Jag har tappat bort mina glasögon. Jag har inte sett dem på ett halvt år. Tyvärr har jag en känsla av att jag inte har sett dem sedan vi flyttade hit. Det är inte bra. På sistone har jag tänkt ovanligt ofta på mina glasögon. Jag hoppas intensivt att det är ett tecken på att de är på väg tillbaka till mig.

Bäst hittills i dag: att få jobba hemifrån så här på eftermiddagen. Man, it’s good. Förmiddagen på jobbet var på alla sätt angenäm, men att få fortsätta arbetsdagen på min favoritplats är på minst lika många sätt angenämt. Att man drunknar i arbete spelar inte lika stor roll när så mycket annat är så bra.

Nio av tio gånger förstår jag precis och är sval och självklar. Men ibland kommer det över mig med en sådan kraft att jag nästan baxnar. Tänk att jag är hennes mamma. Tänk att hon ser mig och tror sig se alla svar på alla frågor och alla möjligheter till alla godheter. Inte konstigt att man känner sig otillräcklig. Men ingen har väl någonsin räckt till så där egentligen. Och ändå har det blivit bra så enormt många gånger.

Älskade lilla du. Jag gör så gott jag kan. För dig kan jag ibland sträcka mig till att göra det också om det är lite för mycket.

Det är sen november i Finland. Det var mörkt när jag gick till jobbet. Det var mörkt när jag gick hem. Däremellan var det ljust. Både utomhus och inne i mitt sinne. Med tanke på förutsättningarna efter den skräpnatt som föregick i dag är det helt otroligt att det var så ljust i mitt sinne. Det är nåd. Och det är bara att tacka och ta emot.

Det är sen november i Finland. Det var mörkt när jag gick till jobbet. Det var mörkt när jag gick hem. Däremellan var det ljust. Både utomhus och inne i mitt sinne. Med tanke på förutsättningarna efter den skräpnatt som föregick i dag är det helt otroligt att det var så ljust i mitt sinne. Det är nåd. Och det är bara att tacka och ta emot.

Notera klockslaget. Ack, detta klockslag.

Vi upplever gamla minnen och underhåller ett vaket barn mitt i natten. Det är länge sedan sist nu och man börjar helt klart bli rostig. När hon vaknade för två timmar sedan och inte direkt somnade om på egen hand blev vi genast ställda; vad gör vi nu?

Svaret är att vi inte vet. Vi har tydligen inte en aning eftersom hon fortsättningsvis är vaken. Men jag vet åtminstone en sak som vi inte bör göra. Vi bör inte under några som helst omständigheter ta henne till vår säng eftersom det är en plats från vilken hon kan ta sig. Också mitt i natten. Det insåg vi när hon elegant ålade ner ur sängen och spatserade till köket för att inta ett nattmål. Hon krävde att få sitta i matstolen och tugga knäcke. Vi gick emot all pedagogisk sundhet och allt bondförnuft och lät henne göra det. Mest av respekt för grannarna. Vi har ju ändå sådana nära inpå.

Efter den episoden gjorde vi ett nytt försök med att låta henne vila i vår bädd. Lika misslyckat. Hon vandrade muntert till vardagsrummet och kom tillbaka med två böcker och önskade högläsning. Här gick en gräns. Vi läser inte högt kvart över tre på natten. Det bara händer inte.

När hon för andra gången gick till köket och med hög röst förklarade att hon ville inta sin matstol tog jag henne under armen och la henne i hennes egen säng med motiveringen att det är den enda plats i lägenheten hon inte kan ta sig från. Märklig motivering. Att det är den plats där chansen är störst att hon insomnar är ju en bättre motivering och borde ha varit den vi använde oss av. Men förnuftet hänger inte med den här tiden.

Vårt förnuft, alltså. Ingrid är i högform trots två timmar intensivt vakenpass mitt i natten. Hon ligger och skryter med åtminstone halva sitt ordförråd för Fredrik som sitter vid hennes sida. Att han håller sig för skratt är helt osannolikt. Men han klarar det.

Oj, vad skönt att man börjar bli rostig. Det fanns ju en tid, som tyvärr var fem månader lång, när varenda eviga natt var så här.

Den enda av våra principer som vi inte strilat i linsen denna natt är den om att inte tända lampan mitt i natten. Det klamrar jag mig fast vid.

Nu ska jag avlösa min man. Vi kör tio minuter var. Så där som vi brukade när vi var mindre rostiga. Må det ge resultat. Må detta bli mina sista tio i natt.

Två bästa vänner kom på besök i söndagskvällen. Vi åt vegetarisk pizza som smakade så där, umgicks intensivt och ömt samt tittade på tv. En av dem hade brutit en överenskommelse mellan henne och mig och hade därför med sig en högt uppskattad försoningsgåva; fem påsar godis från ett främmande land. Hur skulle man kunna vara långsint och dömande när gåvan är av sådan art? Jag bara förlät. Men är lite avundsjuk på hennes snedsteg. Jag vill också ha en killer-vinterjacka i prassligt tyg.

Två bästa vänner kom på besök i söndagskvällen. Vi åt vegetarisk pizza som smakade så där, umgicks intensivt och ömt samt tittade på tv. En av dem hade brutit en överenskommelse mellan henne och mig och hade därför med sig en högt uppskattad försoningsgåva; fem påsar godis från ett främmande land. Hur skulle man kunna vara långsint och dömande när gåvan är av sådan art? Jag bara förlät. Men är lite avundsjuk på hennes snedsteg. Jag vill också ha en killer-vinterjacka i prassligt tyg.

Så här är det på vår gudstjänst.

Så här är det före och efter. Det är mycket jobb. Men det är värt det alla gånger.

Lite för sent insåg jag att jag har sett ut så här i dag på gudstjänst. Att leda en gudstjänst i november med tre jordgubbar i håret behöver ju inte öka trovärdigheten. Tack och lov behöver den inte minska på trovärdigheten heller per automatik. Och gudstjänstbesökare tenderar vara en nådig grupp människor.

Herren var god mot oss i dag. Också i dag.