Det sägs ju ibland att det tråkigaste som finns är att läsa om att andra människor är stressade, men det finns något ännu tråkigare; att läsa om att andra människor är sjuka. Det här inlägget är det tråkigaste som finns. Grattis!

Vi är alltså fortfarande sjuka. Sjuka är det nya normala. När jag i dag åkte till apotek och butik kände jag ett enormt främlingskap med alla människor som inte hostade och snörvlade och hade sig. Vad är de gjorda av? Jag körde förbi några människor som var ute och sprang och jag kunde – och kan – inte för mitt liv begripa att det brukade vara jag. Att det lär vara jag någon gång igen är i skrivande stund helt uteslutet.

Jag är inte frisk men jag är friskast och jag är därmed den som får försöka hålla det här skeppet något så när flytande. Men det är inte lätt. Vårt gäng är i ödsligt skick. Det är alltid någon som hostar. Vi hostar liksom i kanon och i stämmor, ibland hostar tre personer exakt samtidigt. Alla föll till sist. Vissa föll djupt och Fredrik djupast.

Jag vill inte ens tala om natten som gick. Jag somnade ett och blev sedan väckt klockan fyra av er feberyrande Arvid. I tre timmar yrade han om att han ville stiga upp och om att han ville åka hem. Sedan fick jag äntligen honom att ta värkmedicin och han somnade om. Jag slängde också in en värktablett och lyckades sova en liten stund innan Hilde väckte mig.

I dag har vi levt på skärmtid, yoghurt, burana, blåbärssoppa och majschips. Fredrik har bara överlevt.

Jag sa i förrgår att det nya året kunde ha börjat sämre. Och jo, det kunde det. Ingen av oss är ju allvarligt sjuk och ingen av oss är saknad i norska fjäll. Det är också någons nya år.

Men jo, det nya året kunde ha börjat bättre. Också.

Småbarnsföräldrar borde aldrig bli sjuka. Det borde bara förbjudet enligt lag.

Den här bilden är inte tagen i dag. Men i den här tröjan lever jag mina sjukdagar.