Och runt mig faller världen, heter en bok som jag läste för typ tio år sedan. Jag minns inte alls vad den handlar om, men jag minns att jag tyckte om boken och älskade titeln och kände att den nästan handlade om mitt liv.

Ibland förändras ingenting på tio år.

Det har onekligen varit en märklig tid, de här första månaderna av år 2024. Det har varit mycket med döden och mycket med livet och jag har gråtit mycket med fler än en god vän. Jag har känt mig och varit så ofantligt hjälplös.

Men ikväll gick jag kvällspromenad med Marius och himlen såg ut så här:

Och det var bara det. Att det kändes som ett men. Och att jag behövde ett men just nu. Och fick ett. Det var löftesrikt mitt i allt det andra.