Jag vet inte hur många gånger jag har gråtit den här veckan. Många. Väldigt många. Börjar rentav undra om det ens räcker med två siffror om jag ska skriva upp antalet tåranfall.

Jag trodde jag hade fällt alla tänkbara lågstadietårar redan på vårfesten. I dag var det ju ”bara” betygsuydelning kvar. Men jag trodde fel. Jag började gråta när en av Ingrids bästa kompisar fick stipendium. Och snyftade till när en av Arvids kompisars storebröder (ja, ni hör ju själva) också fick ett stipendium. Då börjar ju nog någon sorts gräns komma emot. Sedan började jag gråta när en av lärarna i Ingrids skola – inte Ingrids egen utan en lärare jag aldrig ens talat med – avtackades eftersom hon ska byta skola. Då har gränsen nog redan kommit emot och passerats. Och inte känns det bara rimligt att gråta för att femmorna lämnar skolan med tanke på att jag inte känner någon av dem.

Nå. Man kan åtminstone inte anklaga mig för att inte vara närvarande i stunden och ta in det som händer.

Trots att det här var uppladdningen fanns det tårar kvar till dimissionen i min egen skola. Studenterna är ju så fina! Och vi kommer att sakna dem så mycket! Det är hårt att sluta arbetsåret med hundra farväl. Hårt, men samtidigt precis som det ska vara.

Tänk att jag har fått vara med på ett hörn. Rika jag.

Firade en av världens i särklass vackraste studenter. Någon snäll trodde jag var studentens kusin. Jag kommer att leva länge på det. Så länge att det är uppenbart för alla att jag inte alls kan tas för kusin.

Du är inte lika ful som du tror.

Att ingen har varit kär i dig sedan dina glansdagar i lågstadiet gör ingenting. Snart kommer en att bli kär i dig och efter det kommer du inte att behöva att någon annan blir det.

Du vill inte bli klasslärare, men du vill försöka. Och du kanske behöver bekräftelsen. Du kommer att göra det en gång till; söka in till en utbildning som det är ens lite svårt att komma in på. Men den gången kommer du att vara säker på att du hittat rätt.

Du kommer att ha fel.

För den utbildning du ska till finns det ingen prestige i och den kommer att kräva ganska lite av dig. Men att något är lätt betyder faktiskt inte att det är oviktigt. Mycket av det viktigaste och mest avgörande du har framför dig kommer att vara lätt och okomplicerat och naturligt.

Den där gråten som ofta fastnar i halsen och bränner bakom ögonlocken, du vet? Den kommer inte att ge med sig. Du kommer att känna med tårar. Det blir inte bättre, om man med bättre menar mindre. Tvärtom. Det blir värre. Men det är på något konstigt sätt bättre. Sannare. Friare.

Och det kanske viktigaste av allt; om ett halvt år kommer du att börja tycka om dig själv. På riktigt. Och det är hemskt roligt och värdefullt att få göra det.

Hej. Vi måste prata lite mer om Iitu. Du kanske invänder nu, tycker att jag ju har skrivit om Iitu några gånger redan och att det säkert räcker så här. Det du inte vet då är att jag faktiskt har velat skriva om Iitu varje dag sedan hon kom in i våra liv på det här nya sättet. Jag har fått bita mig i tungan – eller snarare kanske fått slå mig på fingrarna – för att låta bli att skriva hyllningar till henne precis varje dag.

SÅ fantastisk är hon. Faktiskt.

Varje dag hon har varit här har vårt hem varit i bättre skick när vi kommit hem igen än det var när vi lämnade det. Om tvättmaskinen är igång när vi går iväg på morgonen så är kläderna torktumlade när vi kommer hem igen. Och då har ingen av oss någonsin bett Iitu köra igång tumlaren. Hon tömmer och fyller diskmaskiner. Hon torkar av diskbänken. Hon sopar golv. Hon torkar av bordet. Hon fixar undan halvätna grötportioner.

Och allt det där är ju bara sådant som egentligen inte alls är hennes jobb. Det är ren bonus.

Inte heller är det hennes jobb att ta hand om Arvid också när han har sovit riktigt dåligt en pollennatt och behöver få vila hemma en dag. Och inte är det hennes jobb att klippa de två av barnen som har frisyrer medan hon är ensam med alla tre en eftermiddag. Själv skulle jag vilja ha ett inramat diplom om jag klarar av att slänga ihop en köttsoppa under de omständigheterna, men hon klarar av att frisera två av tre medan den tredje springer omkring och är ett år.

Och det är verkligen verkligen verkligen inte hennes jobb att ta emot textmeddelanden där jag ber henne leta fram min dator i mitt klädskåp (!) och sedan hitta ett visst word-dokument på min dators skrivbord och mejla över det till mig när jag ska hålla en föreläsning baserad på just det dokumentet. Men hon gör det. Fyra minuter efter att jag har skickat meddelandet.

