Syftet med gårdagens inlägg var naturligtvis inte att ge någon oskyldig dåligt samvete. Det hoppas jag att alla förstod. Syftet var mest att ge mig själv lite dåligt samvete redan innan så att jag förhoppningsvis fattar bättre beslut när det svarta kulminerar. Att påminna mig själv om beslut jag egentligen vill fatta, om val jag egentligen vill göra.

För jag glömmer så lätt när jag får en klänning till riktigt bra pris.

Om det inte är din last ska det inte heller vara ditt dåliga samvete. Om du aldrig har köpt något du inte hade tänkt köpa bara för att priset är bra så är du oskyldig och ska fortsätta vara det.

Vi ska ta åt oss när vi är skyldiga och annars ska vi låta bli. Vi ska också försöka bli bättre på att inte komma med bortförklaringar och ursäkter när någon trycker på en öm punkt utan istället tacka för påminnelsen och stå för vår egen dålighet. Pinsamt exempel ur mitt eget liv: i år – 2018 – när alla vet bättre kommer jag att flyga mer än något annat år i hela mitt liv. Det är faktiskt inte okej. Det finns inga rimliga ursäkter. Jag vet ju också bättre. Men ingenting blir bättre av att jag försöker bortförklara det som inte kan bortförklaras. Inte blir min klimatpåverkan heller bättre av att jag erkänner min dålighet, men det är åtminstone ärligare. Bara i sanning kan något gott växa fram.

Det jag ville säga i går var verkligen inte att den som vänder alla slantar ska ha dåligt samvete om hen klickar hem sina barns julklappar på nätet på black friday. Det jag ville säga var bara att vi som har råd att börja spontanshoppa den dagen faktiskt gör bäst i att låta bli. Och vi vet det.

Om en gång när dåligt ändå var lite bra. Varsågod för bortförklaringen. Den bjuder jag på. SÅ dålig är jag.

Jag hade problem redan med black friday. Att det nu talas om black weekend och till och med black week är en symbol för så mycket av det som är så fel i vårt samhälle.

Vår girighet. Vår själviskhet. Vår jakt.

Trots att vi vet bättre. Trots att varenda lågstadieelev vet att vi köper för mycket och betydligt mer än vi behöver. Vi vet att det skadar vår planet, att det drabbar de människor som redan kämpar och vi vet att det formar vår bild av oss själva och andra på ett osunt sätt.

Ändå vill vi köpa mera. Det måste vara en av de sorgligaste berättelser som finns om nutidsmänniskan. Att vi vet och att vi ändå. Jag märker att jag själv lätt faller dit. Att jag tänker att jag kanske borde passa på nu när det är black och billigt. När man har läst tillräckligt många gånger att det är nu det gäller börjar man tyvärr tro att det är nu det gäller.

Och det är ju nu det gäller. Det är nu det gäller att säga nej tack. Det är nu det gäller att stänga plånboken eller frysa in kreditkortet. Det är nu det gäller att inse att behöva är en sak och att vilja ha är en annan och att världen och vi med den blir sämre om vi inte inser skillnaden.

Om du ändå behöver köpa något säger jag inte att du inte får passa på när det är billigare än vanligt. Det skulle förstås vara otroligt snyggt om försäljningen plötsligt gick ner den dag då det är meningen att den ska gå upp, men det är kanske att begära för mycket av oss själva. Men sträva efter att inte köpa något på black friday som du inte i dag, en vanlig sketen novembermåndag, kan komma på att du faktiskt behöver. Det går väl an att du köper något då som du här och nu kan skriva upp på en lista. Men inget spontant. Inget ogenomtänkt och oplanerat. Inget bara för att.

Då redan vinner vi en liten seger mot de starka krafter som gör att mycket vill ha mer.

Det sägs ju ibland att det kortaste tidsintervall som finns är det som går mellan att trafikljuset slår om till grönt tills bilen bakom dig har hunnit tuta. Det är fel. Det kortaste tidsintervall som finns är det som går mellan att du återser ditt barn efter några dagar ifrån varandra tills det känns som om ni aldrig varit ifrån varandra.

Jag blir lika förundrad varje gång. Jag vänjer mig aldrig vid hur snabbt man vänjer sig vid att vara tillsammans igen.

Det är fint att få vara många. Alla dagar är jag tacksam över att vi får vara fem i vårt vi. Men det är också fint att få vara färre för en liten stund ibland. Jag tror rentav att det är lite viktigt att få vara färre för en liten stund ibland. Det händer saker när vi plötsligt är bara tre som händer sällan när vi är fem. Och vägen tillbaka till varandra är väldigt kort sedan.

(För kort. Hann jag nästan tänka när jag fick höra att jag är världens dummaste människa en halvtimme efter återföreningen. Har du funderat på vem det är? Som är dummast i världen? Det är alltså jag.)

Du ligger i min famn och jag tänker att du kanske är en av de vackraste i hela världen. Och just då ler du mot mig och jag tänker att vi kan stryka kanske. Du är helt säkert en av de vackraste i hela världen.

