Idag stod jag på händerna. Inte länge. Inte snyggt. Inte utan vägg. Men jag stod på händerna. Det har jag inte gjort på minst tjugofem år. Ett ytterst litet steg för mänskligheten, men ett ytterst stort steg för mig.

Jag var så stolt. Så otroligt stolt. Tänk att jag vågade. Tänk att jag kunde. Tänk att jag orkade.

Nu har jag tränat crossfit ett halvt år. Det har inte varit en framgångssaga. Jag hade en lång coronapaus och en ännu längre period av fler steg bakåt än framåt på grund av tennisarmbågen. Ibland har jag funderat på om det faktiskt är värt pengarna och tiden. Idag bara visste jag att det är SÅ värt det. För när jag tränar crossfit är min kropp en kropp som vågar och kan och orkar istället för att vara en kropp med fel och brister och skavanker.

Att se min kropp som stark och kapabel och modig kostar mig 80 euro och 8 timmar i månaden. Det är SÅ värt det. Det är ju värt nästan vad som helst.