Hilde tittade på Buu-klubben i fredags. Som hon gör nästan alla dagar. Men den här dagen var alldeles speciell. För när Jontti sa hejdå i slutet av programmet svarade Hilde:
– Hejdå, Jontti! Vi ses på tisdag!
Tänk att få säga så till en idol.
Och tänk. Idag hände det.
Själv har jag varit på arbetsresa i Helsingfors och missade allt. Men jag hann tala en liten stund med Hilde på telefon. Hon var så glad.
– Mamma, han kastade upp mig i luften. Så där som jag drömde om.
Jag hälsade på hemma hos min mamma idag. Det gör mig knappast unik. Hur många andra gjorde inte det, liksom?
Men hur många andra parkerade bilen, packade ur familjen och insåg att… de tydligen inte visste var deras mamma bor? Att den trappuppgång där hon borde ha bott befolkades av andra.
Jag vet inte var min mamma bor, insåg jag. Och då fick jag helt enkelt ringa och fråga.
Det visade sig att vi var på fel ställe. Jag trodde att mitt nyaste föräldrahem låg i ett hus där mina föräldrar tidigare har bott, men det visade sig att det låg i ett annat hus där mina föräldrar också tidigare har bott.
Jag älskar det här. Att vara nästan trettionio och inte veta var ens föräldrar bor.
Min mamma har gett och lärt mig massor. Några av de bästa sakerna finns gömda i det faktum att jag inte hittade hem till henne idag. Hon har nämligen lärt mig att platser och saker inte skapar ett hem utan att ett hem skapas av människorna i det. Fysiska hem kommer och går, men riktiga hem består. Hon har också lärt mig att det allra mesta går att lösa om man vill och är beredd att ibland ta till mindre konventionella lösningar och arrangemang. Nästan allt känns på något sätt rimligt och möjligt med en mamma som min, och vad kunde vara bättre än det? Tack, älskade mamma, för det!
Det goda tar jag med mig. Förhoppningsvis för alltid. Och nu vet jag dessutom var min mamma bor.
– Mamma, jag skulle vilja att ni bryr er mer om mitt skolarbete.
Arvid är nog vårt mest otippade barn. Men visst – jag kan ge honom att vi låter honom sköta skolarbetet själv, men jag trodde helt uppriktigt att han var lika nöjd med arrangemanget som vi.
– Absolut kan vi börja bry oss mera. Fråga mer om vad ni gör och kolla att du har gjort läxor och fråga om prov och…
– Nej, inte så. Jag tänkte mer att ni skulle kunna ge mig pengar för bra vitsord. Typ fem euro för nior och tior och tre euro för sjuor och åttor.
Arvid är också vårt mest orimliga barn. Tänk att han på fullt allvar föreslår att han nu plötsligt ska börja få tre euro varje gång han får en sjua. Han som aldrig har fått något annat än åttor och uppåt.
Inte är det tråkigt att vara hans mamma.
Inte billigt heller. Tydligen. Om han får som han vill med vårt engagemang i skolarbetet.
Idag stod jag på händerna. Inte länge. Inte snyggt. Inte utan vägg. Men jag stod på händerna. Det har jag inte gjort på minst tjugofem år. Ett ytterst litet steg för mänskligheten, men ett ytterst stort steg för mig.
Jag var så stolt. Så otroligt stolt. Tänk att jag vågade. Tänk att jag kunde. Tänk att jag orkade.
Nu har jag tränat crossfit ett halvt år. Det har inte varit en framgångssaga. Jag hade en lång coronapaus och en ännu längre period av fler steg bakåt än framåt på grund av tennisarmbågen. Ibland har jag funderat på om det faktiskt är värt pengarna och tiden. Idag bara visste jag att det är SÅ värt det. För när jag tränar crossfit är min kropp en kropp som vågar och kan och orkar istället för att vara en kropp med fel och brister och skavanker.
Att se min kropp som stark och kapabel och modig kostar mig 80 euro och 8 timmar i månaden. Det är SÅ värt det. Det är ju värt nästan vad som helst.
Här är vi. En mamma som en gång var 25 år ung och ensamstående trebarnsmamma, som nu har fyllt 60 år. Här är hon och hennes fyra döttrar.
Själv är jag göken till vänster. Den som kastar iväg sin tröja ur bild. Den med tungan. Som vanligt. De andra är några av mina absolut viktigaste människor.
