Det är lördag och skolavslutningsdag. De stora barnen har åkt på vårfest, Hilde äter frukost hemma med oss. Om några timmar ska vi fira barnens kusins studentdag. Och plötsligt säger Hilde:

– Nu kom jag på att jag kan packa mina saker till fammo och faffa redan idag och ge väskan åt dem på Idas studentkalas så att de inte behöver komma ihåg den på måndag.

Hilde ska alltså besöka sina farföräldrar på måndag, de ska hämta henne på dagis och sedan ska hon åka till dem på övernattning.

Att ta med väskan redan på lördagen är ju en jättebra idé. Så behöver varken Fredrik eller hans föräldrar komma ihåg väskan på måndag. En idé som tyder på en framförhållning som ingen av Hildes syskon skulle ha haft i samma situation. Oklart om jag själv skulle.

En timme senare säger jag att hon kan börja packa sin väska. Hon meddelar att hon redan har packat. Jag kollar upp några saker. Pyjamas? Strumpor? Trosor? Byxor? Tandborste? Allt finns packat.

Det enda problemet är att väskan är lite tung. Hon vet inte hur hon ska få den ut till bilen. Så jag säger att hon kan lägga den i hallen så tar vi den sedan.

I bilen på väg på studentkalaset inser jag att jag inte har tagit med Hildes väska. Fredrik har inte heller gjort det. Vi kan inte svänga. Har varken tid eller råd (miljö och bränslepriser, ni vet). Så vi åker vidare och hoppas väl att Hilde också ska glömma.

När vi kommer fram ser vi väskan prydligt bredvid Hilde på sätet. Hon hade kommit ihåg den helt själv.

På studentkalaset berättar jag om väskan för Fredriks föräldrar. Och då berättar de att de ju hade glömt att ta med Hildes väska från oss när hon för någon månad sedan också var hos dem på övernattningsbesök. Det hade hon alltså kommit ihåg och nu tänkt ut en lösning på.

Hilde är fem år. Fem år.

Jag inser naturligtvis att den här förmågan antagligen är ett sätt på vilket hon kompenserar för att hon inte ser som vi andra. Och jag kunde kanske sörja att hon måste klara det här.

Men nej.

Jag är bara glad och tacksam för att hon har lyckats träna upp förmågor som jag inte har sett hos någon av mina andra barn i samma ålder. Hon är helt fantastisk och gång på gång visar hon mig att hon kommer att hitta sina egna vägar i livet och att de vägarna kommer att hålla och leda rätt.

Jag är alltid lite tvehågsen när högtiderna kommer. Vad vi har och vad vi inte har blir så enormt tydligt när vi ställer eller inte ställer till fest.

Själv har jag mycket och själv har jag många. Det säger jag helt utan stolthet och bara med tacksamhet. De flesta vill ha mycket och många, men långt ifrån alla får ha det så.

Så även om just jag har haft en enormt fin midsommar så finns tvehågsenheten ändå där. Kanske just därför. För alldeles för många andra har haft en helt annorlunda midsommar. En midsommar långt väldigt från midsommarkransar och långbord. De syns sällan i flödet de här dagarna. Men de finns.

Oj, så de finns.

Att få leva ett liv där högtider är enkla och okomplicerade och oladdade är i sanning en gåva. Inte ett livsmål jag skulle ha kunnat formulera som 15-åring när jag fortfarande hoppades på David Beckham, men ett livsmål jag verkligen ser värdet i nu.

När man försöker peppa sitt tävlingsnerviga barn, men barnet är en tonåring:

Inte är det ju konstigt att det ibland känns som om man är olyckligt och obesvarat kär i sitt eget barn.

Underbar är hon. Till och med så underbar att hon såg charmen i det här och bjuder världen på en skärmdump.

Hilde, ändå.

– Jag är då glad att jag ska få träffa mina gudföräldrar på fredag, utbrast hon plötsligt när vi åt kvällssmörgås.

– Det gör mig glad i livet, tillade hon sedan med lugn och lycka i ett.

Jag håller ju med henne helt. Jag är bara så glad att också hon redan nu ser storheten i att få träffa människor man älskar.

Det gör mig glad i livet.

Ikväll hade Arvids lag match. Igen. En hård match. Igen. Som slutade i förlust. Igen. Men det säger ingenting av värde om det här laget.

Ikväll var tre skadade spelare OCH deras familjer med och hejade på laget. Det säger inte alls allt om det här laget, men det säger något av värde.

Lag byggs på plan och på träningar. Men de byggs också av oss som står eller sitter på sidan om med hög puls. Också de gånger vårt eget barn står över en match.

Det här laget. Älskar det här laget.

Matchen börjar snart. Juniorerna står på rad och värmer upp genom att träna skott på mål. De flesta skotten kan kanske inte riktigt kallas skott, så är det ju ofta när spelarna är små.

Men så är det hans tur. Med mål och mening och fart och riktning skjuter han bollen mot mål. Mitt i krysset.

– Vem var det där? frågar en pappa imponerat, med beundran i rösten.

Det är min son.

Det är på dagen tre år sedan och vi är i Malax där Arvid ska spela sin allra första match med sitt fotbollslag. Vi har bara bott några veckor i Kvevlax, men han har redan ett lag. Ett lag där han blir en nyckelspelare, ett lag som tar emot honom med öppna armar.

