Några av de andra barnen i sommarfamiljen frågade varför Hilde hade kurabyxor. Det regnade ju inte. Verkligen inte. Jag visste inte ens hur jag skulle svara. Har de inte ens träffat Hilde? Har de inte märkt att hon har vad hon vill när hon vill? Har de inte insett att man får välja sina strider med den här bruden omsorgsfullt och att kurabyxor i solsken inte ens finns på kartan över strider värda att ta? Jag skulle ju aldrig säga nej till en sådan sak. Mina nej till henne sparas till de tillfällen när hon utgör någon slags fara för sig själv eller andra. Det blir tillräckligt många nej ändå.

Men så är jag också ganska obrydd i vad mina barn har på sig. Det är lääänge sedan jag såg deras kläder som något slags accessoarer till mig själv. Ingrid hade några veckor på dagis när hon dagligen bar luciaklänning. Och en annan period när hon dagligen hade på sig julfestklänningen. Bättre pris per användning på festplagg har vi aldrig uppnått.

Det är ju faktiskt inte farligt att vara underligt klädd. Det är faktiskt bara underligt.

Och underligt är underligt ofarligt.

Hon i kurabyxorna är fotad av sin älskade moster Matilda.

Första augusti kom och gick och från och med den dagen är jag inte längre anställd av Helsingfors stad. Det hejdå jag sa i praktiken för två månader sedan är nu sagt också i teorin. Jag är inte längre lektor i modersmål och litteratur i Gymnasiet Lärkan, och trots att jag har vetat det länge har jag ändå tänkt på det flera gånger i dag. Det är verkligen slut nu.

I tio år har augusti inneburit att jag har fått börja jobba igen på ett jobb jag vet att jag älskar. I år innebär augusti att jag får börja jobba på ett jobb jag tror att jag älskar. Det är på inget sätt synd om mig, det är enormt mer än de flesta får. Men lite, lite kan jag ändå sakna det där vet när jag nu får lita på tror. Det blir väldigt annorlunda, men jag tror det blir väldigt bra.

Konstaterar jag i något som påminner om mörker i denna sena kväll som påminner om sommarens sista.

Det finns hur många som helst. Ödehus. Hus som kunde vara hur fina som helst men som nu förfaller. Hus som en gång var människors trygghet och hem men som nu bara står och är.

Jag tycker om de där husen. Jag föreställer mig vilka berättelser de bär på. Jag funderar på hur de finns i förhållande till varandra. Ofta tänker jag på att de där grupperna av hus för inte så länge sedan bar människors hela liv. Att människors världar var så mycket mindre då. Att de sällan, om alls, lämnade sina byar för att se något annat. Att samhällen som i dag finns nära varandra fanns långt, långt, långt ifrån varandra då.

Att vi ju på många sätt är så väldigt lika de människorna, trots att våra livsvillkor i dag är så radikalt annorlunda. Våra hjärnor ser rätt likadana ut. Ändå tror vi att vi ska kunna och hinna och göra så mycket tid. Fast vi är… människor. Inte konstigt att många av oss blir trötta ibland.

Hon är alltså ett viljestarkt exemplar, vår sistfödda dotter. Ingen sätter sig på henne och den som försöker får betala. Ibland sätter hon sig frimodigt på andra. Ett exempel:

När vi kör längre (och ibland kortare) sträckor i bil kör vi önskelåtar i vår familj. I tur och ordning får alla i familjen önska varsin låt. Den yngsta börjar. Det är för övrigt ett väldigt bra tips för bilresor. Varsågod. Du får det gratis.

Problemet är att Hilde nu har lärt sig ungefär vad hennes storasyskon brukar önska. Så efter att vi hört hennes låt blir det inte riktigt Arvids tur.

– Arvid, du vill ha Football’s coming home, säger Hilde bestämt.

Och om Arvid försöker sig på något annat lär han ångra det senast en halvminut in i låten eftersom Hilde skriker sönder den låt han egentligen ville ha.

När det sedan är Ingrids tur vet Hilde också vad som ska hända.

– Ingrid vill ha Shallow, slår hon fast.

Och ja. Då är det så. För nåde Ingrid om hon egentligen ville något annat. Nåde oss alla.

Så på något märkligt sätt önskar hon numera oftast minst tre av fem låtar, detta vårt viljestarka exemplar. Detta vårt helt fantastiska exemplar som varje dag ger oss så enormt mycket glädje. Allt, allt, allt skulle vara tråkigare utan henne. Tänk att vi fick henne!

Vad den viljestarka själv önskar? Just nu mest The Final Countdown, I was made for loving you och Mo Salah, The Egyptian king.

Jag sa ju att hon är fantastisk.