Vi talar fortfarande bara bonus.

Det bästa är ju ändå att hon har gjort sitt egentliga jobb så enormt bra. Hon har tagit hand om Hilde med en oerhörd kärlek. Hon berättar anekdoter om Hilde som om hon var typ jag eller Fredrik. Hon skickar ibland bilder på Hilde så där mitt i allt en dag. Hon sjunger för och med Hilde. Hon läser samma bok outtröttligt många gånger. Hon skriver att hon saknat Hilde när hon varit ledig en vecka. Hon kramar Hilde, håller Hilde, leker med Hilde, skrattar med Hilde. För Hilde är Iitu ”Ataaa” (alltid med exakt samma melodi) och att Ataaa är ett av Hildes första, stabilaste och vanligaste ord säger om inte allt så åtminstone det mesta.

Så förstås grät jag i dag när vi sa hejdå till Iitu på ett annat sätt än alla andra dagar då vi sagt hejdå. För nu fanns det inget om att vi ses i övermorgon. Eller på måndag. Nu vet vi inte när vi ses. Nu är den här tiden slut. Och samtidigt som jag sörjer att den är över – vår familj har behövt och uppskattat och älskat vår Iitu – så är jag förstås mest glad och tacksam över att hon har varit vår på det här sättet. Och över att hon fortsätter finnas i vårt liv, om än på ett helt annat sätt.

Tack, Iitu, för allt du har gett! För allt du har gjort! Och mest av allt; för allt du har varit och för att du har valt att vara det hos just oss!

Kaninselfie från denna dag. Från denna sista dag. Denna sorgens och glädjens dag.

Jag är inte gjord för vårfester. Eller så är det just det jag är. Åtminstone gråter jag halva tiden och nu efter x antal fester har jag nästan slutat skämmas. Livet är för kort för att man ska gå omkring och skämmas i onödan. Och det finns så mycket jag de facto kan och borde skämmas för att det är slöseri med kvinnokraft att utöver det skämmas för sådant man faktiskt inte behöver skämmas för. Att vara gråtmild på vårfester hör definitivt till sådant som man inte behöver skämmas för.

Förra veckan grät jag mig igenom dagisvårfesten. Arvids sista. Bara det räcker ju för att näsdukar ska kunna vridas ur efteråt. Vårt dagis är guld. När jag såg honom framme i dagissalen drabbades jag av akut tacksamhet över att han har fått vara just där under sina första år i livet. På en plats där det alltid funnits en famn eller två för honom. På en plats där han fått och vågat och kunnat vara den han är; känslig, snabb, rolig, stor och liten på samma gång. På en plats där han fick bli del av en grupp barn som lagspelar på ett sätt som kunde göra elitlag gröna av avund. Om alla människor tog hand om varandra som de här femåringarna gör – då skulle världen vara inte bara en bättre plats utan rentav en bra. När de tillsammans framförde I was made for loving you på sin allra sista gemensamma dagisfest så tror jag att till och med de mest hårdhudade gick lite sönder.

Och ikväll har jag gråtit på lågstadiefest. Det är mycket förväntningar i luften på en vårfest i lågstadiet. Allt är liksom möjligt. Allt ligger framför. På något sätt är den bästa tiden just nu; då hela det evighetslånga sommarlovet – för i lågstadiet är det just evighetslångt – ligger framför. Inom räckhåll. Man känner redan doften, men har ännu inte gått miste om en enda dag eller timme eller minut. De har övat mycket och de är bäst när det gäller. Och Den blomstertid nu kommer. Med lust och fägring stor. Barnen tar i från tårna. Snart är den här.

Att båda stora barnen är trygga och glada i sina grupper betyder hur mycket som helst. Det kan vi själva så lite åt så det får vi ta emot som en enorm gåva.

En gång på väg på lågstadiefest.

Om det är något jag är stolt över som förälder så är det att våra barn är mästare på att uttrycka sina känslor och behov. Nästan världsklass.

– Det känns som om Ingrid och hennes vänner inte bryr sig om mig mera när de cyklar iväg utan mig, kan Arvid säga.

Eller när en dagiskompis skött en social situation lite klumpigt:

– Det känns som om han inte vill vara min vän längre.

Jag tänker att det är sjukt bra att kunna uttrycka känslor och behov. Viktigt. Bland det viktigaste.

Men så ibland uttrycker de känslor jag inte riktigt kan vara stolt över.

– Det känns som om Ingrid kommer att få all uppmärksamhet på sitt kalas, grät Arvid i går.

Och då är det en dryg vecka kvar till födelsedagen. Kan bli en låååång vecka.

