I slutet av november blev jag en titel och en kryssning rikare och i söndags tog vi barnen över till Stockholm med båt.

Jag var så sjukt taggad. Såg så brutalt mycket fram emot.

Redan före vi kom till hamnen visade Arvid att han minsann inte hade tänkt samarbeta i hur hög grad som helst. Den mannen avskyr att tvingas till stillasittande och han sparkade, ålade, rev och slog för att komma ur det ondsinta fängelset (en öm föräldrafamn) på spårvagnen.

Och han skrek.

Om du inte hört Arvid skrika har du ingen aning om vad ordet gäll betyder. Ordet röststyrka är troligtvis också helt obekant. Vet du hur ljud som får dina öron att vältra sig i dödsångest låter?

Det vet du. OM du hört Arvid skrika.

Rätt stor del av kryssningen och timmarna i Stockholm gick ut på att minimera de här skrikattackerna. Tyvärr. Däremellan hade vi hur roligt som helst. Vi är i sanning en skön grupp. Jag älskar att hänga med de där tre.

Och när Ingrid igår sa att vi har så mycket att berätta för vårt hem när vi kommer hem så insåg jag att jag mentalt var på väg tillbaka till sommarhuset i Munsala. SÅ ledig var jag efter ett dygn på resa. Ge mig lite Viking line och en doft av Stockholm och jag har uppenbarligen seriös semesterfeelis.

Inte begär jag mycket.

Vi har haft några födelsedagskalas hemma under de senaste åren, men jag tror att gårdagens festligheter höjde min puls mera än något annat kalas gjort.

Min dotterdotter Emilia firade sin första födelsedag och hennes mor hade en hel del förväntningar på dagen. Vi morföräldrar förväntades köpa present (det fixade jag i onsdags), bjuda på godsaker (det fixade jag i tisdags) samt ställa upp på kalaslek. Dessutom handlade vi ballonger, sugrör och kalashattar.

När den unga modern redan strax efter åtta igår på morgonen (efter uppvaktning med sång och gåvor) tyckte att vi borde klä oss i kalaskläder och stiga upp blev jag lam av trötthet. Men det tog sig och kalaset fick klart godkänt. Även om den galaklädda mamman tyckte att mormors pyjamasbyxor och morfars långkalsonger var på gränsen när det kom till feststassen.

I dagarna har sexuella övergrepp inom kyrkan lyfts fram. Och mitt redan från början sköra hjärta bara brister. Hur grym kan människan vara? Hur fruktansvärd kan verkligheten vara?

Jag blir så matt när skadeglädjen ibland kan skymta mellan raderna. Någon länkar på facebook och antyder att det händer igen, driver med dem som kallar sig troende och gör sig lustiga över hur de som borde visa mest kärlek gång på gång misslyckas.

Att det finns rum för skadeglädje här övergår mitt förstånd. Var det alltså nästan värt den unga människans lidande? Att få vrida om kniven i kyrkans hjärta riktigt ordentligt? Att göra sig rolig och märkvärdig i den mening som länkar till en artikel om ett sexuellt övergrepp??

Nej, på riktigt.

Den sorg som jag känner varje gång något sådant här kommer fram är svår att sätta ord på. Och jag brukar inte ha svårt att sätta ord. Förtroendet att ta hand om andras barn, vare sig det är inom skolans eller kyrkans väggar och vare sig det är små eller stora barn, är det största och känsligaste av förtroenden. Varje gång någon av oss missbrukar och misslyckas skakar jorden under också mina fötter.

Vardagsnåd är att ha en svärmor som sätter sig på tåget och kommer hela vägen hit (Helsingfors ligger ju så brutalt avsides) för att ta hand om en krasslig Arv några dagar. Vi har fått jobba. Vi har fått hinna. Vi har fått komma ikapp oss själva. Vi (läs: jag) har fått ner irritationsnivån rejält.

Vardagsnåd är inte att han fortfarande är krasslig. Han slog antagligen sitt livs bottenrekord i sömn i natt och vi fick byta tre blöjor under nattens timmar.

Tionde dagen idag. Tänk det.

Med sin allra rakaste hållning, med spänd mun och glittrande förväntan i ögonen steg Ingrid idag över tröskeln och in i det rum där hon i augusti ska börja gå i förskola. Hon fick hälsa på sin förskollärare, hon fick se skymten av kommande förskolekompisar och bekanta sig med de möbler och saker som finns i rummet. Helst satt hon och bläddrade i framtida läromedel och löste matematiska uppgifter. Så otippat (not).

