Jag har varit på arbetsintervju idag. Jag vågar bara nästan skriva om det. För om jag skriver om det så måste jag liksom skriva också om hur det sedan blev med jobbet. Så jag vågar bara nästan. Men vem minns en fegis? Så jag skriver ändå.
Jag skulle önska att man kunde älska sitt jobb lika mycket som jag gör utan att låta det komma åt ens själ. Men jag tror inte det går. Åtminstone jag kan inte vara lärare på något annat sätt än helt helhjärtat. Med allt jag är och har. Och då ger det helt otroligt mycket.
Men då kostar det också mycket när det inte blir.
Men det kostar inte allt. Det kostar faktiskt inte allt.
Jag kom hem alldeles matt och visste inte om det var arbetsintervjun eller crossfitpasset som sugit mer must ur mig. Misstänker det första. Och de tog emot mig här hemma. Mina två minstingar. De var världens mysigaste. Frågade hur min dag hade varit och hur min intervju hade gått. De kom ihåg! De brydde sig! Och i den stunden bara visste jag att mitt värde som lärare må komma och gå, men att mitt värde som deras mamma är ohotat.
Och bland annat därför kostar det faktiskt inte allt.
Jag blev moster innan jag blev mamma. Är idag moster till tre flickor, två av dem är tonåringar och den tredje är det snart.
Hela deras liv har de bott i ett annat land. Aldrig har vi delat vardag, men alltid har vi delat liv. Mest av allt har vi delat sommarliv, inte minst genom det sommarhus som har varit vårt gemensamma.
I natt somnar en av dem under vårt hustak och alla sådana nätter är ovanligt bra nätter. Förutom mina egna barn är de här tre mina närmaste, relationen till dem är helt unik. De är så fantastiskt fina och så väldigt viktiga. Att jag får vara en del av deras liv är bland det bästa jag får vara.
Det händer så mycket nu. Inte som i att kalendern är fullproppad, men som i att hjärnan är det. Och kanske ännu mer som i att hjärtat är det. Och i så lite av det är jag själv huvudperson. Därför är det svårt att skriva om det. Det är liksom andras texter. Andras kamper. Andras tårar.
Samtidigt är det också jag som kämpar och gråter. För så är det när vi delar liv med varandra. Vi är verkligen inte öar.
Men åtminstone det här vet jag: den här killen fyllde tre veckor och vi fick träffa honom igen.
Han är förstås mycket mycket sötare än jag, men på just den här bilden tycker jag att vi liknar varandra.
Det finns få fördelar med att vara osams med Hilde, men de försoningsbrev man ibland får efteråt kan väl ändå anses höra till dem.
Dagens brev:
Jag älskar att hon tar sig rätten att be om förlåtelse också i Arvids namn. Tro mig, han var inte redo för det steget.
Mest älskar jag ändå frågan Är du glad. Förstås var jag inte glad. Då ännu. Jag hade för högst två minuter sedan blivit kallad äcklig av brevförfattaren och jag var lite för trött för att hantera det adjektivet väl.
Samtidigt är just det så festligt. Att jag i hennes värld borde vara glad igen nu. Barn – åtminstone våra – är det man får fram om man googlar motsatsen till långsint.
Och det är ju för allt i världen fint. Ingen har väl någonsin skrivit in långsint på sitt CV.
Februari och mars gick egentligen inte. Aldrig förr har jag haft en så intensiv period på jobbet som varat så länge. Till slut mindes jag inte längre hur det känns att komma hem från jobbet halv fem och vara klar med dagen. Jag jobbade ofta till tio på kvällarna, nästan lika ofta till elva. Vaknade kring sex för att hinna jobba lite till innan lektionerna började. Det gick egentligen inte.
Men här sitter jag ändå. Bevisligen gick det ändå fast det egentligen inte gick. En av superhjältarna som möjliggjorde var min mamma. När hon förstod hur vår tillvaro skulle se ut frågade hon om hon kan komma till oss varje tisdag, onsdag och torsdag i mars och laga mat. Det är stort. Att hon bor en timme bort per väg gör det ännu större. Orimligt, nästan.
Vi kunde ha sagt att det var ett jättegeneröst erbjudande, men att vi ju nog klarar det. Vi borde kanske ha sagt nej. Men vi sa ja tack. Vi vill jättegärna komma hem till färdig mat som någon annan har tänkt ut, handlat och kokat tre dagar i veckan under årets troligtvis allra mest intensiva månad. Bara stolthet kunde ha stoppat oss.
Och på riktigt – vad gott har stolthet någonsin gjort oss människor?
Så mamma kom. Tre dagar i veckan satt hon sig på bussen i Nykarleby och kom hit. Planerade, handlade, lagade mat och tog bussen tillbaka hem igen. Hängde med barnbarn, åt med oss. Allt för att hjälpa sin nästan 40-åriga dotter och hennes familj.
Förälder är du verkligen hela livet. Det visste jag nog. Men det insåg jag i kvadrat under årets troligtvis (förhoppningsvis) mest intensiva månad.
