Flera gånger om dagen kommer hon fram till mig, tar min hand och säger uppfordrande:

– Mysa, mysa.

Sedan drar hon mig till en säng eller soffa och vill ligga där och kramas.

Jag säger inte att det här och bara det här är livet. Men jag säger att livet är bland annat det här. Till och med de gånger som min myslust är helt icke-existerande blir jag tagen av hennes ljuvlighet och tackar Gud för att hon är min.

Jag läste artikeln när den var nästan ny och hade två ynka kommentarer. Allt fler väljer ett liv utan egna barn. Intressant, tänkte jag. Ryckte på mina mentala axlar och somnade.

Några timmar senare såg jag artikeln igen och då hade den fått betydligt fler kommentarer. I nuläget har den 62 stycken. Och jag tänker att det i sig är en berättelse. En berättelse om att folk nu går i försvarsposition. Då har vi mycket att säga.

Ord som själviskt och egoistiskt används frimodigt i kommentarerna. Det är själviskt att välja barn, säger en. Det är själviskt att välja bort, säger nästa.

Och båda har ju rätt. När det kommer till så livsavgörande och oåterkalleliga val som barn eller icke-barn kommer ytterst få av oss att välja det som är bäst för någon annan. Vi kommer att välja det som känns bäst för oss själva. Vi kommer att välja själviskt. Principer möter sin överman när besluten är sådana som kastar om precis allt.

Jag har själv valt ett liv med barn. Det var ett ytterst själviskt val. Livet med dem har visserligen gjort mig mindre självisk, men det ändrar inte på det faktum att jag valde att öppna mitt liv för barn för att jag själv ville ha barn.

Jag har absolut inget behov av att försvara mitt val. Och jag har ett ännu mindre behov av att anklaga någon annan människa för hennes. Jag förstår alla oss som vill ha barn och jag förstår alla dem som inte vill. Ett rikt, meningsfullt och gott liv kan se ut på så många olika sätt. Det kan innehålla barn. Det behöver verkligen inte göra det.

Men vi. Vi behöver bli bättre på att vila i våra egna val utan att klanka ner på andras.

Mina val. Men utom min kontroll. För samtidigt som fler än förr väljer bort barn är världen full av människor som valt barn men inte har fått dem. Det får vi inte heller glömma när vi slänger ur oss ordet självisk.

Bild: Maria Hedengren

Han tycker fortfarande att skolmaten är god. Ärtpurésoppan i tisdags var fantastisk. Och den fisklåda som ingen i Ingrids klass och ingen annan i hans förskola uppskattade var jättegod. Inte en enda dag har skolans mat gjort honom besviken. Att det tär på mitt redan sargade kökssjälvförtroende väger löjligt lätt i jämförelse med att han är mätt och glad alla dagar.

Avskeden på morgnarna är fortfarande knepiga. Men numera är det darr på läpp och inte hjärtskärande gråt. Han får en plats i en famn alla gånger det behövs, vilket är ovärderligt. Och ja, vi äter fortfarande en liten chokladbit varje eftermiddag för att uppmärksamma ännu ett smärtfritt farväl. Och ja, vi kommer förstås att sluta snart. Senast när han börjar gymnasiet.

Det går alltså bra i förskolan. Men hans själ är lagd åt det hållet att det går bäst när det är som vanligt. Alla extra guldkanter – sådana som många andra barn, till exempel hans storasyster – jublar över rubbar hans cirklar. I går var han nervös hela morgonen för att han skulle läsa böcker och spela brädspel med sina vänelever i trean. ”Di e så stooola”. Och nu i dag har han vaknat halv sex, åtminstone delvis för att de ska på utfärd med tåg.

Han älskar trygghet, vanlighet och förutsägbarhet. Tycker om när allt och alla är som de brukar. Också sådan får en människa vara i en föränderlig värld.

En ovanlighet han trots allt uppskattar stort är cafébesök. Det här var en av sommarens bästa stunder.

Att leva nära andra människor är att säga:

– Jo, tack det är jättebra!

när någon frågar hur det är.

Och mena det. För så är det. Med mig.

Men att leva nära andra människor är att samtidigt känna att det är fruktansvärt orättvist, mörkt och hårt. Och så spännande att man bara kunnat ytandas de senaste dagarna. Och så hoppfullt och ljust och stort.

Allt det där är också sanningen om hur det är just nu.

Det var en gång ett bröllop som vi var bjudna på. Hildes gudfar var brudgum och en av de ljuvligaste människor jag någonsin träffat var brud.

Det finns väldigt mycket gott att säga om Hildes gudfar. Det är väl bland annat just därför han är gudfar. I ett tal på festen berättades det om hur gudfaderns kämppis en gång kom hem med en hemlös man som de bjöd på mat och husrum. I samband med mannens vistelse i deras hem erbjöd sig gudfadern att klippa hans tånaglar. Och gjorde det.

Och jag tänker att det säger allt som behöver sägas om honom.

