1980 var ett gott år. Då föddes min man. Samma år föddes också en annan för mig mycket viktig man, en av mina allra bästa vänner Daniel. I går firade vi honom med en överraskningsfest i äkta 80-talsstil. Eller så äkta som det nu blir när de flesta deltagarna var bara barn på det ljuva 80-talet.

Eftersom jag agerade programvärd och eftersom jag också hade Inksie på armen större delen av kvällen så hann jag inte fota lika mycket som jag hade önskat. Så blir det ibland. Håll till godo!

En del av kalasgästerna. Majoriteten var från Helsingfors. Två bilar kom från Åbo. Och två bilar kom från Österbotten. Ljuvligt!

Kalasbarnet och hans läckra hustru (som också är min bästis och min prästfru-kollega).

I något skede bar Toffi in sumodräkter och folket älskade. Daniel fick och gav stryk i japansk anda.

Fredrik (han i rosa) agerade domare.

Det var lätt att vara glad.

Hemma igen försökte jag tappert föreviga min egen outfit. Det gick väl så där, men ni förstår vartåt det lutade.

– Ditt hår ser väldigt 80-tal ut, sa en av kalasgästerna (håret har lugnat sig på bilden ovan i jämförelse med hur det var i början av kvällen).
Jag vet inte hur jag ska ta det. Eftersom jag gick hem från jobbet 17.30 och skulle vara på festplatsen 18.00 fanns ingen tid för att kräppa håret. Jag hann bara blöta håret och gick på festen helt naturell.

I dag har jag följaktligen två saker att fundera på.
1. Ska jag sörja att jag inte fick vara annat än barn på 80-talet? I en tid när det var okej att vara mera vild än tam i kalufsen?
2. Eller ska jag vara glad att jag får vara annat än barn på 2000-talet? I en tid när plattången är var mans egendom.

Eftersom jag inte kan ändra på mitt födelseår lutar det åt nr 2. Jag gläds över min plattång. Och över det faktum att jag slipper lätt undan när det är 80-talsfest.

I morgon ska jag förklara varför jag i dag går till sängs nästan ovanligt förnöjd och tacksam. Nu ska jag bara göra det.

I morgon ska jag förklara varför jag i dag går till sängs nästan ovanligt förnöjd och tacksam. Nu ska jag bara göra det.

Jag ägnar dagens enda vilsamma minuter (de fyrtiofem som börjar nu) åt lite litterärt förkovrande. Jag är inte frisk. Men idag är jag för viktig för att ägna sjukdom en tanke.

Jag ägnar dagens enda vilsamma minuter (de fyrtiofem som börjar nu) åt lite litterärt förkovrande. Jag är inte frisk. Men idag är jag för viktig för att ägna sjukdom en tanke.

Eftersom det i dag händer åtminstone tre spännande saker har jag inte lyckats sova speciellt många timmar i natt. Sådan är jag. Så barnsligt förväntansfull att jag inte får min livsnödvändiga sömn om det finns roliga saker på agendan dagen därpå. Jag måste sluta med det men jag vet inte hur. Att den här natten råkade sammanfalla med Ingrids första drägliga natt på flera dagar är bara tråkigt. Jag sitter som bäst och funderar på hur länge jag kunde lyckas sova på lunchen. Svaret är: inte så speciellt länge om jag mot förmodan skulle kunna somna.

Eftersom det i dag händer åtminstone tre spännande saker har jag inte lyckats sova speciellt många timmar i natt. Sådan är jag. Så barnsligt förväntansfull att jag inte får min livsnödvändiga sömn om det finns roliga saker på agendan dagen därpå. Jag måste sluta med det men jag vet inte hur. Att den här natten råkade sammanfalla med Ingrids första drägliga natt på flera dagar är bara tråkigt. Jag sitter som bäst och funderar på hur länge jag kunde lyckas sova på lunchen. Svaret är: inte så speciellt länge om jag mot förmodan skulle kunna somna.

Alla som tror att präster bara jobbar på söndagar borde komma tills oss på prao den här veckan. Det börjar vara på den nivån att jag är glad om jag minns hur Fredrik ser ut när helgen är över.

Det är faktiskt ingen dum idé, att ta en praoelev hem till oss den här veckan. Eftersom jag för stunden har högre stegring än dottern kunde jag behöva hjälp med några uppgifter.

1. Du kunde läsa högt för dottern. Innan hon går till bädds i dag uppskattar jag att hon önskar höra ungefär femton böcker. Eller trettio. Lite beroende på hur bra läsare du är. Själv är jag lite för bra för mitt eget bästa.

2. Du kunde befria dottern från teven. Eftersom jag inte ens orkar stå (sitta går med rejält och bekvämt ryggstöd typ soffa) har jag gett efter för frestelsen att låta teven underhålla oss hela kvällen. Och alla vet ju att det är bra för ettåringar.

3. Du kunde hålla upp mitt huvud. Det övergår min förmåga.

4. Du kunde fixa middag åt Inksie. Hon påminde mig just om att hennes mattid är i högsta grad aktuell. Jag ligger efter i tidsanvändningen.

5. Du kunde övernatta i Ingrids sovrum och sitta bredvid hennes sängkant när hon vaknar (uppskattningsvis vid 23.30) och sedan håller låda ett par timmar i min nattsömns prime-time.

6. Du kunde inte få lön. Men mat. Om du går med på att äta det som redan finns i vårt kök (där man tyvärr märker att vi inte varit närvarande många timmar under den här veckan).

Eller så kunde du hämta min mamma. Det skulle kanske vara det allra bästa.

Jag säger bara en sak till; det borde vara absolut förbjudet att bli sjuk när man är småbarnsförälder. Det kan omöjligt vara tänkt att det ska vara så.

Jag har anlänt till jobbet för tredje gången i dag. Lyssna på det: tredje gången. I dag. Eftersom dottern fortfarande bär på åkommor turas jag och maken om att jobba. Tur att våra jobb finns nära vår residens. Det kändes lite löjligt när jag för tredje gången samma dag hälsade glatt på mina kolleger. Men det fanns flera olika sorters godsaker på bordet och det vann lätt över löjligheten.

 

Jag kände mig lite sorgsen till mods när jag igen stegade mot jobbet. Men sorgen försvann när det utanför mitt jobb stod ett flickebarn i tioårsåldern och sjöng ”We wish you a merry christmas” med inlevelse och operaröst. Det kändes prestigelöst på ett bra sätt. Minns ni den tiden? När man kunde engelska och verkligen ville visa det.

Jag har anlänt till jobbet för tredje gången i dag. Lyssna på det: tredje gången. I dag. Eftersom dottern fortfarande bär på åkommor turas jag och maken om att jobba. Tur att våra jobb finns nära vår residens. Det kändes lite löjligt när jag för tredje gången samma dag hälsade glatt på mina kolleger. Men det fanns flera olika sorters godsaker på bordet och det vann lätt över löjligheten.

 

Jag kände mig lite sorgsen till mods när jag igen stegade mot jobbet. Men sorgen försvann när det utanför mitt jobb stod ett flickebarn i tioårsåldern och sjöng ”We wish you a merry christmas” med inlevelse och operaröst. Det kändes prestigelöst på ett bra sätt. Minns ni den tiden? När man kunde engelska och verkligen ville visa det.