Också ett alldeles för kort liv kan vara ett svindlande stort liv.

Också en människa som aldrig hann bli stor kan göra enorma avtryck och intryck.

Också de minsta av fötter kan skapa fotspår som finns kvar för alltid, trots att fötterna inte tar fler steg här på jorden.

När orden inte räcker till borde man kanske förstå att vara tyst. Men ibland måste man säga ändå. För att det där som orden inte räcker till för bara måste sägas.

Jag har sett I det stora landskapet med Svenska Teatern och DuvTeatern och jag har därmed fått mitt livs kanske allra starkaste teaterupplevelse. Jag har gråtit typ hela kvällen. Och jag har skrattat massor. Jag har varit helt förstörd och helt hel. Samtidigt. Texten är magisk. Musiken är magisk. Jag har en större tilltro till världen och mänskligheten.

Tanke ett. Vi är alla bara människor. Vi har alla våra egenheter och det är som det är och som det ska, men i slutändan är vi alla människor. Gränserna mellan skådespelarna – människorna – med och utan funktionsvariation suddades liksom ut när de stod på samma scen. Så där som gränserna mellan oss människor alltid borde göra.

Tanke två. Kom aldrig aldrig någonsin och säg att ett liv inte skulle vara ett värdefullt eller värdigt eller värt liv. Jag är övertygad om att många som på pappret har ”sämre” förutsättningar än de flesta andra av oss ändå lever rikare, helare och roligare liv än de flesta andra av oss.

Tanke tre. Se pjäsen. Bara se den. Det börjar bli ont om tid och ont om plats, men du ska göra vad du kan för att kunna se den. Jag har aldrig någonsin sett något liknande.

”Det var en gång ett land, ett alldeles  vanligt land i en alldeles vanlig saga, där allt var som vanligt, som det alltid hade varit. Och, som i alla vanliga sagor, fanns det ett slott där det bodde en kung och en drottning. En dag fick de barn, drottningen födde tvillingprinsessor, och glädjen i hovet var stor. Men så upptäcktes att den ena prinsessan inte var som den andra, att en av prinsessorna inte var alldeles vanlig…”

Bild: Svenska Teatern

En av mina bästa vänner älskar vardag. Hon överlever jullov och sommarlov och alla andra ord som slutar på -lov, men det är i vardagen hon lever och lever upp.

Hon skulle inte tycka om mitt liv just nu.

Jag har ibland hört mig själv säga att vårt vardagspussel just nu är svårare än någonsin förr, men jag har nyligen insett att vi ju inte ens har något vardagspussel. För jag har ingen egentlig vardag. I måndags var jag i Larsmo, i tisdags i Petalax, i dag har jag varit i Kotka och imorgon och på lördag blir det Helsingfors. Det är oerhört roligt och oerhört givande och oerhört märkligt.

Och oerhört ovardagligt.

Mitt konstaterande gör ju inte att bitarna plötsligt går ihop, men det gör faktiskt att jag har större förståelse för att det inte gör det. Och det tröstar.

En annan sak som tröstar är att få mysiga bilder på mina barnpassade barn (tack, mamma!) – för Fredriks jobb är ju inte heller i framkant när det kommer till just vardaglighet. Och att jag riktigt, riktigt snart ska få träffa min bästa vän som bor 400 kilometer ifrån mig.

Det är inte vardag, men det är bra. Riktigt bra.

– Hejdå, vännen! Vi älskar dig!

Det var de sista ord Arvid fick höra när han cyklade till skolan. Och de kom inte från mig eller Fredrik. De kom från Hide.

Att hon säger så när hon säger hejdå till sin storebror gör mig varm och glad och lite stolt. Något har ändå blivit väldigt rätt.

Fotad av moster Matilda Audas Björkholm

Att leva med en Hild är att leva med en människa som alltid uttrycker sitt nöje. Och som alltid uttrycker sitt missnöje. Men inte alltid så att hon skriker och härjar, nej hon tar gärna till vaneargumentet för att sansat förklara vad hon vill och inte vill.

– Mammor och pappor brukar inte bara ligga i sängen, säger hon frustrerat och besviket när hon vill att vi ska stiga upp.

Och om vi ber henne om något som hon inte vill kan hon sakligt konstatera:

– Hildar brukar inte göra så.

Hon vet också vad Ingridar och Arvidar brukar och inte brukar och vi är alla oerhört förtjusta i de här formuleringarna.

Att leva med en Hild är att få vara oerhört förtjust oerhört ofta.

Bäst just nu: att som 36-åring få nya vänner. Att som vuxen få hitta diamanter med själar som talar samma språk som ens egen. Som skrattar åt samma saker man själv skrattar åt. Som gör livet roligare och bättre och större.

Det är bäst just nu.

Det är bäst typ alltid. När vi människor får hitta varandra.

Jag älskar när mitt flöde bevisar att min bubbla ändå är större än jag ibland befarar. När en artikel delas från två helt olika håll, både av dem som håller med och av dem som verkligen inte gör det. Idag finns en sådan text. Den finns här. Det här med glorifieringen av dåliga mammor verkar inte vara det som väcker reaktioner, utan beskrivningen av moderskapet som något roligare och lättare och bättre än väntat.

