Något av det mest overkliga

Ikväll kunde jag skriva ett inlägg om det som hände ikväll. Om något av det mest overkliga jag varit med om i mitt liv som Ingrids mamma. Varje ord hade varit sant.

Men ikväll kan jag också skriva ett inlägg om något som också hände ikväll och som är helt overkligt fint; att ens barn har vänner som har helt fantastiska föräldrar. Att få veta att det är ljuvliga och godhjärtade och kloka människor som har format ens barns vänner är så värdefullt. Jag är så tacksam.

Vem det är

Han somnar till ljudbok, vår Arv. Ikväll till boken Fakta om Manchester United. Kan ju tyckas vara ett märkligt val för ett riktigt inbitet Liverpool-fan.

Men det fanns en tanke bakom.

– Jag lyssnar och lär mig så jag vet vem det är jag ska möta sedan.

Älsk på det.

Några år till ska jag låta honom tro att en proffskarriär är både rimlig och möjlig och trolig. Verklighetsförankring tar vi sedan. Hilde vill bli Anna och Elsa som stor. Själv trodde jag att jag var Snövit när jag var åtta.

Det ordnar sig.

På Anfield. Där han hör hemma.

Riktiga djur

Mycket kan man säga om Hilde, men någon djurvän är hon inte. Idag berättade hon att hon är rädd för Vera. Vera var mina föräldrars hund, men eftersom hon inte lever längre är det ju lite onödigt att vara rädd för henne. Påpekade jag försiktigt.

Däremot finns ju den nya hunden, valpen Laleh. Så jag frågade – igen försiktigt – hur det känns med henne.

– Jag låtsas att Laleh är en låtsashund för jag tycker inte om riktiga djur, förklarade Hilde sakligt.

Det är väl hyfsat vanligt att barn låtsas att låtsasdjur är riktiga. Jag hade själv mjukishunden Ruffe som jag på något sätt föreställde mig att var riktig och jag och mina systrar lekte ofta att våra cyklar var hästar. Men att låtsas att ett ett riktigt djur är ett låtsas? Troligtvis inte lika vanligt.

– Men jag är inte rädd för fågelungar, konstaterade Hilde.

Och så var det inte mer med det.

Världsklass

Han är en av Arvids allra bästa vuxna, har nog varit det nästan hela Arvids liv. När vi i tiderna berättade för Arvid att just han skulle vara en av Hildes faddrar minns jag att Arvid var lite tudelad. För å ena sidan var Arvid nog lite avundsjuk, men å andra sidan får ju Hilde en gudfar i världsklass. Och det fick hon.

När vi flyttade från Helsingfors flyttade vi också bort från honom, men igår fick vi träffa honom och hans fru när de kom på besök. Vi fick en så fin kväll tillsammans, men det finaste av allt var kanske att se hur snabbt Arvid och han hittade varandra. Hur kort vägen är mellan ett barn och en vuxen som genuint ser barnet och bryr sig och ger tid.

Jag tänker att de är alldeles speciella för våra barn; de av våra vänner som inte har egna barn eller som i något skede funnits i vårt liv utan egna barn. De som verkligen mött våra barn och läst böcker och spelat spel och ställt frågor. Jag är så tacksam över att de finns i vårt liv. De där som kom och hälsade på en timme innan barnens läggdags. De som först pusslade och lekte och sjöng en stund och gjorde barnens kväll för att sedan sjunka ner i soffan med oss och göra vår. De har berikat vårt liv så otroligt mycket.

Och jag tänker att det barn som får Arvids bästa vuxen och hans fru till föräldrar är ett lyckligt barn. Det barnet får nämligen en far i världsklass och också en mor i exakt samma höga klass.

En liten Arv. Med stor söthet. Världsklass.