Det känns som om de är glada här. Älska att få sådana här bilder när den andra föräldern är ensam hemma med barnen.

Jag landade i Göreborgs skärgård. På en ö som heter Vrångö. En ö jag aldrig sett tidigare, en ö jag måste se igen.

En ö där det bor 400-500 människor året runt. Det finns en skola. Tre kyrkor. En butik som stänger halv åtta. Inga bilar. Inga bilar! Och jo. Jag FATTAR att det är magiskt i slutet av maj när det varit märkligt varmt märkligt länge och jag FATTAR att magin är mindre i både november och mars, men något i mig gillar tanken på den själsfrid, den långsamhet och det tålamod som bara måste bli frukterna av ett liv på en sådan plats.

Nåja. Det var ju inte en passionerad ode till Vrångö jag skulle skriva. Jag skulle skriva att jag var på bröllop i den här underbara skärgården. Jag fick vara med när en älskad vän fick säga ett helt avgörande ja till den hon älskar mest. Det finns få saker som är finare att få vara med om. Det finns så mycket i luften på ett bröllop. Så mycket hopp, så stora förväntningar.

Och ändå. Må min vän få erfara det jag själv fått erfara; att det faktiskt kan bli mer, större, bättre och vackrare än det där hoppet och de där förväntningarna som finns på ett bröllop.

Det finns få saker som är finare än det.

Och så ville livet plötsligt ta mig till det som kanske kan vara världens vackraste plats. Att jag skulle få somna i en sådan här miljö i natt hade jag ingen aning om när jag vaknade i morse.

Vilken gåva!

Här är min altan. Ett par dagar.

Jag hör inte vad han säger, jag står för långt borta. Men något säger han, min Arvid, till sin lagkamrat.

– Siis mitä toi puhuu? ropar lagkamraten.

Som uppenbarligen förstår svenska ungefär lika bra som Arvid förstår finska.

Arvid ser förvirrad och hjälplös och glad ut.

– Jag förstår inte finska, svarar han.

Lagkamraten ser också förvirrad och hjälplös och glad ut.

Ingen av dem ser skamsen ut. Och jag – som i ärlighetens namn pressar lite med tvåspråkig fotboll – inser till min stora lättnad att Arvid är totalt befriad från skammen över att inte kunna finska. Den skam som jag tyvärr är bästis med. Han kanske ser det opraktiska i att inte kunna, men han ser inte det skamliga. Må han lära sig finska innan han lär sig skammen, tänker jag.

Medan jag tänker det fixar jag något med Hilde som tyvärr är med på träningen, och när jag tittar mot Arvids håll igen står han hand i hand med lagkamraten. De och en tredje spelare ska nu försöka övervinna ett fyrmannalag och nu taggar de. Hand i hand.

För att hålla en hand krävs inget gemensamt språk. Det räcker gott med gemensam välvilja.

Det finns dagar då jag gråter andras tårar och det finns dagar då jag gråter andras lyckotårar. I dag är en sådan där senare dag.

Jag är så lycklig att jag nästan glömt bort att jag är pollenallergiker. Men bara nästan.

Borde vi prata lite om årets pollenläge? Antagligen inte. Men nog kliar det ju i fingrarna (liksom i ögonen och näsan och öronen) vid tanken på att få komma med berättelser och analyser om den här säsongen. Må dess like komma ytterst sent eller helst aldrig. Hemma hos oss är fyra av fem drabbade. Jag gissar att vi skriver fem av fem om några år.

Mycket fick vi, men allergier också.

Och i dag gör det ingenting.

Jag sitter på golvet på färjan och läser för min ettåring. Ingrid vill bada, om jag minns rätt. Vilket jag brukar göra.

Någon sida in i boken får vi bonuspublik. Han ställer sig lite för nära där bredvid och lyssnar andäktigt på hela resten av boken. När jag läst klart säger han med stort allvar i rösten:

– Du läser så jävla bra!

Och jag tänker att hans ord kan vara en av de mest uppriktiga komplimanger jag någonsin fått.

Den här mannen är full fast det är mitt på dagen och inte riktigt en sådan färja. Han är knappast urtypen av människa som försöker ställa sig in, som strör uppmuntrande ord omkring sig för att det har visat sig vara ett lyckat koncept . Han är snarare urtypen av människa som säger det som han har på hjärtat. Och hans ord går rakt in i mitt.

Var det någon som läste för honom när han var ett? Kanske. Kanske inte. Men han vet hur lite det kostar att göra en annan människas dag lite ljusare, lättare, gladare. Och därmed vet han mer än många andra. Därmed är han en förebild för mig.

För jag vill ju allra mest just det: göra ljusare, lättare, gladare.

Jag och en av mina ettåringar.