Texten applåderas av några. Just så här är det! Just så här borde moderskapet oftare beskrivas.

Texten kritiseras av andra. SÅ jobbigt att läsa för den som just nu famlar i det mörker som moderskapet också kan vara.

Jag är själv lika stor som min bubbla. Vissa delar av texten är som tagna ur min egen själ, andra delar river upp sår som egentligen redan är läkta.

Kanske vi igen en gång behöver enas om att ingens vandring är densamma som en annans. Vissa delar av våra vägar kan visserligen likna andras väldigt mycket, men varje livsväg är unik. Och varje föräldraväg också.

Det finns ju människor som landar för första gången när ett barn landar i deras famn. Som konstaterar att det alltså var det här det hela handlar om, att det var det här jag var gjord för att göra. För dem blir föräldraskapet svaret med stort S på den största frågan människor ställer sig.

Samtidigt finns det människor som landat långt innan de blir föräldrar. Som har hittat så mycket av sig själva redan när barnet kommer att de inte riktigt får in föräldrabiten. Som blir lite vilsna i världen och i sig själva.

Och så finns allt däremellan. Alla däremellan. Som pendlar mellan helt olika känslor kring och erfarenheter av att vara mamma.

Och så finns det ju ytterligheter. De som på riktigt förlorar sig själva när de får ett barn. Som tappar livslust och livsvilja. Som får förlossningsdepression och förlossningspsykos. Att då få läsa att det här är meningen med livet är förstås en käftsmäll.

Och så finns de där som går omkring och anar att föräldraskap är meningen med deras liv, som har en känsla av att de blir hela och hittar sig själva den dag de får barn. Men som av olika orsaker inte har fått det. Behöver de få läsa en text som bekräftar deras smärtsamma övertygelse eller behöver de få läsa en text som visar på allt annat som också kan vara meningen med ett människoliv?

Att vara mamma kan vara någons mening med livet, men det kan inte vara allas. Och det kan vara en av flera olika meningar med någons liv.

Det är helt enkelt mangleis, som min Fredrik skulle säga på den dialekt som är hans.

Jag försökte hitta en bild som skildrade alla föräldraskapets dimensioner. Det gick inte. Men här hade vi suttit stilla i kö i över en timme för att få köra ombord på en färja. Den skildrar en hel del, ändå.

Denna lördag ett liv. Redan före tio skulle ett barn rymma hemifrån, packade ryggsäck och allt. Lite senare fick ett annat barn mig att rymma till andra ändan av huset för att jag inte stod ut med gnället och tjatet.

Men idag har vi också haft flera av de fridfullaste, roligaste och absolut bästa familjestunderna på länge, länge.

Det går så löjligt snabbt att ta sig från höjder till dalar i den här tillvaron som är vår. Tur att det går precis lika snabbt att ta sig från dalar till höjder.

Och också fast jag i skrivande stund är yr av allt resande fram och tillbaka idag så är jag mest av allt bara tacksam. Jag tänker på alla de alldeles för många som har en betydligt lugnare tillvaro än de någonsin önskade sig. Som inget hellre vill än att någon liten ska vända upp och ner på hela världen och komma med nya nivåer av både dal och höjd.

Ja. Mest av allt bara tacksam.

Se på henne.

Jag är ju visserligen inte det minsta objektiv, men se på henne. Gårdagens och tidernas snyggaste disputerande doktorand. Och då är hennes skönhet ändå inte det mest slående.

Min lillasyster. Hon är så ofattbart klok. Arbetar så hårt. Är så rolig, så varmhjärtad och så modig. Så genuint på jakt efter det som är sant och gott.

I den fråga som många tvärsäkra i olika läger hävdar att är enkel så står hon rakryggad efter fem års gediget arbete och säger att frågan är komplex. Att vi behöver närma oss den från ett helt annat håll.

Hela hennes vuxna liv har hon fått mig att närma mig saker från andra håll. Hon har utmanat mig att tänka om, tänka större och tänka bättre. Ibland har det gjort ont, alltid har det varit bra. Hon har lärt mig så mycket och om jag lyckas lära henne ens en bråkdel av det får jag vara nöjd.

Nu är hon nästan doktor. In spe, heter det här mellanläget tydligen. Jag är så ofantligt stolt över att få höra ihop med henne. Jag är ännu mer ofantligt glad och tacksam över att få göra det.

Hon som tagit bilden är Matilda Audas Björkholm, en annan av mina osannolikt begåvade småsystrar. Att höra ihop med henne – och med den tredje också osannolikt begåvade – är också en källa till evig stolthet, glädje och tacksamhet.

Världen har blivit fattigare och himlen rikare. Två människor jag både beundrar och tycker om har en tom famn nu och bär en saknad och en sorg som ingen borde behöva bära.

Lilla människa. Du fick alldeles för få andetag här på jorden, men varje andetag var viktigt. Ditt liv har har spelat en stor roll och berört så många.

Aldrig glömmer vi dig.