Livet här på sommarhuset har ju få minus, men de som finns är verkligen Minus. I dag kom dagen då vi skulle lämna tillbaka sommarens biblioteksskörd. En dag som sällan är vacker. Att sommarbo på 250 kvadrat betyder ju att böckerna har några kvadrat att gömma sig på.

Barnen cyklade iväg till biblioteket med ryggsäckar fulla av böcker och förhoppningar. Hade de hittat alla?

Inte för att förstöra berättelsen men svaret är nej. Nej, de hade inte hittat alla. De kom tillbaka med tomma ryggsäckar och ett kvitto på de böcker som ännu saknades. 64 böcker.

64 böcker!!!

Barnen tog ett varv till lite senare och vi är i skrivande stund klart närmare målet, men verkligen inte där.

Jag älskar ju (förstås) att de både lånat och läst böcker för kung och fosterland, men just i dag känns det onekligen som om det blev rätt mycket i år.

Vi vet vad vi gör ikväll. Om vi säger så.

To be continued.

Så hände det sig att de fick sköta Hilde i tio minuter. Bara de två.

– Det var så roligt att vara ensamma med Hilde. Det kändes som om vi hade en egen bebis och var gifta, sa Arvid efteråt.

Att få ha en kusin ändå. Som är nästan lika stor, nästan lika liten. Som skrattar åt nästan samma saker och som vill och kan nästan samma saker. Som man vågar lite mer tillsammans med. Typ sköta Hilde. En sådan kusin. Vilken gåva ändå.

Men hjälp vilken bild! Är det där verkligen jag?

Så både tänkte och skrev jag när jag såg den här bilden som min syster tog på mig för några dagar sedan. Hon på bilden är ju jättefin! Kan jag vara så där vacker?

Det är en gåva att ibland få se sig själv genom en annan människas blick. Ofta ser vi ju på varandra med så mycket större nåd än vi ser på oss själva. Den lite överviktiga kollegan kan genuint vara hur vacker som helst i våra egna ögon samtidigt som vi tycker att vi själva absolut borde gå ner några kilo för att se ut för något.

Att få se en bild på sig själv och för en liten stund golvas av sin egen skönhet – inte för att den skulle vara extrem men för att den alls är – gör gott. Jag tror i dag att jag är lite vackrare än jag trodde i går och det finns något fint i att få tro det. Risken att man plötsligt skulle gå omkring och tro sig vara enormt mycket hetare än man egentligen är är ju ytterst liten. Och i ärlighetens namn är ju faran med det, om det mot förmodan skulle hända, också rätt minimal. Däremot är risken rätt överhängande att vi går omkring och tror att vi är väldigt mycket fulare än vi egentligen är och den risken kan föra med sig rätt stora problem.

Så. Bjud in lite mer nåd i ditt liv, till exempel genom att låta någon som kan göra dig rättvisa göra det. Det gör gott. Nåd gör ju det.

Att ha en svåger som min är att ha en svåger som på eget initiativ kommer hem med en kräm för extremely dry feet till en. Jag behövde den. Verkligen. Just därför är det lite vackert. Det är liksom en berättelse om en fantastisk svåger, om verkligt delat liv och om mina fötter.

I den ordningen.

Så i natt somnar jag med insmorda fötter. I en säng som inte är min egen. Inte heller min egen sommarsäng.

Facebook påminner mig om att det i dag är exakt sex år sedan vi gjorde ett av vårt livs största och i särklass mest spontana inköp. Det är på dagen sex år sedan vi blev sommarhusägare.

– Ni har ju nog lagt själ och hjärta i det, sa en kompis lite ironiskt när han stod och såg på vårt hus tidigare i dag.

– Det är ju just det vi har! Det vi inte har lagt är väl pengar och arbete, konstaterade jag.

Om det finns något i de här väggarna är det själ och hjärta. Varje dag här är jag innerligt tacksam över allt vi har här. En plats för gemenskap, vila och glädje. Och för den som vill finns det alltid – alltså verkligen alltid – ett projekt eller femtusen att ta tag i.

För sex år sedan. Älskade, älskade människor. Älskade, älskade hus.

Att ha en elvaåring är många olika saker och de flesta av den är på riktigt helt fantastiska. Jag rekommenderar, alltså.

Men.

Det är nog väldigt viktigt att hela ens självkänsla inte hänger på elvaåringens berättelse om en. Och så antar jag att det kommer att vara rätt länge framöver.

Det känns nu viktigare än någonsin att det finns också andra berättelser om mig än den om mig som mamma. De berättelserna ska jag komma ihåg att lyssna till.

Det känns också viktigare än någonsin att kunna ta saker både på allvar och med humor samtidigt. Om det går? Om det går!