Nu är jag där. I det sinnestillstånd när tankar som dessa trycker på med obarmhärtig styrka:

Det är ju för din egen skull. Ingen annan lider av att du slutar.

Min shoppingstrejk är ute på hal is. Riktigt, riktigt hal. Jag vill så innerligt gärna fira jul i en ny klänning. Jag vill så innerligt gärna ha en lång, varm tröja. Det är nästan så att jag behöver en sådan. Egentligen behöver jag nog fem sådana. Men vem behöver egentligen en shoppingstrejk?

Nu om någon gång testas min karaktär.

Jag har nu avklarat ännu flera julklappar. Jag känner mig därmed före min tid på ett sätt som är väldigt ovanligt för mig. Det är en ganska skön känsla. Jag har också spenderat förmiddagen utomhus på ett för alla hälsosamt sätt. Ingrid och jag promenerade, gungande, tittade på hundar och tåg och gjorde allt i hennes takt och på hennes villkor. Det är irriterande ibland. Jag menar, varje sten har ju inte en rafflande historia att berätta. Varje löv på marken må vara unikt, men hur spännande är det i längden? Samtidigt är det nyttigt och lite skönt att låta en väg på tvåhundra meter ta tjugofem minuter. Jag menar, varför inte?

Sällskapet i helgen. Ett av de allra bästa tänkbara sällskapen.

För ett par månader sedan åkte jag till London med det gäng som jag i dag firat lördag med och i morgon firar söndag med. Det var en otroligt fin resa. Så fin att det är svårt att förklara och ge rättvisa.

Jag hade ingen kamera med. Det hade andra. Bilderna nedan är tagna av Ina och Irene. Båda är hur fina som helst.

Efter en hel förmiddag av gråt och gnäll och efter en hel eftermiddag av sömn och vila tog vi oss samman, jag och Ingrid, och mötte världen. Vi umgicks med människor och kände hur livsglädjen återvände. I denna stad finns just nu ett helt fenomenalt fint gäng människor som vi får spendera tid med. Vilken lycka för oss. Jag ska snart återvända till den gemenskap de erbjuder medan Ingrid och hennes far fortsätter kvällen på hemmaplan.

Jag trodde jag var en humörsmänniska tills jag lärde känna min dotter. Samtliga bilder nedan är tagna inom loppet av en ödmjuk ynka minut.

Jag är just så obrydd som jag ser ut. Gnäll och gråt biter inte på mig mera i dag. Speciellt inte när humöret kastar så häftigt att ingen människa kan hänga med. Jag börjar vara härdad nu. Snart är det eftermiddagsvila. Jag känner starkt att livet kommer att återvända till oss båda efter en välbehövlig sovstund.

Jag trodde jag var en humörsmänniska tills jag lärde känna min dotter. Samtliga bilder nedan är tagna inom loppet av en ödmjuk ynka minut.

Jag är just så obrydd som jag ser ut. Gnäll och gråt biter inte på mig mera i dag. Speciellt inte när humöret kastar så häftigt att ingen människa kan hänga med. Jag börjar vara härdad nu. Snart är det eftermiddagsvila. Jag känner starkt att livet kommer att återvända till oss båda efter en välbehövlig sovstund.

Jag tycker själv att jag låter fånig när jag någon gång fostrar och ger tillsägelser åt min dotter. Jag kan omöjligt ta mig själv på allvar när jag delar ut livsbejakande goda råd. Ingrid tycker uppenbarligen annorlunda eftersom hon blir sårad och stött och lite arg på mig varje gång det händer. I dag har vi haft många sådana situationer redan. Men inte lika många som vi haft CB-situationer. Vilken morgon!

Now it’s official. Vårt nattliv är numera totalt oförutsägbart. Också i natt har vi varit i gång. Och nu börjar det vara tråkigt. Att varannan eller vartredje natt är upp och ner sliter. Men vi tror oss ha identifierat en hälsomässig bakomliggande orsak och då känns det genast mindre hopplöst. Det är ju så man gör som förälder till krångliga sovare. Det finns de där lösenorden som gör att hoppet återvänder; tänder, många nya intryck, så mycket utveckling att hjärnan går på övervarv. Att de barn som sover också har tänder, lär sig saker och tål intryck känns konstigt.

Now it’s official. Vårt nattliv är numera totalt oförutsägbart. Också i natt har vi varit i gång. Och nu börjar det vara tråkigt. Att varannan eller vartredje natt är upp och ner sliter. Men vi tror oss ha identifierat en hälsomässig bakomliggande orsak och då känns det genast mindre hopplöst. Det är ju så man gör som förälder till krångliga sovare. Det finns de där lösenorden som gör att hoppet återvänder; tänder, många nya intryck, så mycket utveckling att hjärnan går på övervarv. Att de barn som sover också har tänder, lär sig saker och tål intryck känns konstigt.