Det finns en del blogginlägg som jag har skrivit många gånger. Och jag kan höra mina läsare tänka Va? Hon har ju redan skrivit om det här när de läser om det ännu en gång.

Och tro mig, jag vet. Jag vet att jag redan har skrivit om det, men jag skulle ju kunna skriva om det nästan varje dag. Jag får liksom göra den skriftliga versionen av att bita mig själv i tungan för att inte skriva om det varje dag.

En sådan sak? Crossfit.

Jag blev på jättedåligt humör när jag kom hem från jobbet idag för att köket var kaos. Sedan for jag och tränade och redan under uppvärmningen kände jag hur livsglädjen återvände. När jag satt mig i bilen efter avklarat pass kom jag knappt ihåg att humöret hade varit rejält utmanat bara någon timme tidigare.

Och tur var väl det. För jag kom hem efter träningspasset till ett kök som var så kaos att det fick eftermiddagsversionen av köket att te sig som ett slutfört Marie Kondo-projekt.

– Nu hade du tur, Arvid. För jag har just varit och tränat och är alltså på jättebra humör. Annars skulle jag vara jättearg, men nu är jag bara lite sur, förklarade jag harmoniskt och pedagogiskt medan jag hjälpte honom att reda upp efter ett på precis alla sätt väldigt misslyckat milkshakeprojekt.

Crossfit gör på riktigt underverk för mitt humör. På riktigt. Det finns inga fysiska resultat som kan mäta sig med det. Inga synliga magmuskler kan komma i närheten av hur bra jag mår på insidan och hur glad jag känner mig efter varje pass på boxen.

Så bra grej. Så värt det.

Ni har läst det här förr och ni kommer att få läsa det igen. Och när ni irriteras över upprepningen måste ni komma ihåg att jag aktivt undviker nästan alla de upprepningar jag egentligen vill komma med.

Hon kryper upp mellan oss i soffan. Och trots att det egentligen inte finns någon plats alls mellan oss så skapar hon sig en där hon ryms alldeles perfekt.

– Jag är så glad! säger hon och hela hon strålar.

Vi frågar. Förstås. Nej, det är inget särskilt. Nej, det har inte hänt något speciellt roligt. Hon är bara så glad.

Som om det fanns något bara med det.

Att en av dem man älskar allra mest bara är så glad gör ju en själv… så glad.

Måndag. Nog kan det vara vackert.

I tio år har jag fått vara hans mamma och nästan lika länge har jag undrat om han har fått några av mina egenskaper alls. Han har varit så väldigt mycket sin egen ända från början. Inte ens med ljus och lykta har jag sett mycket av mig själv eller Fredrik i honom.

Men de senaste åren har jag börjat se spår av mig i min älskade Arvid.

Vi är båda luststyrda. Det tar en stund att upptäcka mönstret eftersom vi finner lust i så olika saker, men både han och jag tycker väldigt mycket om att ha roligt. Vi orkar och förmår nästan vad som helst om vi tycker det är roligt. Vi orkar och förmår nästan inget om det är tråkigt.

Vi är båda ytterst förtjusta i godsaker och har inte alls upptäckt måttfullhetens glädje. När han ibland (rätt ofta) frågar om vi inte kan ha en dag när vi bara äter godis hela dagen och inte måste äta något salt alls så måste jag anstränga mig för att komma ihåg varför det är en dålig idé.

Vi är båda lika hopplöst dåliga på att sova när det är spännande saker på gång dagen därpå. Både han och jag var mer eller mindre vakna från fem idag på morgonen. För födelsedag är ju födelsedag.

Jag skulle önska att han hade fått bättre egenskaper av mig. Luststyrning, sockersug och sömnsvagheter är ju inte direkt egenskaper man smäller upp på sin cv. Men visst, det finns andra egenskaper också som han och jag delar.

Vi är båda människomänniskor. Ingenting är bättre än att få umgås och dela liv. Vi minns inte att vi är trötta eller på dåligt humör om alternativet är att få träffa människor vi gillar.

Vi är båda känsliga själar som inte klarar av att folk blir illa behandlade och som gråter av någon slags lycka när folk gör bra grejer. Vi älskar videoklipp där någon ger bort pengar till människor som behöver dem mer eller där någon liten och svag blir upplyft.