Det var en gång en dag i maj 2022 som var roligare och mer spännande än alla andra dagar i maj 2022. Åtminstone för Hilde. Dagen då Jontti kom på besök.
Och för några dagar sedan publicerades Hemma med Jontti hos Hilde på Yle Arenan. Titta på avsnittet om du vill se:
– en klart mindre Hilde än den vi har nu
– en nervös och tystlåten Hilde som småningom mjuknar upp
– en människa som är som gjord för sitt jobb. Jontti är nog något av det absolut bästa som hänt finlandssvensk barn-tv. Tänk vilken gåva till oss alla att han vill göra just det här!
– Hilde använda ett av sina hjälpmedel för synskadan
Den största, ljusaste och gladaste dagen. Dagen som för evigt påminner oss om att ljuset har sista ordet. Att livet är starkare än döden. Att kärleken övervinner allt.
Fastetiden kom och gick. Vi ska prata om en del av det som hände. Redan här och nu ska vi prata om det här:
Imorgon börjar fastetiden. Jag har firat med fastlagsbulle och en hel förpackning Ben&Jerry’s. Redan för några dagar sedan förberedde jag mig genom att flytta Tomas Sjödins andaktsbok Jag har slagit upp mitt tält i hoppets land till köksbordet. Där ska den bo nu. Det gör inte precis underverk för vårt redan ordningsmässigt utmanade kök, men jag hoppas att det ska göra något slags underverk med min själ.
Vi går in i fastan nu och jag är kanske lite otippat en stor vän av fastan. Det gör mig gott att skala bort och förenkla och fokusera, att välja och prioritera mera medvetet och att söka det lugna och enkla.
Men i år blir det svårt. Hur ska jag hitta lugnet och enkelheten när livet går så snabbt som det gör just nu? Redan för några veckor sedan gjorde jag en arbetsrelaterad to-do-lista för precis varje dag fram till 4 april. Jag vet exakt hur många studerandetexter jag ska läsa och bedöma varje dag fram till dess och vilka lektioner som ska planeras vilka dagar. Några lördagar är lediga och sportlovet hoppas jag kunna freda, men det är onekligen mycket på jobbet nu.
Dessutom är det mycket i själen också. Jag fyller fyrtio i sommar och jag läste någonstans att det är nu jag borde krisa och fundera på vad jag egentligen vill med mitt liv. Men jag vet ju redan vad jag vill med mitt liv, min kris består i att jag inte vet om jag får göra det eller var jag får göra det och det här tär ibland och pirrar ibland men är på något plan slitande hela tiden.
Utöver det är det mycket med andras själar också. För den som har nåden att få älska många människor finns det alltid någon som gråter och kämpar, stundvis många. Och det är som bekant tungt att gråta också andra människors tårar.
Så hur fastar man då? När livet ser ut så?
Åtminstone så här: jag kommer inte en enda kväll under hela fastetiden att sätta mig ner och fundera på om jag borde skriva ett blogginlägg. Om ord måste ut så måste de, men jag tänker vara ännu mer kravlös i mitt skrivande än vanligt. Det kan hända att jag skriver i samma takt som jag brukar och det kan hända att jag återkommer först när vi firat den tomma graven. Det enda jag vet är att jag skriver igen först när jag verkligen vill eller verkligen måste.
Och jag hoppas och tror av hela mitt hjärta att varje dag också under fastetiden – med allt detta jobb och alla dessa själar – kommer att bjuda på rika och meningsfulla stunder.
– Jag tror faktiskt jag ska bli konstnär, sa Hilde idag efter att hon skapat eftermiddagens kanske åttonde alster.
Det här är också en sann berättelse om Hilde och hennes synskada – en lika sann berättelse som den om att läs-tv:n gör att det annorlunda känns svårt. Hon vill bli konstnär. Hon som ser ytterst dåligt och färg inte alls. Hon vill bli konstnär.
Det säger nästan ingenting om synskadan, men det säger jättemycket om henne och hennes självkänsla och självförtroende. Jättemycket jättebra.
Jag hade bestämt mig för att springa fem kilometer idag. Därför och verkligen bara därför for jag. Vädret inbjöd inte alls.
Annat var det med Arvid och hans kompis.
– Nog ska jag väl ta med mig bootsen? ringde kompisen och frågade innan han kom på lek.
– Förstås, svarade Arvid.
Och jo. Nog var det ju fotbollsväder. Så i hög nysnö knöt de på sig fotbollsskorna och drog ett träningspass. Ska man bli proffs så ska man.
Så vitt att målet knappt syns
– Jag tror jag kommer att signa med HJK först och sedan kanske ett lag i allsvenskan, sa Arvid några timmar senare när jag körde pojkarna till en tredje kompis match.
– Samma här, sa kompisen. Och sedan blir det nog ett lag i League One, sedan ett sämre ligalag som typ Southampton och sedan då Liverpool.
Tänk att få vara tio eller elva och ha en så stark dröm och en bästa vän att få drömma med. Inte är det synd om dem.
Nästan för lycklig 