Och så kom några sommardagar när vi var många. Vi vanliga fem. Min syster och hennes familj. Så fem till. Och deras hund. Min bästis och hennes familj. Så fem till. Och deras hund. Och min svågers goda vän och hans dotter. Det stod både en husvagn och en husbil på vår gård en av nätterna. Och det somnade sju barn på rad på madrasser i vardagsrummet. De läste sig till sömns, somnade en efter en i den där sommarkvällen som är mörkare än för några veckor sedan men fortfarande ljus.

De kommer att minnas det här. De kommer att tänka att det var sådant här vi gjorde ibland när de var barn. Och det kommer att vara sant. Jag är så tacksam för att jag kan ge dem det. Tillhörighet och gemenskap. Människor som alltid har funnits där. Som vet vem de är. Som älskar dem. Storheten i det.

Jag är nog aldrig lika lycklig som när vi är många.