Det är en jättekall men jättesolig marsmorgon. Egentligen är det alldeles för kallt för att tänka att våren är nära och egentligen är det alldeles för soligt för att låta bli. Så jag låter inte bli. Vägrar låta bli.

Vi träffar en man i närheten av vårt hem.

– Hur är det med dig? frågar min man.

– Det är jättebra, jag är ju förlovad, säger mannen och bara strålar.

Sådär som en nyförlovad man gör. Sådär som en nyförlovad man på 77 år gör.

Jag älskar att få leva i en värld där det finns sjuttiosjuåringar som vill börja om. Efter förlust och sorg finns det nytt och liv. Det är ett så starkt vittnesbörd om det vi firar på söndag; att livet ändå har sista ordet.

Någon timme senare läser jag ett skrivkompetensprov om lycka. Igen. En ung människa ifrågasätter det som en av materialtexterna säger, det om att människan når en lyckotopp vid 16-årsålder och en annan vid 70. Hen tror inte riktigt på det där. Med den rätt låga ålderns rätt tror hen att livet är för mycket på slutrakan vid 70 för att någon lyckotopp ska kunna uppnås.

Jag ler för mig själv i min egen medelålder, med något av den nyförlovades strålglans kvar i mitt sinne.