Hon var den snyggaste jag någonsin hade träffat. Hon borde ha varit på tidningars pärmbilder, ändå var hon på parallellklassen i mitt högstadium. Jag förstod aldrig riktigt varför hon var min kompis. Jag var alltid lite rädd att hon skulle vakna en dag och inse att jag var en ful ankunge som var en ful ankunge som aldrig skulle bli någon svan.

Jag tror att hennes berättelse om vår tonårsvänskap är en helt annan. Jag tror ju inte att hon levde i överlägsenhet bara för att jag levde i under. Men min berättelse är långt en berättelse om att vara sämre.

Livet hände. Vi bodde på olika orter och sågs alldeles för sällan, även om vi aldrig förlorade kontakten. Nu bor vi plötsligt på nästan samma ställe, den vackra svanen och jag. Hon är minst lika vacker nu som då, men jag känner mig inte det minsta underlägsen längre. I slutändan blir ju de flesta av oss ändå ganska vanliga till sist. Vanligheten tar oss alla. Eller så är det bara det att vi plötsligt ser klarare när vi landat mer i oss själva och livet, den där vanligheten fanns kanske alltid där. Och det finns faktiskt inget dåligt med det.

Men märkligt är det. Ändå. Att de där pojkarna som jag trodde skulle bli fotbollsproffs i engelska ligan och gifta sig med fotomodeller kanske bor i Jakobstad, jobbar på bank och är sambo med kvinnor som inte är märkvärdigare än jag själv. Vanligheten tar oss alla. Och det finns faktiskt inget dåligt med det.