– Mamma, vem hejar du på?

Lätt.

– De som ligger under.

Alltid.

Sådan har jag för övrigt alltid varit. Vi som är sådana verkar ofta ha varit sådana alltid.

Numera är jag fotbollsförälder till hela två barn och då kan man ju inte riktigt alltid heja på laget som ligger under. Men hittills har jag oftast fått heja helhjärtat på mina barn utan att behöva ge avkall på mina principer om att heja på dem som ligger under. Det är ett finare sätt att säga att de nästan alltid förlorar. Och även om jag absolut skulle unna dem en välförtjänt seger mellan varven – för de kämpar så tappert och ger sig aldrig – så är det på något märkligt sätt lättare så här.

Det är ju inte alltid så lätt att vara en bra vinnare. Och jag är faktiskt hellre en bra förlorare än en dålig vinnare. Det är säkert just den inställningen som gör att jag aldrig någonsin är bäst när det gäller och generellt en hopplös medelmåtta i så gott som allt jag ger mig på. Men deg är kanske också den inställningen som gör att jag är en riktigt lycklig medelmåtta och det är verkligen inte så illa.