För tolv år sedan var hon konfirmand på det läger där jag var ledare. Vi hittade varandra direkt, jag och helt underbara Joho, trots att vi var så olika på så många sätt.

Ikväll kom hon och hennes fästman på besök hem till oss. Tänk. Vi har inte träffats på typ sju år, sedan någon gång före Hilde kom till världen. Och ändå kändes det som det mest självklara någonsin att få ha dem hos oss en kväll. Det finns inte en halv sekund sv skum tystnad. Vi ville aldrig att de skulle åka.

Jag har sagt det förr och jag hoppas och tror att jag säger det igen så länge jag lever – inte en enda av de många, många timmar som jag ägnat åt tonåringar har varit bortkastad. Inte ett enda samtal onödigt, inte ett enda möte överflödigt. Både via jobb och församling har jag fått nåden att få lära känna många unga människor och få vandra delar av deras väg med dem. De har gjort mitt liv rikare, roligare och mera meningsfullt.

Och när jag tänker på att jag snart ska få lära känna nya unga människor… Jag blir så ivrig att jag inte vet vart jag ska titta.