En sådan man vill man ju ha som gudfar till sina barn. En sådan man vill man ha som vän. En sådan man vill man ha i sitt liv.

Så tacksam över att vi får allt det. Och så glad över att han nu får vara herr E.

Också tacksam och glad – men i mindre skala – över att vi känner deras bröllopsfotograf så väl att vi fått bilder sända direkt till oss. Min syster Matilda Audas Björkholm har fotat.

Jag är en sucker för gemenskap. Tillhörighet är mitt mellannamn. Jag är dessutom en sådan där sällsynt vuxen som tycker om lekar och tävlingar.

Men jag gick inte på min egen gulnäbbsintagning när det begav sig för femton år sedan. Och aldrig ångrade jag det. Inget där gjorde gruppen så sammansvetsad att jag som inte var där för evigt stod på utsidan. Men jag kan sörja att det var så självklart för mig att inte gå. Att jag som tycker om lekar och tävlingar, heter Tillhörighet och är en sucker för gemenskap visste att jag hade det bättre hemma.

Vägen till gemenskap måste faktiskt inte gå via förnedring, det finns betydligt roligare och vackrare vägar. Och vägen dit borde absolut aldrig någonsin gå via att den som inte vill dricka alkohol känner sig pressad att göra det.

Bättre kan vi.

Väl?

De här veckorna är många ungas första veckor någonstans. Många av dem drömmer om gemenskap och längtar efter tillhörighet. Alla vi som har deras första tid i våra händer måste ta vårt ansvar. Vissa sår läker väldigt långsamt. Vissa sår läker aldrig.

Bättre kan vi.

Absolut.

I dag har jag och två systrar sprungit tjejmil i Stockholm. Jag har tagit mig igenom mitt livs åttonde tjejmil och den kom att bli mitt livs långsammaste, om man bortser från de två jag avklarat mer eller mindre höggravid.

Ändå är jag glad och tacksam. Tänk att jag ännu ett år kunde springa tio kilometer! Tänk att jag klarade det också efter en månads ofrivillig vila på grund av sjukt knä! Och framför allt; tänk att mitt knä höll!

Att jag känner så här efter personsämst är kanske en av mitt springandes största fiende. Men att jag känner så här också efter personsämst är en av mitt livs största välsignelser. Och livet är ju – tack och lov – enormt mycket större än mitt springande. Så den välsignelsen håller jag hårt i. Att förmå se också personsämst som någon slags seger är en gåva jag inte har råd att ge bort.

Tack, älskade mamma, för att du gav oss ännu en milaresa! Den bästa present ett vuxet barn kan tänka sig.

Här är vi. I Arvids ögon. Vi ät jätteglada. Och alla förutom Ingrid är klädda i randiga kostymer. Hilde är extremt liten, mer i samma storleksklass som dvärghamstern Dumle än oss människor.

Och Dumle är med. Bara det. Den skulle liksom aldrig vara med på min bild av familjen.

Han har ritat med blyertspenna och kärlek.

Så här års kräver väl skolmaten sin kommentar. Numera kan tre av fem i vår familj kalasa på exakt samma lunch och dagens rätt är därför ett givet samtalsämne vid middagsbordet.

Arvid, som är skollunchens nyaste förtärare, är inte nådig.

Mot mig.

Redan första veckan sa han:

– Mamma, jag tycker nog om din mat. Men inte lika mycket som jag tycker om skolans mat.

Andra veckan lät det så här:

– Mamma, jag börjar bli så van med skolans mat att det smakar… annorlunda att äta hemma.

Och i dag sa han:

– Mamma, skulle vi kunna göra så att jag inte behöver äta mat hemma mera utan att ni bara kokar gröt åt mig?

Jag finner inga ord. Jag har visserligen aldrig trott mig vara någon mästare i köket men jag har ändå trott mig stå rätt väl i jämförelse med skolmaten. Nu? Inte så säker längre.

Fler än en gång har jag fått konstatera att den mannen håller mig på marken. Men i dag tryckte han in mig djupt ner i jorden.

Jag vet faktiskt inte om jag kommer upp över markytan igen.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Tröja: jag. Som säger det bara för att försiktigt kravla mig uppåt igen.

Gott folk! Tre morgnar i rad har vi lämnat barn utan gråt på både dagis och förskola. Tre eftermiddagar i rad har vi firat det med choklad. (Vi måste för övrigt hitta ett billigare men lika festligt alternativ till kinderägg. Alternativt bara äta havregryn på sidan om. Eller sluta amortera.)

Och nog är ju hjärtat lätt när dagen inte börjar med tårfyllda farväl som sliter hjärtat ur bröstet på en.

Jag tror bestämt att vi börjar landa i vår vardag och jag tror rentav att vi börjar komma ihåg varför vi trivs så bra i den. Nåd är det. Nåd.

De här två underbara pryder numera vårt kylskåp.

Och på tal om nåd… En betydligt mera vardaglig och lättköpt nåd, men ändå nåd, är det att de av misstag matchade varandra så väl på syskonfotot.