När jag tänker efter har han ju rätt mycket av mig i sig, min älskade sparv som fyller tio år idag. Men fortfarande är han väldigt mycket sin egen. Och tur är väl det. För i den här underbara pojken bor en livsglad, energisk, bubblande, rolig och smart typ med ett stort hjärta och en lika stor glimt i ögat.

Han tror att det han är bäst på är fotboll. Och det kan jag låta honom tro, men det är det inte. Han är så mycket bättre på så mycket annat så mycket viktigare. Jag är så glad och så stolt och så tacksam.

Arvid har födelsedag imorgon. Vi har känt av det hela veckan, främst har ivern manifesterat sig i alldeles för tidiga morgnar. Han har vaknat lite pirrig och speedad kring sex på morgonen varje dag. Vi har inte uppskattat.

Idag var han och Ingrid ensamma hemma några timmar på förmiddagen. Jag känner min son, så jag packade med mig Arvids födelsedagspresenter när vi andra lämnade huset. Tänker att det är lite som att svara på bönen inled oss icke i frestelse, som vi ju ber i Fader vår.

För det var ju en födelsedag förra året också. Och det var ett par målvaktshandskar som Arvid önskade sig mer innerligt än något annat. Och det var veckor när han pratade varje dag om hur innerligt han önskade sig dem. Hur livet knappt var värt att leva om inte fotbollsmålet får vaktas med just de handskarna.

De målvaktshandskarna gömde jag sedan högst uppe i vår klädskrubb. Och jag minns exakt hur jag placerade pafflådan, hur jag omsorgsfullt vände den logo som kunde ha avslöjat innehållet inåt, mot väggen.

Och så kom en eftermiddag när han plötsligt sa att han nog önskar sig handskarna mest av allt i hela världen men att han verkligen förstår om han inte får dem eftersom de är jättedyra och… Och jag insåg där och då och direkt att han har sett lådan med målvaktshandskarna. Och jag kollade direkt efteråt i klädskrubben och såg en pafflåda med en avslöjande logo vänd utåt, bort från väggen.

Så det är inte för att jag inte litar på min son som hans födelsedagspresenter fick tillbringa förmiddagen i bilen i Sundom. Det är för att jag känner honom så bra.

Idag firar vi den internationella lärardagen, Världslärardagen.

Lärare är världens bästa jobb. Åtminstone min världs bästa jobb. Jag har sagt det tusen gånger förr – minst – och jag kommer att säga det lika många gånger till och mena det varje gång. Jag skulle välja det här jobbet på nytt när som helst. Det betyder inte att jobbet är perfekt eller att det inte finns saker som kunde förbättras, men det betyder att det här jobbet är det bästa jag kan tänka mig av alla icke-perfekta jobb som finns.

En dag som idag vill jag också nämna två av mina egna gamla lärare som har varit alldeles särskilt viktiga för just mig. Anna-Brita, min allra första lärare, och Roger, som var min gymnasielärare i religion och psykologi.

Anna-Brita, tack för att du skapade en skolvardag som gjorde att mina skyhöga förväntningar på skolan uppnåddes och till och med överträffades. Tack för den värme, glädje och trygghet du utstrålade från dag ert. Tack för att du såg mina styrkor och uppmuntrade dem. Tack för att du aldrig klagade fast jag skrev alldeles för långa berättelser.

Roger, tack för att du såg mer av den jag egentligen var än jag kunde se själv i början av min gymnasietid. Tack för att du var så mycket medmänniska, för dina berättelser och din humor. Tack för att du motiverade mig att göra mitt allra bästa i dina ämnen trots att jag nästan alltid valde en latare och lättare väg. Tack för att du fick mig att känna att jag kunde och ville.

Tack. Om jag får vara ens en bråkdel så betydelsefull för någon av mina elever som ni var för mig – då har jag lyckats.

Världens bästa jobb.

Så kommer kvällen när Ingrid läser på historieprov om andra världskriget.

– Om Hilde skulle ha levat där då skulle hon ha hamnat i koncentrationsläger, säger Ingrid plötsligt och tittar upp från lärobok och anteckningshäfte.

Hon berättar nattsvart om barn med synskador och andra defekter som dödades så att de inte skulle kunna föra sina dåliga gener vidare.

