Det finns bra och dåliga saker med varje utvecklingsskede i en ung människas liv. Så också i denna tid när Ingrid nått den aktningsvärda åldern av ett år och åtta månader.

Dålig sak: hon tycker om upprepning. Hon ber mig göra något och förstör sedan mitt verk. Därefter har hon mage att be mig göra om det. Häromdagen la jag på ett plåster på ett sår över tio gånger på mindre än två och en halv minut. Mitt tålamod var prövat. I dag under frukosten i köket la jag upp hennes hår i en trevlig hästsvans kanske fem gånger på en lika kort stund. Att det inte blev fler gånger var för att jag oftast vägrade när hon bad mig återupprepa frisyrmakeriet.

Bra sak: hon är väldigt artig.
– Ingrid, nu ska vi byta blöja, säger jag hurtigt.
– Nej tack, säger hon.
– Ingrid, ska mamma snyta näsan?
– Nej tack.
– Visst är pappa mysig?
– Nej tack.
– Vi tar pulkan i dag.
– Nej tack. Bangen (=vagnen).

Hon kunde lura mig, faktiskt. Om hon inte skulle vara lite för varm skulle jag tro att hon var en övermysig partypingla i aprikosfärgat pärlhalsband och inte alls någon sjukling.

Hennes goda humör mitt i misären värmer mitt modershjärta. Jag tänker att hon nog får styrka och glädje av att få umgås med mig och bara mig hela kvällen. Och jag känner mig lite viktig, så där som man gör ibland när man är viktigast i världen för någon.

Eftersom Ingrid är lite varmare än vanligt fick jag vara hemma i kväll. Egentligen satt det ganska bra mitt i denna stressiga vecka, även om jag sörjer de människomöten som uteblev.

En god sak är att jag därför hinner göra saker som länge bara blivit ogjorda. Som att publicera foton från fordon tid. Här kommer några bilder från Ingrids dop.

När Ingrid var två veckor och sex dagar blev hon medlem i Guds familj. Vi hade dopet i mitt dåvarande barndomshem.

Redan då hade min vackra dotter en intensiv blick. Och redan då älskade jag henne så innerligt mycket.

Vi firade dop med godis, mammas bullar och alla möjliga andra läckerheter.

Ingrid firade dop med att spy över hela sin mamma. Fadder Daniel bistod med trasa eftersom vi var mitt i ceremonin.

Min syster Emma läste med sin ljuva stämma. Snygg är hon också.

I perioder fick Ingrid ha en lugnande napp. Det var lugnast så för alla.

Ingrid med sina gudföräldrar, våra bästa vänner Rebecka och Daniel. Fint det där med hur dopbarn sover genom sin fest.

Foto: Min moster Brita Audas

Jag är hemma med sjukt barn. Sjuklingen på bilden kunde lätt lura i mig att hon är allfeles frisk.

Location:Eliel Saarinens väg,Helsingfors,Finland

I morse när jag gick till jobbet tänkte jag att det var länge sedan Ingrid var sjuk. Hon har varit förkyld och snorig mest jämt under de senaste månaderna, men ett ordentligt sjukdomsfall har vi klarat oss utan i tre-fyra veckor nu. Tills i dag då. Nu är hon sjuk. I feber. Men likväl är hon en tapper soldat som ger sitt allt trots en förhöjd temperatur. Så söt och så fin. Och varm.

Är det inte konstigt att det finns så lite att säga när det händer så mycket?

Är det inte konstigt att det finns så lite att säga när det händer så mycket?

Kvinnan i mitt liv (bilden ovan) och jag idkade friluftsliv.

Som bäst utsätter hon mig och framför allt sin far för grov, nattlig behandling. Jag utnyttjar läget och skapar en ny blogg som är mera praktisk för min telefon.

Det är SÅ mycket nu. Tänk att det fanns en tid i mitt liv när jag kände mig viktig om jag hela tiden var på väg någonstans, om jag hela tiden var lite stressad och hela tiden mycket upptagen. Numera känner jag mig bara på minus när det blir så här. Jag känner att min planering är värdelös och att mina prioriteringar är om möjligt ännu sämre. Usch.

Det är SÅ mycket nu. Tänk att det fanns en tid i mitt liv när jag kände mig viktig om jag hela tiden var på väg någonstans, om jag hela tiden var lite stressad och hela tiden mycket upptagen. Numera känner jag mig bara på minus när det blir så här. Jag känner att min planering är värdelös och att mina prioriteringar är om möjligt ännu sämre. Usch.