har tagit en bit ur min chokladkalender! 

Arvid rusade in till oss en morgon i slutet av november. Han misstänkte Ingrid. Ingrid misstänkte honom. Vi misstänkte också honom. Han är på alla sätt en mycket skälig misstänkt för ett dylikt brott. Trots det hävdade han envist att han var oskyldig. 

Trots det trodde vi honom inte. 

Ett par dagar senare städade jag i hans rum. Bland legobitar, shopkins, klistermärken och skräp på golvet hittade jag plötsligt en bit ur en chokladkalender.

Den biten är lika med upprättelse. 

Jag är väl som människor är mest och tycker i regel om att ha rätt. Men jag älskar att ha fel de gånger det innebär att mina barn överträffar mina förväntningar. 

Vi ska inte hoppa över någon bäck ännu. Det är lååångt kvar till 24 december och jag har svårt att tro att han kommer att få äta en chokladbit om dagen hela vägen. 

Jag har gärna fel. Igen. 

Jag håller er uppdaterade. 

Årets dagisbild. Den har fångat hans själ. Det är mer än man kan säga om många dagisbilder. 

Dagen efter att dammen brast konstaterar jag att det inlägg jag skrev i går blev gillat av en glädjande brokig skara människor. Olika kön, olika åldrar, olika hemorter, olika livssyner. I vanliga fall brukar en grupp gilla texter om jämställdhet, en om kyrka och tro och en om Arvid (Minna, du är en föregångare där!). Sällan har ett inlägg samlat en så heterogen skara gillare som gårdagens inlägg gjorde.

I det finns något väldigt vackert.

Det finns också något väldigt vackert i många av de hundratals röster jag läste i går. En av de rösterna lät så här:

”Jag vet inte om jag är feminist, men jag vet att det måste bli ett slut på alla former av sexuella trakasserier i skolan, på jobbet, i hemmen, på krogen, i församlingen. Därför finns mitt namn med under detta upprop.”

Jag tycker det är fint att inte se rött bara för att ordet feminism känns främmande. Att ställa sig över etiketter och se budskapet bakom kräver mer än de flesta av oss verka ha råd med. Det krävdes mod av den kvinnan att skriva under. Hon vågade.

I det finns något väldigt vackert.

Jag. hoppas att vägen vidare också kommer att bjuda på mycket vackert. För slutmålet är ju absolut inte nått. Det är viktigt att en massa kvinnor som tidigare har tigit nu vågar tala, men målet är att kvinnor inte ska ha de här fruktansvärda erfarenheterna att tala om. Målet är att alla kvinnor och alla människor ska kunna känna sig trygga.

Första delmålet är alltid medvetenhet. För att komma dit krävdes att en grupp kvinnor förde andra kvinnors talan.

Slutmålet är att vi ska leva tillsammans i en bättre värld än den vi hade i går, än den vi har i dag.

För att nå det målet behövs vi alla.

Därför är jag otroligt glad över att så många vill vara med. Så många kvinnor och så många män.

Vi klarar det bara tillsammans.

 Bild: Kyrkpressen

I dag brister dammen. Och jag är med om bristandet. 

6111 kvinnor från Svenskfinland har skrivit under ett upprop som kräver att tystnaden bryts gällande sexuella övergrepp och trakasserier. 6111 kvinnor. Det är svindlande många. Jag fattade inte riktigt hur många det är förrän jag insåg att vi är 45 som heter Amanda. Det är ju alltid bara jag.

Jag har själv skonats. Råkat ut bara för det vanliga. Det som verkar ingå i att vara kvinna. De fruktansvärda vittnesmål som publiceras under dagen är inte mina. 

Jag funderade på om mitt namn faktiskt hör hemma under ett sådant här upprop. Retoriken är inte min. Vittnesmålen är inte mina. Skammen är inte min. 

Men när jag alldeles för många gånger darrat av både ilska och gråt landade mitt namn där det skulle. När jag insåg vad tystnaden kostar och vem som betalar priset.

När jag tänkte tillbaka på höstens träff med min gamla elev. En intelligent, driftig, begåvad, rolig och godhjärtad ung kvinna. Som upplever att hennes mest uppskattade egenskap är att män – inte sällan lika gamla som hennes pappa – vill ha sex med henne. Något brast i mig den dagen. Något som inte blivit helt igen. Jag har tänkt på vårt samtal nästan alla dagar sedan dess. 

Jag vill ha förändring. Jag kräver förändring. 

Jag vill ha en annan, en bättre, framtid för mina barn, för mina syskonbarn, för mina barns vänner och för mina elever. För de modiga kvinnor som vittnat. För de många män som också påverkas av all ruttenhet. För de 44 andra som heter Amanda.

Och för mig. Och för dig. 

Min lillasyster Fanny är en av initiativtagarna till #övistoo som i dag har tagit Svenskfinland med storm. Hela dagen har jag hängt på svenska.yle.fi. Och på familjens whatsapp-grupp, där vi uppdaterat varandra om kampanjens spridning. 

Som storasyster är jag arg och ledsen över det som pågått i min systers skola, den skola som var min egen barndomsskola. Men jag är också stolt över hennes och de andras mod. 

Som lärare är jag arg och ledsen över att de vuxna som våra barn och tonåringar ska få lita på i stället sviker dem. Hur täcks ni? Vi som varje dag får ta hand om andra människors barn bara måste vara bättre än så. Vi får aldrig någonsin skada. Och vi får aldrig någonsin blunda när andra skadar. 

Det är många i kommentarsfälten som tycker att #metoo faktiskt har gått för långt nu. Jag är inte det minsta förvånad. Jag misstänker att många av dem som tycker så själva har gått för långt någon gång och därför är rädda nu. 

Det är alldeles för många som alldeles för länge har kunnat rida på andras tystnad. 

Den modiga och jag. 

Hipp hurra för världens härligaste Hild som fyller ett år i dag!

Jag vet inte om året har gått snabbt eller långsamt. Om det har varit lätt eller tungt. Men jag vet att hon är underbar och att livet är bättre för att hon finns. Jag vet att jag inte en enda sekund någonsin har ångrat att vi vågade ännu ett barn. Och jag vet att jag alla dagar har varit ödmjukt tacksam över den gåva vi fick. 

Födelsedagsmorgonen har bjudit på det mesta, men inte harmoni och frid. Jag fick bokstavligen gräva fram alla Hildes presenter ur husbolagets sekajätekärl ute på gården strax efter sju på morgonen och det finns ju bättre sätt att börja en födelsedag på. 

Men så frågade jag syskonen vad de tycker att Hilde bidrar med i familjen och Arvids svar tog mig nästan till himlen. 

– Med skönhet.

Hilde Nora Birgitta. Hurra för dig! Hurra för att du är vår!