Jag känner mig som en 76-åring. Min man slumrar till på soffan medan han slötittar på tv och jag säger med bestämd men öm och välmenande röst:
– Älskling, nu ska du gå och sova. Nu håller du på att somna.
– Jo, jo, säger han. Och ingenting händer.
– Älskling, säger jag igen efter lite för få sekunder med samma intensitet. Och jag känner mig ännu äldre än första gången.
När jag sätter i gång en tredje gång avbryter jag mig själv.

Hemska saker. Han får väl ta hand om sig själv och sin nattsömn som alla andra moderna män som saknar hustrur som fixar det mesta och tänker på allt. Sådana kvinnor har nog inte gjorts sedan krigstiden.

Jag tycker om när vårt hem är betydelsefullt för andra än oss själva. Det känns som om det är meningen att det ska vara så.

I kampen mellan mig själv och arbetet är ställningen nu 10-4 till mig. Jag har fått dra ännu ett streck. Ännu en seger på hemmaplan. Det ser lovande ut.

Jag har bearbetat min bild och gjort den så antik som det bara gick. Jag tror jag aldrig mer ska göra det. Men det kändes bra just där och då. Jag njöt av att ha tid med det. En människa som hinner fotografera sin lista över arbetsuppgifter och dessutom lägga effekter på den bilden är ju inte precis överkörd av arbete.

Vissa plagg får aldrig bli för små. I dag älskar jag Ingrids rockbody. Hon bär upp den så bra och har all attityd som krävs. Men halshålet är ju oroväckande djupt. Så där brukar det börja. 86, here we come!

För ett par månader sedan vaknade vi i positiv chock om dottern klarade en natt på elva timmar. Nu drar hon gladeligen ett klockvarv. Inte var, men varannan natt. Jag vet inte vad som har hänt. Men jag vet att jag tar emot det med stor och ödmjuk tacksamhet. Att få vakna utvilad är kanske det bästa tänkbara.

Det blev en spelkväll. Hurra för vänner som kan umgås sena kvällar när man själv har ett sovande barn i rummet intill!

Jag vann inte. Kom inte ens på andra plats. Men kom inte sist heller. För husfridens skull är det väl bäst att jag inte talar så mycket om vem som kom sist.

Jag tror att man ibland mår bra av en gnutta självbedrägeri. I går skrev jag en lista över alla ogjorda arbetsuppgifter. I kväll, efter ett par timmars arbete på ett mysigt café med landets gladaste flicka bakom disken, fick jag dra streck över några av de arbetsuppgifterna. Faktum var ändå att uppgifterna utan streck var många gånger fler än de med streck. Så jag bedrog mig själv. Jag kompletterade helt kallt listan med uppgifter som jag utförde redan förra veckan. Och jag drog streck över dem. Och plötsligt kändes proportionerna mycket trevligare. Självbedrägeri när det är som bäst.

Jag tror att man ibland mår bra av en gnutta självbedrägeri. I går skrev jag en lista över alla ogjorda arbetsuppgifter. I kväll, efter ett par timmars arbete på ett mysigt café med landets gladaste flicka bakom disken, fick jag dra streck över några av de arbetsuppgifterna. Faktum var ändå att uppgifterna utan streck var många gånger fler än de med streck. Så jag bedrog mig själv. Jag kompletterade helt kallt listan med uppgifter som jag utförde redan förra veckan. Och jag drog streck över dem. Och plötsligt kändes proportionerna mycket trevligare. Självbedrägeri när det är som bäst.

– Meja, meja, säger Ingrid när man läst ut boken och trodde uppdraget var avklarat.
– Meja, meja, säger Ingrid när hon genomfört det ärevördiga uppdrag som består i att slänga blöjpåsen i den stora roskisen på gården.
– Meja, meja, säger Ingrid när hon avklarat portion ett av middagsuppdraget.

Däremellan säger hon också en massa annat. Hon talar meja meja för varje dag som går. Men mest talar hon om sin mössa. Hon vill ha den hela tiden.

Jag har tappat bort mina glasögon. Jag har inte sett dem på ett halvt år. Tyvärr har jag en känsla av att jag inte har sett dem sedan vi flyttade hit. Det är inte bra. På sistone har jag tänkt ovanligt ofta på mina glasögon. Jag hoppas intensivt att det är ett tecken på att de är på väg tillbaka till mig.