Idag har det varit julfest i Ingrids och Arvids skola. En helt annorlunda julfest än alla andra julfester.
Tidigare i veckan skrev jag en bloggtext om just julfester för min arbetsgivare Syskustens landskapsförbunds blogg. Hela texten kan du läsa här. En del av texten kan du läsa här:
”Jag har haft dagis- och skolbarn i elva år nu. Jag har aldrig – verkligen aldrig – kommit till en enda julfest i god tid eller på gott humör. Så nu frågar jag: vad är ni gjorda av, ni föräldrar som kollar att strumpbyxorna är rena eller åtminstone hela redan några dagar innan? Ni som har förberett middagsmaten eftersom ni insåg att ni inte hinner laga mat och äta och byta om hela familjen till fest på mindre än en halvtimme? Ni som vet att och var det finns tomteluvor och festskor och ni som har strukit skjortan redan i förväg?
Jag vet inte vad ni är gjorda av, men jag vet att jag saknar just den ingrediensen. Så hemma hos oss stressar och härjar och bråkar vi innan bilen till sist, alltid lite för sent, slänger av barnen och en förälder utanför skolan eller dagiset medan den andra föräldern febrilt får söka parkeringsplats alldeles för långt borta. Ni som får parkera närmast skolan utanför julfest – ni är mina superhjältar. Ni som får parkera en kilometer bort – ni är mina systrar och bröder.
Trots det här årligen återkommande ganska fula förspelet älskar jag julfest på dagis och skola. Det finns kanske ingenting som ger lika mycket julstämning som rätt svaga skådespelarprestationer som bara nästan hörs till andra raden och verkligen inte hörs till tjugofemte, lite falsk allsång eller rejält icke-synkroniserad tomtedans som borde vara synkroniserad. Jag älskar det. Jag älskar att alla är med. Julfesten är inte för de starkast lysande stjärnorna, julfesten är för alla. Som julen själv. Den är ju inte heller för de starkaste utan för alla. Det här talar till mitt hjärta och därför fulgråter jag varje gång jag sitter på julfest. Eller rättare sagt: står längst bak i salen.”
I år var julfesten löjligt stressfri. Sorgligt stressfri. Jag nästan saknade den där kaotiska så kallade förfesten hemma. Också den hör ju till vår berättelse om julen.
Vi suckar ofta över all stress som kommer med julen. I år får många av oss uppleva en mera kravfri och därmed också mera stressfri jul, och det är ju en gåva mitt i allt det tråkiga. Samtidigt är jag rädd att en del av oss upplever att både krav och stress ökar i kampen för att skapa en så god jul som möjligt trots att omständigheterna är klart sämre än vanligt.
Hela coronatiden har vi fått öva oss i att vara snälla och nådefulla med både oss själva och varandra. Julen blir något av ett kraftprov. Må vår snällhet och nåd räcka långt och länge. Må den bära oss genom hela julhelgen. Må vi med hjälp av den bära varandra.
Nästan för lycklig 
Jag är den där mamman som tvättar och stryker julfestkläderna i tid och hänger upp i dem i storleksordning så att varje barn lätt ska hitta sina kläder. Jag söker fram skorna och placerar dem under barnets kläder. För mig är det viktigt att komna i god tid och lyckas det inte får jag ont i magen. Ändå känns din berättelse till vissa delar bekant. Min man har ofta kommit inrusande från jobbet på tok för sent och jag är långt ifrån min bästa variant när vi kör till festen. När barnen kommer igång med sina program brukar mina axlar sakta sjunka ner och jag brukar njuta av programmet. Men kommer vi i tid så får jag allra mest ut av festen och jag försöker allt jag kan nästa år igen för att hinna i tid. I år saknar jag alla julfester men vet ändå att jag är lyckligt lottad så länge jag har friska barn omkring mig.
Du är min hjälte. Har du på riktigt nio barn? I så fall är du min överhjälte.
Hahhaa, jo jag har nio barn men jag är definitivt ingen hjälte. Jag är en alldeles vanlig mamma som älskar barn men som brister i såå mycket. Att jag har kontroll över saker och tider är både en styrka och en last.
Så tror jag också att det är, att det är både en styrka och en last. Tror att det är precis på samma sätt med att inte ha kontroll.
Jag kan då förundras och rent av beundra sådana som du. Som klarar av att vara i sista minuten med sånt som julfester och fotbollsmatcher och ja, överlag en sista minuten människa.
Jag är verkligen inte en sån människa och skulle aldrig fixa ett sådant liv, aldrig!
Därför beundrar jag dig lite för det också, för att du pallar det!
Intressant hur olika vi människor är.
Jag beundrar dig massor för att du skriver så öppet om det som du inte är jättestolt över. Det behövs det också.
Inte för att jag gottar mig över dina, eller andra människors misslyckanden. Utan för att jag behöver bli påmind om att vi alla är just människor. Jag med mina brister, andra med sina.
Jag kommentarar sällan det du skriver, men kikar in och läser varje dag. Älskar dina texter, du formulerar dig så bra. Så hoppas du orkar fortsätta dela med dig av dina texter och ditt liv. Du gör skillnad!
Tack så otroligt mycket för den här kommentaren! Jag borde printa ut den och rama in den. De här orden ska jag återkomma någon gång när jag är låg och ledsen.
Att komma i tid är också för mig ett sätt att visa respekt åt mina barns lärare och barnskötare som gjort ett stort jobb med att försöka få allt program att flyta smärtfritt.
Bra tänkt. Jag hoppas och tror att jag lyckas visa den respekten andra dagar och betydligt fler dagar än just julfestdagen.