Som det tvistas och strids i insändarspalter och bloggkommentarer är det inte konstigt att många börjar tvivla på kyrkans framtid. Hur ska kyrkan kunna överleva om dess medlemmar aldrig kan enas?

Jag tror att kyrkan har en chans trots att det i samma församling finns både människor som vill ha och inte vill ha homosexuella äktenskap. Jag tror att kyrkan har en chans trots att det kan finnas både förespråkare och motståndare av kvinnliga präster i samma gemenskap. Jag tror att varken hög- eller lågkyrklighet är oöverkomliga hinder. Inte heller konservatism eller liberalism. Jag tror uppriktigt att kyrkan kan överleva trots att vi som kristna och medlemmar inte alltid är överens.

Men som kyrka kommer vi aldrig någonsin att överleva utan kärlek. Vi måste älska varandra. Vi måste tro att också de som tycker tvärtemot vad vi själva tycker har en ärlig och god strävan. Vi måste våga lita på våra medmänniskor så pass att vi tolkar dem generöst och tror att de, precis som vi själva, tänker och agerar enligt det samvete som är dem givet. Att fördöma dem som tycker annorlunda vi själva och helt kallt utgå från att de antingen har kastat bibeln överbord eller aktivt vill förtrycka är inte en framkomlig väg. Fördömandet finns i alla läger och i alla hjärtan, men vi får aldrig godta den eller acceptera den.

Där åsiktsenhet råder behövs ingen kärlek. I kyrkan idag behövs enorma mängder kärlek, för bara i den kan vi mötas. Jesus sa en gång att det är på vår kärlek till varandra som människorna ska se att vi är Hans lärjungar. Han sa att inte att vårt främsta vittnesbörd är vår extrema enighet i alla frågor. Han sa att det är vår kärlek till varandra.

Autch.

Finns det i mig att älska, respektera och tro gott också då den andra tycker helt annorlunda än jag? Finns det i dig?

Jag är en jättedålig frisörkund. Om man med en bra frisörkund menar en person som återvänder till salongen. Jag byter salong. Alltid.

Men nu överväger jag att stanna kvar där jag i skrivande stund. Inte för att resultatet är ovanligt gott, det vet jag ännu ingenting om. Inte heller för att jag fått en service jag inte kan leva utan.

Men för att jag börjar tröttna på att etablera nya kontakter då min och frisörers relation precis varenda gång börjar med ett utdraget och plågsamt konstaterande av hur otroligt dåligt mitt hår mår. Jag behöver kanske en frisör som redan vet det. Som redan från början förknippar mitt namn med problemhår och inte behöver inleda varje möte med att påminna mig om det.

Hela min lågstadietid bodde jag i Vasa. Och det kan hända att det åtminstone då det begav sig på 90-talet var den absolut bästa tänkbara plats för ett barn att växa upp på.

I kvartersbutiken som på den tiden hette Häggbloms kunde vi handla på konto. 153, sa vi bara när vi hade köpt yoghurt, bröd och mjölk och sedan fick mamma en räkning en tid senare.

Ni har ju redan fått läsa om det teatersällskap som vandrade omkring i grannskapet.

I Setterbergsparken på bakgården samlades jag, mina systrar och de jämnåriga barnen i grannhusen och sedan lekte, lekte och lekte vi tills vi skulle hem och äta. Sedan gick vi ut igen och lekte, lekte och lekte tills vi skulle hem och sova.

Redan som knappt skolmogen kunde jag ta med mig några slantar och gå till tiimari och handla vackra ting. Varken trafiken eller människorna var farliga.

Vi ägde kvarteren på Skolhusgatan och Strandgatan. De var våra och de var samtidigt både trygga och spännande.

Och samtidigt som vi hade allt det där trygga och lilla och sköna så hade vi, åtminstone i mina ögon, alla möjligheter. Jag kunde medverka i The Sound of Music på Wasa Teater. Jag kunde spela in barnfilmer för FST:s tv-program Hissen. Jag kunde spela sommarteater på Stundars. Jag kunde sjunga i barnkör i Luthersalen. Jag kunde träna gymnastik i VKG. Egentligen fanns allt men ingenting kändes farligt.

Inte konstigt att jag blir nostalgisk varje gång jag kommer till Vasa.

Jag ägnade just en halvtimme åt att skriva ett blogginlägg som jag sedan raderade på en halv minut. Varför? Helt enkelt för att jag inte orkar göra någon arg eller ledsen och det fanns en risk. Inte en uppenbar sådan, men en eventuell.

Om jag känner mig feg? Åtminstone lite. Men jag orkar inte nu. Inte nu då det finns sår i mig som är lite för öppna, lite för råa. Jag borde köpa nya plåster före jag kan ta en strid.

Och mina ben bär inte till plåsteraffären just nu.

Kamp kostar kraft. Och det kan kosta att någon tar ställning inte bara mot det du säger och tycker utan också mot dig som person. Jag skulle många gånger vilja vara en sådan som rycker på axlarna om så sker och tänka att det är den andras förlust. Den egenskapen borde jag kanske önska mig när jag fyller 30, för det finns inte en gnutta av den i mig just nu.

Bara i strid för en annan människa kan jag just nu ta risken att ännu någon börjar tycka illa om mig. Jag fick smaka på den erfarenheten för en tid sedan och den har tärt på mig i någon mån varje dag sedan dess. Jag bjuder inte in den frivilligt igen, inte för ett blogginläggs skull. Inte när jag inte ser för vem jag blöder om jag gör det.

