Mitt springandes största fiende

I dag har jag och två systrar sprungit tjejmil i Stockholm. Jag har tagit mig igenom mitt livs åttonde tjejmil och den kom att bli mitt livs långsammaste, om man bortser från de två jag avklarat mer eller mindre höggravid.

Ändå är jag glad och tacksam. Tänk att jag ännu ett år kunde springa tio kilometer! Tänk att jag klarade det också efter en månads ofrivillig vila på grund av sjukt knä! Och framför allt; tänk att mitt knä höll!

Att jag känner så här efter personsämst är kanske en av mitt springandes största fiende. Men att jag känner så här också efter personsämst är en av mitt livs största välsignelser. Och livet är ju – tack och lov – enormt mycket större än mitt springande. Så den välsignelsen håller jag hårt i. Att förmå se också personsämst som någon slags seger är en gåva jag inte har råd att ge bort.

Tack, älskade mamma, för att du gav oss ännu en milaresa! Den bästa present ett vuxet barn kan tänka sig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s