Inte är det här en perfekt skara. Absolut inte. Men jag har tack vare dem fått ha det bättre än de allra, allra flesta andra och det vet jag mer än väl. Ofta tänker jag på det, alltid tänker jag på det med tacksamhet.
Det här är vår nyaste bild. Den togs i helgen när vi för ovanlighetens skull fanns på samma plats för att fira min mammas sextionde födelsedag. Det är min syster fotografen som planerat bilden och hennes man som tryckt på knappen.
Hilde har alltid varit förundransvärt bra på att ställa frågor. Här på kvällskvisten tog hon förmågan till nya höjder när hon styrde upp en intervju med sin far. Lugnt ställde hon sina frågor och bad Ingrid anteckna svaren i ett häfte.
Så bra frågor.
1. Vad tycker du att är bra med mamma?
2. Hurdan tycker du att en bra granne är?
3. Varför vill du inte ha en cavapoo?
4. Varför ville ni flytta hit?
Sanna mina ord. Jag har träffat gymnasiestuderande som har svårt att få ur sig frågor på den nivån sådär spontant.
Hon har många gåvor, min Hild. Hennes intresse för människor och hennes förmåga att visa det intresset är bland de största.
Att leva med en tonåring… Jag vet ju ärligt talat rätt lite om den saken ännu. Men en sak börjar klarna: jag borde vara som en scout. Alltid redo.
För jag kan aldrig veta om tonåringen är det. Vissa dagar är det så tyst att jag på kvällen undrar hur många ord som ens blev sagda mellan oss. Andra dagar bubblar hon nästan över. Pratar, berättar, förklarar, säger, delar.
De dagarna behöver jag finnas där. Redo. För jag vet inte när en sådan där bubblig dag kommer igen och jag vill inte missa en enda. När hon vill prata vill jag kunna lyssna.
Det kräver tid. Och det kräver frid. Jag måste vara hemma och ledig tillräckligt ofta och jag måste ha min egen shit together. Med det senare har det i ärlighetens namn varit lite si och så på sista tiden, men just ikväll kändes min shit mer samlad än på länge. Och när jag och min för dagen bubbliga tonåring gick till en av närbutikerna först kring halv tio och solen sken och hon pratade pratade pratade kände jag mig lite som en scout igen. SÅ redo.
Hon och jag för två år sedan. De säger ibland att vi liknar varandra. Jag vet nog vem av oss som blir gladare av att höra det.
Jag har blivit så van att jag sällan tänker på det, men ibland drabbar mig. Det är och förblir en sorg att ha tre alldeles fantastiska systrar men att ha dem så långt borta.
Samtidigt har jag dem mycket hellre var som helst än inte alls. Men det borde vara en mänsklig rättighet att få ha dem rimligt nära.
Tog ikväll mitt fotbollsföräldraskap till nya höjder (eller dalar?) när jag gick på fotbollscup som åskådare utan att något av mina tre fotbollsspelande barn ens var med i cupen. I några få plusgrader var jag ute i ett par timmar. Jag vet inte om det är ett tecken på ett stort engagemang eller ett sjukt engagemang. Vet inte om jag vill veta.
Men när jag såg Arvids bästa kompisar spela match bara visste jag att jag var på rätt plats. De här pojkarna har blivit så viktiga för oss alla. Och när Hilde lekte med sina vänner – bästa kompisarnas småsystrar – kände jag att vi inte kunde ha varit på ett bättre ställe. Och när jag fick sitta och prata och skratta med de andra föräldrarna påmindes jag igen en gång om att ingen kväll som tillbringas vid en fotbollsplan är en dålig kväll.
Jag har ju skrivit tusen gånger om varför jag älskar juniorfotboll. Laget, gemenskapen, sammanhanget. Det är samhällsbygge på hög nivå. Men det som händer mellan oss föräldrar på läktaren – nog är det också samhällsbygge på åtminstone någon nivå.
Jag trodde aldrig att jag skulle tycka så mycket om det här. Att vara fotbollsförälder ser inte speciellt roligt ut från sidan, men ai että vad fint det är från insidan. Just nu är livet väldigt ofta scheman och samåkningsplanering och borttappade vattenflaskor och fotbollsstrumpor. Det finns mycket att vara frustrerad över, men jag fokuserar på det goda som alltid väger mer. Redan nu medveten om att jag en dag kommer att sakna det här så mycket.
Nästan för lycklig 