Jag fick vara hemma tre veckor och en dag i sträck. Sov inte alla nätter hemma, men sov alla nätter under samma tak som mina närmaste människor. I natt ska jag somna under samma tak som andra nära, men mina närmaste är inte här.

Det är både ock. Det är skönare än vanligt att få vara lite för mig själv eftersom jag haft de närmaste så nära så länge, samtidigt som det är oskönare än vanligt att få vara lite för mig själv eftersom jag haft de närmaste så nära så länge.

Så nu ligger jag här i bäddsoffan klockan två minuter före elva och tittar på bilder och videoklipp på mina närmaste. För så gör jag när jag saknar. Vet att saknaden inte är farlig. Vet att de har det bra och att jag har det bra och vet att vi snart är tillsammans igen.