Hon lär tycka om det. Väldigt mycket.

En av alla klänningar jag tycker mycket om pryder min lekamen idag. Jag är så genuint glad i den. Samtidigt påminner den mig om misslyckande. Det var den här rackaren som blev ett av de första fallen när jag shoppingstrejkade förra gången. Ångrar inte. Men minns att den öppnade en dörr.

För övrigt har jag inte köpt ett enda plagg på över två månader. Har inte ens varit frestad på allvar. Tänk om det kan gå vägen den här gången?

På allmänhetens begäran (okej, Elina och Hanna visade något som liknade uppskattning) ger jag er härmed ännu en ohyggligt spännande vardag.

9.00 borde jag ha varit på jobbet. 9.08 var jag äntligen det och utförde en av de märkligare uppgifter som följer med det här jobbet.

Sedan jag jobbade jag mera normalt men onormalt intensivt mellan 9.45 och 14.15. Då var jag hungrig och fick till min stora överraskning och glädje tvårätterslunch av en fantastisk kollega och hann för första gången på länge säga några ord i onödan åt en vuxen människa.

I något skede blev jag hämtad av en man, två barn och en svärmor (som är här och tar hand om sonen som fortfarande väntar på en symtomfri dag). Vi handlade roligare matvaror än igår.

Och så kom vi hem. Och då började dagen på allvar. Jag svängde ihop en zuccinilasagne, femtio bananmuffins, fyrtio havresemlor och tjugo kladdkakemuffins. Passade på med en vuxen mer än vanligt i huset.

Nu ser jag på Farmen. Lite otippat och lite roligt. Finns det någon annan som tittar?

Nästa gång du kommer på besök till oss får du gärna berömma vår nya köksfläkt. Efter att jag ägnat den någon timme och efter att Fredrik ägnat den några timmar behövs allt beröm den kan få.

Tänk att jag just idag hittade en lägenhet på nätet som vi faktiskt kunde köpa. Världens minsta fyra till ett pris vi kunde överleva i just den här stadsdelen där vi har nästan hela vårt dagliga liv.

Men som Fredrik sa:
– Aldrig att vi flyttar nu när vi installerat nya köksfläkten.
Och åtminstone någon del av mig höll med.
– Nej, aldrig. Speciellt inte när vi dessutom fått bort en del av det där skräpet som låg över böckerna i bokhyllan.

Rörande överens.

Men en fyra till ett pris vi kunde överleva. Här. Jag säger då det.

Jag vaknade 8.00 av en muntert sjungande Arv i rummet intill. Ringde hvc, beskrev hans symtom och frågade om han verkligen måste vara hemma fortfarande. Svar: ja. Han måste. Jag avled lite lätt av frustration men tog mig samman. Vill så frultansvärt ogärna upprepa helgens sinnesstämning i onödan.

Jag var på jobbet från ca 10.03 till ca 14.44. Sedan handlade jag totalt ointressanta matvaror och körde hem.

Jag åt makaroner och tre hembakta semlor med ost (om jag skulle vara du skulle jag be Malin om ett semlerecept) och försökte övertala Fredrik om att vi skulle hoppa över veckostädningen som vi hoppade över redan i fredags. Han gick inte med på det.

Vi plockade och städade för kung och fosterland och jag kände som vanligt att vi borde ha ungefär 12 % av alla saker vi har. Vi arma i-landsbarn.

Sedan skrev jag en kolumn om Guds ledning och hängde med kidsen. Vi muskeltränade på röda mattan (älska Arvid i planka) och sedan var det dags för kvällsgröt, kvällspyjamas, kvällstandborstning och kvällsbok. Efter 5,5 år som mamma har jag insett att man faktiskt aldrig kan börja med kvällsrutinerna för tidigt.

Sedan barnen la sig har jag jobbat en dryg timme. Nu ska jag äta kvällssmörgåsar.

Ungefär så. Och allt (inklusive muskelträningen) i den här klänningen och ja, två olika yllesockor. Hur roligt var det att läsa det här?

Och den där långlänken när jag i ett skede plockade upp en bajsblöja som vi igår lämnade efter oss utanför ett hus och som jag sedan förde till en roskis. Jag har känt mig glamourösare, faktiskt. Fick kanske provsmaka på hundägarliv. På något sätt.