Jag är en jättebra kund. Åtminstone om man med jättebra kund menar en person som aldrig någonsin klagar. Därför sitter jag nu och övar på att se glad ut fast missnöjet formar en stor klump i min hals. Jag ska till frissan på lördag. Hurra.

Det här jobbet som jag fullkomligt älskar har slukat mig ikväll, på det positivaste av sätt. Jag har läst, sett och lärt mig mera om något som jag är sjukt intresserad av för att imorgon kunna lära vidare det åt andra. Hur skulle man kunna annat än älska det?

Före jag slukades helt har jag konstaterat bland annat detta idag:

1. Jag är inte sjuk mera, bara förkyld. Tack! Mycket bättre så.

2. Jag har inte tagit ett enda löpsteg på en hel vecka och fruktar redan nu för vad som ska hända den dag jag gör det igen.

3. Jag har betydligt mera fritid nu när jag inte springer, och samtidigt som jag sörjer att jag måste vilja ännu några dagar så gläder jag mig åt all den tid som jag plötsligt badar i.

4. Till och med jag, den också i mina egna ögon ibland tröttsamt eviga optimisten, börjar tycka att det nog blir väldigt skönt att snart få flytta hem igen efter två månader i vår tillfälliga bostad. (Men jag hann alltså inte ens skriva det där före jag drabbades av lusten att lyfta fram åttio bra saker med att det blev som det blev och när det blev. Jag behöver antagligen någon slags hjälp.)

5. Att ensam med två barn och noll barnvagnar hämta ut fyra paket på posten är en riktigt, riktigt dålig idé. Också om posten ligger bara ett par hundra meter bort är det en riktigt, riktigt dålig idé.

6. Att det här skulle behöva vara min absolut sista punkt om min lista över konstateranden idag skulle vara en slide i en powerpointpresentation. Så det är väl bäst att sluta just precis här.

Jag tror hon gillar dem. Och med dem menar jag de nya handskarna i kura. Lär bli svettigt på småtimmarna.

Jag älskar att ni tycker. Älskar det. Tack!

Det här med var man ska bo är väl lite som med hur många barn man ska ha och hur många år det ska vara mellan dem (väl medveten om att långt ifrån alla får nåden att välja)… De allra flesta tycker i slutändan att deras beslut är bra, om inte till och med det bästa.

Jag tycker ju på många sätt om att bo här. Här finns människor jag älskar, jobbet jag älskar och en församling som är vår. Dessutom har ju storstadsliv sin charm. Idag gjorde vi något av det bästa möjliga med att bo där vi bor precis just nu, vilket ju faktiskt bara är en tillfällig lösning eftersom vårt egentliga hem ger oss en vardag med mycket mindre buss, Mannerheimväg och stress. Tack och lov, tycker vi (väl medveten om att många andra tycker väldigt annorlunda).

Det där något av det bästa möjliga då; vi insåg på väg hem från dagis efter utvecklingssamtal att vi måste köpa kurahandskar. Klockan var för mycket och vi var för hungriga så vi bestämde oss för att ta tåget in till stan, äta hamburgare och köpa handskarna efteråt. Efter besök i tre affärer (alla ansvarsfulla har tydligen redan köpt kurahandskar) tog vi spårvagnen hem. Det var ljus, vår och vackert. Allt var nära. Allt fanns. Nära. Förutom kurahandskarna då.

Ingenting kändes bättre än det här just då.

Än så länge är våra barn så pass små att deras världar är små var vi än bor eftersom de ändå behöver oss eller andra vuxna. Och nu just får deras världar gärna vara små just här.

Jag uppfann visst ett nytt ord i mitt förra inlägg. Tror jag ska börja använda det. Ni läste det här först.

Det var i ärlighetens namn jag som började, det var jag som öppnade dörren. Jag gav Arvid, några veckor gammal, en röst. Och med den rösten uttryckte ”han” sin kärlek till den inte alltid så milda men alltid så välmenande storasystern i samband med att det mindre milda hade visat sina framfötter.

Men det var i ärlighetens namn hon som fortsatte, hon som visade vart den öppnade dörren gick. Många gånger varje dag föreställer hon numera sin röst på ett visst sätt och då vet vi alla att det är Arvid som talar genom hennes röst. På det sättet tillskriver hon honom egenskaper, och det finns en egenskap han har i mycket högre grad än alla andra; han älskar, dyrkar sin storasyster.

– Jag vill också be, kan rösten säga i samband med aftonbönen när vi andra tackat för det goda vi fått under dagen och lyft fram oro och bekymmer inför den Gud som vi tror att hör och bryr sig.

– Okej, Arvid, du får också be, säger jag milt.

– Tack för syster Ingrid! Amen, säger hon med rösten.

– Åh, tänk att han tycker så mycket om mig att han tackar Gud för bara mig, utbrister Ingrid och hon låter både väldigt kärleksfull och väldigt förvånad över hans hängivenhet.

Rätt ofta numera verkar han tvivla på att hans stora känslor för systern är besvarade.

– Tycker du inte om mig mera, syster Ingrid? kan stämman upprört fråga. (Ja, alltid detta syster före)

– Men Arvid! Klart jag tycker om dig! Jag tycker ju mest om dig av alla i hela världen! säger Ingrid, nyktert. Och igen, som om hon absolut inte kan förstå hur han kan påstå något så befängt.

– Men varför är du på dagis då?

– Åh, Arvid. Jag måste ibland också leka med mina stora kompisar, men du är min allra bästa kompis och jag leker ju mest av alla med dig, säger hon med pedagogisk stämma och möter min blick med en min som säger att han-är-så-söt-men-förstår-ju-nästan-ingenting-om-det-här-livet-ännu.

Och åtminstone det har hon ju rätt i.