Jag, Fredrik och Ingrid sitter alla i vardagsrumssoffan och jobbar med vårt eget. Det är sent, men vi har saker som måste fixas innan morgondagen kommer. Kvällströtta Arvid har redan somnat. Kvällspigga Hilde har däremot styrt upp en fantastisk duplolek på golvet och är helt inne i en värld mycket mer spännande och fantastisk än vår.

Vi tittar alla tre på henne. Och vi tänker nog alla samma sak. Att tanken är befängd. Tanken på att det här livet – hennes – skulle kunna anses vara värdelöst eller ens sämre. Tanken är vidrig och mörk och befängd. Och då tittar hon upp på oss, möter våra blickar och ler stort.

– Moi, säger hon på finska.

Hon har ingen aning om vad vi just tänkte. Ändå vet jag att hon skulle tänka samma sak. Befängt.

Må varken hennes eller någon annans liv någonsin ses som värdelöst eller sämre. Liv är inte sådana. Liv kommer inte i sådana format.

Vilken dag.

Vi fick inte många minuter tillsammans idag, jag och min Hild. Men vi fick några minuter inramade med guld strax innan hon somnade.

– Jag ville egentligen ha gult hår, men jag ropade ingenting från magen för jag trodde inte ni skulle höra, berättade hon för mig och Fredrik under kvällsmyset.

– Och jag tänker att Gud nog hade en plan. Han ville att du skulle se ut precis som du gör, en jättevacker liten person med ljusbrunt hår, sa jag.

– Va?! utbrast Hilde. Har jag ljusbrunt hår?

– Ja, det har du. Eller kanske mörkblont. Vad trodde du?

– Jag trodde ju jag hade rosa hår! sa Hilde lite förvirrat och skeptiskt men mest obrytt,

Den människan älskar jag. Massor.

Må vi få mer än några minuter imorgon.

Det ska väl erkännas, om än motvilligt och skuldmedvetet, att en del av vår familjs klädesplagg genom åren har kommit och gått vidare till någon annan utan speciellt många användningar. Högt pris per användning. Dåliga köp.

Arvids spelskjorta är verkligen inte ett sådant plagg. Den här har verkligen använts och älskats och slitits och inte ens i rent tillstånd är den längre ens närapå ren.

Så här kan och ska (?) en speltröja se ut efter avklarad säsong:

Sedan kan man ju för allt i världen fundera på om det inte borde vara förbjudet enligt bollförbundets någon lag att låta juniorer ha vita speltröjor.

Jag vet inte om vi någonsin har uträttat så mycket på så kort tid som när vi igår handlade till Arvids första kompiskalas. Vår barnvakt (Ingrid) var ytterst motvillig, därav det rasande tempot. Trots piskan på ryggen fick med oss precis allt vi hade på listan. Allt fanns och inget glömdes och när vi stod i kassakön med våra fullproppade korgar på hjul noterade jag hur barnen i kön till höger om oss stirrade ogenerat storögt på oss och våra shoppingkorgar och viskade med varandra.

Till sist sa jag vänligt till barnen att vi ska ha födelsedagskalas och att det är därför vi har så orimligt mycket godsaker i våra korgar. Och ungefär samtidigt hörde jag hur pappan i kassakön till vänster förklarade för sitt barn att heillä on varmasti joku juhla.

Vi var alltså de personerna igår.

Och idag var vi de personerna som hade osannolik flow med vädret när sonens kalas inleddes med en timme fotboll med delar av lagkompisarna. Han var ett lyckligt kalasbarn. Han är alltid lycklig när han får vara med dem.

Ljudnivån när kalaset fortsatte hemma hos oss var stundvis lika hög som lyckonivån. Vi andra i familjen satt och åt kalasmat i köket för att komma undan det värsta. Och där satt vi och tyckte det var lätt att vara tacksamma. Det är på riktigt helt ovärderligt att ens barn har bra typer som kompisar. Jag slutar aldrig att förundras över hur fint det är att det får vara så. Tänk om vi inte hade flyttat hit, tänk om vi inte hade fått ha de här elvaåringarna i vårt liv. Sorgliga tanke.

Det går inte att få ett bättre väder om man kör utomhuskalas i oktober. Der går inte. Men det går inte heller att få ett bättre gäng fotbollskompisar. Det går inte. Och det är faktiskt viktigare.