Vi har varit på sjukhus idag. På ett större än det som finns nära, för idag har vi varit på två sådana där ovanliga undersökningar som heter några för mig helt intetsägande bokstäver (oftast konsonanter) efter varandra. Vi kan kalla dem bbb-undersökningar. Jag tänker förresten att det är en stor och vacker form av nåd; att inte kunna alla de där namnen på alla de där undersökningarna. Vi är uppenbarligen inte de stamkunder vi hoppas slippa bli.

Hilde var dagens huvudperson och patient. Hon levererar ju på så många plan och sätt, men som utsatt för dessa bbb-undersökningar levererade hon inte. Verkligen inte. Hon skrek, hon viftade, hon härjade, hon grät. Och allt det där var väldigt olämpligt med tanke på undersökningarnas karaktär. Säkert med tanke på de flesta undersökningars karaktär.

Man är inte stor när ens barn ska till sjukhus. Man blir inte större av att barnet ropar desperat kanske tvåhundra gånger att hon vill åka hem. Och riktigt liten är man när hon gråtande säger:

– Jag kommer att vara ledsen för alltid.

Minst av allt när man inser att man i den stunden tror henne helt och fullt och känner exakt samma sak själv.

Vi var på sjukhuset i två timmar och femton minuter. Det kändes som sju fattiga år och ingen av oss hade något kvar att ge efteråt. Men när vi väl köpt överprissatt godis och glass i det av sjukhusets cafeér som låg närmast avdelningen var ingen av oss ledsen längre.

Så kort kan för alltid vara ibland. På tal om stora och vackra former av nåd.