Det som kanske helt utan överdrift kan kallas min arbetsmässigt största prövning hittills har börjat i dag. Plötsligt känner jag mig ganska liten. Men sådant håller en ödmjuk. Och det är ju bra. Åtminstone nästan alltid.

Denna kväll har vi besökt mannens kollega och hans finfina familj. Vi fick så mycket god mat att jag inte vet när jag ska kunna äta igen. Det var härligt.

Det som kanske helt utan överdrift kan kallas min arbetsmässigt största prövning hittills har börjat i dag. Plötsligt känner jag mig ganska liten. Men sådant håller en ödmjuk. Och det är ju bra. Åtminstone nästan alltid.

Denna kväll har vi besökt mannens kollega och hans finfina familj. Vi fick så mycket god mat att jag inte vet när jag ska kunna äta igen. Det var härligt.

Stegrig och hostig och snörvlig och sällsynt halssjuk har jag firat denna söndag. Jag har inte ens registretat att det är alla hjärtans dag. Har ibland lite svårt att tro att det är så där som på film – att de som inte har en partner tycker att det här är den värsta dagen på året. Jag som har en partner märker ju inte ens att dagen kommer eller går. Å andra sidan är jag antagligen den mest oromantiska människa jag vet. Nu ska vi fira denna storslagna högtidsdag med mysbyxor, skidskytte och chipsrester från gårkvällen.

Som barn slogs jag ofta av en tanke. Tänk om jag bara drömmer allt det här. Tänk om det som jag tror är mitt liv egentligen bara är en väldigt, väldigt lång dröm. Tänk om de drömmar jag tror är drömmar egentligen bara är drömmar i en dröm. Tänk om den människa jag tror att jag är egentligen inte finns. Tänk om jag egentligen är någon helt annan.

Den tanken slår mig aldrig numera. Men om den skulle göra det skulle min reaktion vara densamma.

Jag skulle vara ledsen över att det liv jag lever inte är på riktigt. Det liv jag lever är inte alltid bra. Det är inte alltid lätt. Jag själv är sällan bra. Och sällan rätt. Men mitt liv är sant. Och jag är sann. Och det är ändå bättre än den godaste dröm.

Jag skulle vara ledsen.

Det finns något generationsöverskridande med facebook. På ett positivt sätt. Själv blir jag lite lycklig varje gång jag ser att min 11-åriga syster har kontakt med min morfars 85-åriga bror. De skriver och kommenterar på varandras walls som om ingen av dem någonsin skulle ha gjort annat. Härligt.

Det fanns bättre fotografer än jag på festen i går som tog betydligt snyggare bilder. Ta del.

För övrigt kan jag konstatera att svenska folket än en gång skickade rätt bidrag vidare till Globen. För andra gången i rad blev det bidragen jag både hoppades på och trodde på. Jag borde börja satsa pengar på det här. Men jag antar att mina favoriter alltid är lågoddsare. På inget sätt är jag känd för att ha en avancerad eller förfinad musiksmak.

Jag undrar om min krasslighet påverkar mitt omdöme eller om kvällens deltävling i Melodifestivalen faktiskt är betydligt sämre än förra veckans. Jag bloggar ju under bästa sändningstid. Så ska det egentligen inte vara.

Jag undrar om min krasslighet påverkar mitt omdöme eller om kvällens deltävling i Melodifestivalen faktiskt är betydligt sämre än förra veckans. Jag bloggar ju under bästa sändningstid. Så ska det egentligen inte vara.

Inte ett, inte två utan tre omtyckta Mumintroll skulle Ingrid ha med sig på eftermiddagsvilan i dag.

Här inser hon att det blir svårt att bära dem. Och så ber hon sin mamma om hjälp.

Världen, åtminstone bloggvärlden, är konstig ibland. 694 människor (still counting) har kommenterat ett inlägg på kissies blogg där hon bara skriver att hon inte vågar visa sitt nyfärgade hår. Det fascinerar mig på något sätt.