Och medan kvällen blev natt och sedan dag här i Stockholm föddes ett liv som är nästan ännu mera mirakulöst än liv brukar vara. Jag ska ägna halva dagen åt att tacka för att det lilla livet mår bra och andra halvan åt att heja på den bästa av män när han och tjugotusen andra springer 42 kilometer.

Hälsningar från ett småregnigt och kallt Stockholm. Det är väldigt svårt att bry sig om petitesser som osamarbetsvilligt väder när allt annat är underbart. Jag livslyxar med böcker och godis (är ju på internationellt vatten) och hotellfrukostar. Och är ändå nästan mest i en förlossningssal. Oddsen är goda och föräldrarna vid gott mod. Vi tror och hoppas på och ber för det nyaste livet i vår tillvaro.

Jag åker tåg västerut. Redan i Böle steg det på en skolklass som hade plats framför mig och bakom mig och bredvid mig. Och under mig och över mig (kändes det som). De levde högljutt så där som skolklasser ska, i synnerhet en dryg vecka före sommarlovet. Jag tog deras högljudda liv som ett giltig ursäkt för att slippa jobba på tåget och låter den gälla ännu så här fyrtio minuter efter att de stigit av. Jag skyller nu på men av deras liv och köper förklaringen.

Jag är vaken fast timmen är sen. För i morgon ska jag resa. Inte speciellt långt. Inte speciellt länge. Men långt och länge nog för att jag ska ha resfeber och svårt att somna. Som ett litet barn. Min gissning är att jag vaknar av mig själv vid halv sju på morgonen, spänd och ivrig och entusiastisk och förväntansfull och längtande. Så därför har jag inte packat. Något måste jag ju göra med min vakentid på morgonen.

Även om jag hemskt gärna skulle sova nu eftersom varje sömntimme lär kännas värdefull i morgon så tycker jag att min oförmåga att hantera resor på ett vuxet och moget sätt är lite söt. Om man får tycka så själv. Vilket man väl nog får. Åtminstone borde få.

Ni vet den där känslan då du och din bästa vän står i kön för att betala för era bakelser och hon plötsligt tar dig i handen och säger:

– Oj, vad jag kan tycka om dig!

Jag hoppas ni vet.

Och ni vet den där känslan när du talar med din andra bästis på telefon (hon som bor alldeles för långt borta) och du ställer den där frågan:

– Alltså, det här kan man ju inte fråga vem som helst, men man kan fråga sin bästa vän, så… Och du får ett svar som leder till ännu en fråga och som till sist blir ett trettio minuter långt helande samtal.

Jag hoppas ni vet.

För det är nästan magiskt. Det är som om en glimt av himmelriket kommer på besök. Välkommen.

Min första och största tonårsförälskelse har födelsedag i dag (och om du lyckas lista ut vem det är på basen av det påståendet så förtjänar du att få veta vem han är). När jag insåg det gratulerade jag honom och sedan blev jag lite tonårsnostalgisk. Så nu lyssnar jag på musik som inte brukar recenseras på kultursidor och minns hur saker och ting kändes för drygt tio år sedan. Och förundras över att det faktiskt är så länge sedan.

Min största känsla; tänk att högstadierollerna faktiskt inte är eviga. Tänk att de där snyggaste och populäraste eleverna inte alls är världsberömda fotbollsstjärnor och fotomodeller och skådespelare i dag, så där som man uppriktigt trodde när man själv inte var riktigt eller ens närapå lika snygg och populär. Tänk att de gör helt vanliga saker och är helt vanliga människor. Tänk om någon hade sagt det då. Tänk om någon sa och man bara var helt oförmögen att förstå.

Tänk att man är så mycket här och nu i tonåren att det är liksom omöjligt att greppa att det blir annorlunda. Kanske till och med allt blir till och med helt annorlunda.

Tänk att man kan få en sådan distans till den där känslan av riktigt olycklig och obesvarad tonårskärlek att den inte smärtar alls mera. Att den nästan känns vacker. Att det ändå är den delen av mitt liv som det skrivits flest sånger om.

En god vän ligger i en sjukhussäng just nu. I hennes mage finns en bebis men inget fostervatten. Jag vill bara hålla hennes hand, stryka henne över pannan och säga att allt förstås kommer att gå bra. För det finns ju inte på kartan att det skulle gå annat än bra. Jag vill beundra hennes hopp och hennes styrka på nära håll. Jag vill torka hennes tårar när de faller däremellan. Och jag vill säga ungefär just precis så här till bebisen som ligger i hennes mage:

Lilla barn. Du skulle bara veta vad som väntar på dig här ute. Du kommer att komma till ett av de bästa hem man kan tänka sig. Dina föräldrar är godhjärtade, starka, kloka och fina människor som kommer att älska dig lika mycket och kanske ännu mera än du förtjänar (om det är möjligt). Jag förstår att du har bråttom ut. Men vänta lite till. För varje stund du stannar kvar i magen orkar du lite bättre sedan på utsidan, orkar du njuta lite mera av allt det fina som väntar på dig. Jag ser fram emot att få hålla dig, se dig, krama dig. Vi är så många som väntar på dig! Och vi väntar gärna lite till.

29 oktober 2010 1,84 kilometer.

7 november 2010 2,04 kilometer.

15 december 2010 3,16 kilometer.

2 januari 2011 4,57 kilometer.

22 januari 2011 5,01 kilometer.

30 januari 2011 6,10 kilometer.

12 april 2011 7,04 kilometer.

20 april 2011 8,08 kilometer.

2 maj 2011 9,12 kilometer.

22 maj 2011 10 kilometer.

Jag har i dag lärt mig vad stolthet är.

Jag är i Lojo (tror jag) på miniläger med några av världens allra bästa tonåringar (vet jag). Jag har det ofantligt gott även om morgondagen oroar mig mera än roar mig. På grund av problem som i allra högsta grad klassas som i-ländska.

Jag såg en kvinna häromdagen som var yngre och snyggare än jag. Antagligen var hon klokare och roligare och mera godhjärtad också, men eftersom jag inte sa ett ord åt henne så kan jag tyvärr bara upphöja hennes yttre egenskaper. Så vi lämnar det på det: ung och snygg.

Hon korsade gatan och hon gjorde det fruktansvärt långsamt. Under hela den tid som trafikljusen över Mannerheimvägen lyste grönt hann hon bara över den enda tredjedelen. Hennes vänstra ben var hela tiden alldeles rakt, och när man inte kan böja leder är det svårt att röra sig snabbt. Så ung och så vacker och med ett så skadat ben.

Samma dag hade jag vaknat och känt mig lite pösig, så där som man tyvärr kan göra efter några veckors ofrivilligt träningsuppehåll i en värld där det aldrig är okej att vara just lite pösig.

Och när jag såg den här unga kvinnan som kämpade sig fram kom en känsla av förakt över mig. Förakt mot mig själv. Med vilken rätt känner jag mig lite pösig och ledsen efter några veckors vila när andra är tvingade till ett liv i vila? Med vilken rätt gör jag pösigheten till ett problem när jag faktiskt har en kropp som samarbetar nästan alla dagar, som oftast är stark och frisk och som bär mig genom den vardag jag vill ha?

Ibland undrar jag om jag kommer att bli tvungen att få ett ben som inte går att böja eller någon annan skada före jag skärper mig ordentlig och slutar ha en syn på mig själv som jag verkligen inte vill ha. Jag är rädd att det kommer att kosta.