Något som nästan aldrig händer mig är att okända människor tar kontakt och berättar att de läser min blogg. Jag har kommit på två tänkbara förklaringar till det här.

 

1. Okända människor läser inte min blogg.

 

2. Jag ger ett så ruskigt intryck att de få okända inte vågar ta kontakt.

 

Nåja.

 

I dag hände det. Mitt i allt på minnesstunden när jag våldförde mig på gräddtårtan (det där med att avvänja sockerberoende får tydligen vänta lite till). En okänd människa kommer fram till mig och presenterar sig med förnamn och titeln bloggläsare. Dessutom säger hon, helt spontant och okonstlat, att jag verkar vara en fantastisk kvinna och att vi kanske kunde bli vänner.

 

Det här inlägget är till dig, just du som tog kontakt på minnesstunden. Jag hoppas att du läser det. Att du inte slutat läsa min blogg efter att ha träffat mig så där i verkligheten om jag inte kunde leva upp till dina förväntningar eller om jag där gav ett ruskigt intryck.

 

Du är en fantastisk kvinna. Att helt utan möjlighet till egen vinning och helt utan baktankar kasta beröm på en främmande människa är ett tecken på storslagenhet. Du är min idol. Jag ska bli bättre på att uppmuntra min omgivning och att skryta på alla människor omkring mig, för det finns många som förtjänar mera av sådant.

 

Vi kunde bli vänner. Det är ju det där geografiska avståndet. Men ändå.

Något som nästan aldrig händer mig är att okända människor tar kontakt och berättar att de läser min blogg. Jag har kommit på två tänkbara förklaringar till det här.

 

1. Okända människor läser inte min blogg.

 

2. Jag ger ett så ruskigt intryck att de få okända inte vågar ta kontakt.

 

Nåja.

 

I dag hände det. Mitt i allt på minnesstunden när jag våldförde mig på gräddtårtan (det där med att avvänja sockerberoende får tydligen vänta lite till). En okänd människa kommer fram till mig och presenterar sig med förnamn och titeln bloggläsare. Dessutom säger hon, helt spontant och okonstlat, att jag verkar vara en fantastisk kvinna och att vi kanske kunde bli vänner.

 

Det här inlägget är till dig, just du som tog kontakt på minnesstunden. Jag hoppas att du läser det. Att du inte slutat läsa min blogg efter att ha träffat mig så där i verkligheten om jag inte kunde leva upp till dina förväntningar eller om jag där gav ett ruskigt intryck.

 

Du är en fantastisk kvinna. Att helt utan möjlighet till egen vinning och helt utan baktankar kasta beröm på en främmande människa är ett tecken på storslagenhet. Du är min idol. Jag ska bli bättre på att uppmuntra min omgivning och att skryta på alla människor omkring mig, för det finns många som förtjänar mera av sådant.

 

Vi kunde bli vänner. Det är ju det där geografiska avståndet. Men ändå.

I dag grät jag ikapp med ett par hundra andra. Jag är svartklädd. Jag lärde känna en underbar man genom att vara närvarande med alla sinnen på hans begravning och minnesstund. Och jag tänkte (med hårt knutna nävar) att min bästa vän har gråtit tillräckligt nu.

Begravningsdagar är tunga och tärande och samtidigt befriande. Det finns utrymme för glädje och tacksamhet och från och med då får sorgen andra former.

Jag gav ett löfte om bilder från min resa till Göteborg. Nu ska jag hålla det löftet.

Jag tog två bilder på hela resan. Jag bjuder således på allt som finns.

Sängen i mitt hotellrum.

Pingvinerna på min morgonpromenad.

Jag är inte stolt.

Dagens misslyckade lunch blev ett så litet problem när jag i kväll blev bjuden på trerättersmiddag med två förtjusande kvinnor, två av mina favoriter bland finska män och tre danskar som alla gjorde ett gott första intryck. En lyckad kväll. Det är roligt att leva i en stad där det händer och sker en helt vanlig torsdagskväll.

 

För tillfället efterfestar jag ogenerat på en stor godispåse (desserten var nästan himmelsk men liten). Och samtidigt läser jag en artikel om hur man blir av med sitt sötsug för gott. Det tänkte jag bli. I morgon.

Dagens misslyckade lunch blev ett så litet problem när jag i kväll blev bjuden på trerättersmiddag med två förtjusande kvinnor, två av mina favoriter bland finska män och tre danskar som alla gjorde ett gott första intryck. En lyckad kväll. Det är roligt att leva i en stad där det händer och sker en helt vanlig torsdagskväll.

 

För tillfället efterfestar jag ogenerat på en stor godispåse (desserten var nästan himmelsk men liten). Och samtidigt läser jag en artikel om hur man blir av med sitt sötsug för gott. Det tänkte jag bli. I morgon.

Min man kör på säkra kort. På restaurang betyder det att han alltid beställer samma mat. Jag är lite mera spännande och kör på mindre säkra kort. Väldigt sällan upptäcker jag rätter som överträffar det säkra han kör på. Väldigt ofta (till exempel i dag) går jag hem bitter och hungrig.

Min man kör på säkra kort. På restaurang betyder det att han alltid beställer samma mat. Jag är lite mera spännande och kör på mindre säkra kort. Väldigt sällan upptäcker jag rätter som överträffar det säkra han kör på. Väldigt ofta (till exempel i dag) går jag hem bitter och hungrig.

Efter två timmar på tåg efter sju timmar på jobb är jag hos en älskad syster i en snygg lägenhet i en föredetta studiestad. Bara saknad tynger mig, men det är nära nu.