Mitt springandes största fiende

I dag har jag och två systrar sprungit tjejmil i Stockholm. Jag har tagit mig igenom mitt livs åttonde tjejmil och den kom att bli mitt livs långsammaste, om man bortser från de två jag avklarat mer eller mindre höggravid.

Ändå är jag glad och tacksam. Tänk att jag ännu ett år kunde springa tio kilometer! Tänk att jag klarade det också efter en månads ofrivillig vila på grund av sjukt knä! Och framför allt; tänk att mitt knä höll!

Att jag känner så här efter personsämst är kanske en av mitt springandes största fiende. Men att jag känner så här också efter personsämst är en av mitt livs största välsignelser. Och livet är ju – tack och lov – enormt mycket större än mitt springande. Så den välsignelsen håller jag hårt i. Att förmå se också personsämst som någon slags seger är en gåva jag inte har råd att ge bort.

Tack, älskade mamma, för att du gav oss ännu en milaresa! Den bästa present ett vuxet barn kan tänka sig.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s