Jag tror ju inte att han blir fotbollsproffs i framtiden, men när han var sju år och nyinflyttad fick han vara bäst i ettan på fotboll. Och den som tror att det väger lätt mot en proffskarriär vet inte vad det är att flytta en liten, känslig själ som man varit mer eller mindre orolig för de senaste månaderna. Att han fick börja en helt ny skola och redan från början vara ett fotbollsnamn… Det var stort. Det var nåd.

Och för alltid kommer jag att vara tacksam för att han just precis då fick vara just precis så bra. Bättre behöver det inte bli. Bättre kan det kanske inte bli.

Hemma hos oss har vi tydligen numera en som signerar sina gamla fotbollsskor för att öka deras framtida värde.

Hm.

Han kunde ju ha frågat. Själv tänker jag spontant att namn skrivna med turkosfärgad tuschpenna mitt på skon sänker skornas eventuella andrahandsvärde.

Å andra sidan vet jag nästan alltid mindre än han när det kommer till just fotbollsskor.

Idag gick hon hem från dagis för sista gången, vår lilla Hild. Också för själar mindre dramatiska än min är det ju lite stort. Hon är inte lägre ett dagisbarn. Nu har hon sommarlov och sedan börjar förskolan.

Hon har haft ett jättefint dagis. Det daghem som varit hennes i två års tid har varit en plats präglad av trygghet, kärlek och glädje. Hon har blivit sedd, hon har blivit hörd. Hon har blivit tydligare. Och inte en enda gång har någon antytt att hon skulle vara en börda eller ett hinder eller ens en utmaning, trots de utmaningar hon har. Tvärtom. Många gånger har hon blivit kallad tillgång.

Tänk.

Inte är det ju bara sådär att lämna en sådan plats.

Och nu har vi inte längre något dagisbarn. Tänk det. I tretton år har vi varit dagisföräldrar. Nu är den tiden slut. Och trots att Hilde för oss känns ungefär tio gånger mindre än Ingrid gjorde i samma ålder så är det ju nog ett ofrånkomligt faktum – också vårt minsta barn börjar bli ganska stor.

Tänk.

Hildes fotbollskarriär har tagit slut. Hon tränade ivrigt och glatt hela vintern i gympasalen med sitt lag. Packade vattenflaska, fotboll i storlek 3 och inneskor. Åkte alltid iväg glad. Kom hem lika glad.

Men så kom ljuset och någon slags värme och träningarna hölls utomhus. Och Hilde ville inte längre. Alls. Vi har bestämt för länge sedan att inte tvinga hobbyer på barn som inte vill. Så egentligen var det lätt att låta henne sluta.

Förutom att det var svårt.

Det var tusen gånger lättare att låta Arvid sluta spela fotboll som sexåring än det var att låta Hilde sluta nu. För när Arvid ville sluta visste vi att han verkligen ville sluta. När Hilde ville sluta undrade vi. Ville hon sluta eller måste hon sluta på grund av synskadan?

Och jag insåg att det väl kommer att vara lite så här, att vara Hildes mamma. Att jag så gärna kommer att vilja att hon ska kunna allt hon vill. Att det kommer att vara svårt – kanske omöjligt – att veta när hon inte vill och när hon inte kan och att vi måste lära oss leva med den svårigheten.

Och så tänker jag på att hon inte ska behöva trotsa statistik för någon annans skull. Visst ska vi vara glada när sådant som borde vara svårt ändå fungerar. Men hon ska aldrig aldrig aldrig behöva bära vår besvikelse de gånger som det inte blir så. Vårt hopp får liksom inte bli så stort att det leder till att hon sedan måste bära vår besvikelse. Vi måste hitta en balans där. I alla lägen uppmuntra henne och tro på henne men också veta var gränserna går och respektera dem. Det kommer att vara svårt, men det kommer väl att bli lättare med tiden även om det kommer att göra ont ibland på vägen.

Vissa dörrar kommer att vara stängda för Hilde. Men just det har hon gemensamt med oss alla, ingen människa har någonsin stått inför enbart vidöppna dörrar. Inte hon och inte jag. Inte du.

Livet kan bli bra ändå. Livet kan bli väldigt bra ändå.

Och så hände det sig att Ingrid kom hem igen efter fyra dagar på läger. Vi saknade henne alla.

Men jag undrar om inte Hilde saknade henne allra mest.

Jag önskar att jag hade sparat Hildes glädjevrål på burk. Så lycklig hon var när Ingrid äntligen var hemma igen. Hon hoppade upp i storasysters famn, slog armarna om henne och sedan var hon bara kvar.

Lite senare satt vi i soffan och pratade om saknaden och jag frågade vad Hilde hade saknat mest med Ingrid.

– Att hon är så himla, himla gullig, svarade Hilde.

Tänk att få ha en syster som är åtta år äldre. Tänk att få ha en syster som är åtta år yngre.

Fotade av moster Matilda Audas Björkholm. Hildes första dagar på jorden. Jag grät och var ledsen nästan hela tiden då. Tänk att de också då fick ha varandra, tänker jag nu.