Jag började lyssna igår, men jag lyssnade bara en liten bit. Jag stängde av redan i första låten för att jag kände mig rätt usel. Jag drabbades av den där självkritiken som inte räddar någon eller något men som slår till ibland och är svår att värja sig emot.
Ikväll gjorde jag ett nytt försök. Jag drog på mig mina icebugs och svärfars reflexväst och sprang fem kilometer i den by som är min mans barndomsby. Jag lyssnade hela vägen utan att känna mig usel. Inte för att varje formulering satt där den skulle eller för att varje tanke var sjukt bra, men för att jag ändå vågar tro att något landar rätt hos någon och för att jag egentligen vet att det faktiskt räcker så. Mitt vinterprat ritar inte om någon världskarta, det är inget stort manifest. Men det är en människas sanna berättelse och jag har hittills inte träffat en enda människa vars berättelse inte skulle vara värd att berätta.
Att det gick så mycket bättre att lyssna idag än igår beror säkert också på att jag idag var buren av alla fina kommentarer, ord och meddelanden som jag fått under dagarna som gått. Att någon tar sig tid att lyssna är stort. Att någon tar sig tid att skriva och tacka är om möjligt ännu större. Människor som gör sådant gör världen bättre. På riktigt. Tack!
Om du också vill lyssna kan du göra det här .
Nästan för lycklig 
Tack för vad du delade!
Tack för de orden!
Det var många fina tankar! Att min man lyssnade på hela programmet är vitsord berömligt. För han orkar sällan lyssna.
Åh, så fint att höra! Tack för att du delade det här med mig.
Känner igen mig så otroligt starkt i det du berättar om hur svårt det var att bli mamma. Och skammen över att inte vara lycklig när man så lätt blev gravid… Tack för de här orden, jag behövde höra dem.
Tack för de här orden, jag behövde höra dem. ❤️
Måste lägga till en fråga: var det lättare när Arvid var bebis? Har du i så fall någon aning om varför den gången var lättare?
Det var faktiskt tusen gånger lättare. Har ingen aning om varför det var så, men att bli hans mamma var det klart lättaste. Den bebistiden var en bebisbubbla på rosa moln med enhörningar i bakgrunden. På riktigt.
Tack för det här väldigt fina avsnittet! Du borde ha en pod ☺️
Det var fint sagt! Tack för dina ord.
Tack för ett jättefint vinterprat, det höll mig fängslad under körningen ner från Österbotten till södra Finland. Ett par tårar rann också i något skede av pratet då det berörde särskilt mycket. En otrolig gåva du har att kunna sätta ord på små vardagliga saker och göra dom intressanta!
Ps. Tycker också Audas-Kass är en bättre kombination än Audas-Beckham 😉
Oj, dina ord värmer mitt hjärta. Tack för dem! Håller med dig om namnkombinationen, faktiskt.
Tack för ett jättefint vinterprat! Jag lyssnade också i icebugs och reflexväst, vinterpratet blev ett utmärkt sällskap på en efterlängtad ensam långpromenad. 🙂
Så fint att höra! Tack!