Det är helt obegripligt för mig att just du är en människa som många väljer bort. Jag tänker att de nog inte vet vad de väljer bort, vem de väljer bort.

Jag vill för alltid leva i ett samhälle där vi välkomnar dig, där vi vill ha dig och där vi förstår att vi behöver dig. Du är inte bara ett tillräckligt litet minus utan ett helt avgörande plus.

De flesta av oss vill väl ha ett samhälle där annorlunda finns. Men helst vill vi inte ha det på vår egen bskgård. Och jag älskar att det finns människor som med öppna armar välkomnar annorlunda. Inte på deras bakgårdar, utan i deras vardagsrum och i deras hjärtan.

Du har en kromosom mer än de flesta av oss. Inte en för mycket, men en mer.

Du är helt perfekt.

Och i mitt hjärta har du för alltid en egen plats.

Såg du dem? De såg ut att vara mellan 35 och 40 och hade en ettåring i barnvagn. De hade uppenbarligen hämtat på dagis i rimlig tid och tog nu ett lugnt varv via butiken. Handlade ganska lite nyttigt och ganska mycket gott. Pratade mycket med varandra, skrattade en hel del.

De såg ut att vara det där paret jag som trebarnsförälder ibland kan avundas. De som har ”bara” ett barn.

Och i dag var de vi.

Våra två stora barn satt sig nämligen på ett flygplan i dag vid lunchtid. Någon fick blinka bort några tårar vid gaten och Fredrik fick väldigt många pussar och nu är de på sin första egna utlandsresa utan föräldrar. Nu får de ha ett par dagar med sina bästa vänner, våra gamla grannar. Jag har svårt att föreställa mig att någon har ett bättre veckoslut framför sig.

Det skulle vara vi då, i så fall. Som har ett veckoslut med bara varandra och Hilde. Det har typ aldrig hänt.

Den här gången vann verkligen alla. Bästa vinsten.

Vi tre. Fotade av Maria Hedengren.

I dag har jag fått lyssna på en föreläsning om PISA-undersökningen tillsammans med andra som brinner för barn och ungas läsande. På ett sätt hade jag velat höra att en inspirerande lärare och en medveten satsning i skolan kan göra vem som helst till en framgångssaga vad beträffar läsningen. I stället fick jag höra att hemmets resurser och barns socioekonomiska bakgrund påverkar deras läsförmåga allra mest.

Samma dag skriver Mirjam Kalland i en kolumn för HBL att barnfattigdomen i vårt land har tredubblats och att uppskattningsvis 130 000 finländska barn lever i fattigdom. Samt att den här fattigdomen påverkar barns skolframgång och utbildningsmöjligheter mer än tidigare.

Vi har mycket att vara stolta över som land. Vad gäller föräldraledighet är vi till exempel bland de bästa i världen. Men dessa 130 000 barn har vi svikit. Det sägs ju ofta att ett den sannaste berättelsen om ett samhälle är den om hur samhället tar hand om sina svagaste. I så fall är den sannaste berättelsen om oss hur vi har tagit hand om dessa 130 000 barn.

Och vi har plötsligt inte alls lika mycket att vara stolta över.

Så nej. En inspirerande lärare och en medveten satsning i skolan kan inte göra hela skillnaden. För alla. Men vi kan göra en stor skillnad för någon, rentav för många. Och för någon kan vi säkert göra hela skillnaden.

Vi får aldrig ge upp.

– Det är så orättvist! Andras mormor och morfar och fammo och faffa brukar faktiskt hämta dem ibland från förskolan.

Han har rätt. Det är orättvist att en del andra får ha sina nära nära. Å andra sidan är det mesta orättvist och sanningen den att han för det mesta är en vinnare vad gäller just orättvisa. Samtidigt är det ju så lustigt att han inte hade en aning om varför just hans mor- och farföräldrar aldrig hämtar honom från förskolan. Att de bor drygt fyrahundra kilometer bort var inget han hade sett som en rimlig förklaring.

I snart tio år har vi inte bott på samma ställe som mor- och farföräldrar. Vi vet inget annat. Han vet inget annat.

Samma kväll som han fått veta att vi ska flytta drygt fyrahundra kilometer bort insåg han ändå. Vid läggdags.

– Nu kan mormor och morfar och fammo och faffa hämta mig ibland från förskolan.

Och han lyste.

Han lyste.

Vet du vad en fyr är?

Arvid vet, och han berättade i går när vi var på hans sista rådgivningsbesök.

– Fyren har en lampa. Som lyser. Så att de ska se bättre, sa han.

– Så att vem ska se bättre?

– Sjörövarna.

Helt utan leende. Helt på fullt allvar.

Jag säger inte att hans värld är bättre än min, men en värld där fyrars främsta uppdrag är att lysa upp vägen för sjörövare är nog alla dagar en roligare värld än min. Och det är alltid något.

Ingen i mitt liv har någonsin varit som han.

Vi borde städa oftare. Och mera omsorgsfullt. Vi borde ge barnen mer varierande mat. Vi borde rensa bort sommarkläderna. Vi borde gå igenom förrådet, det är faktiskt inte okej som det ser ut nu. Vi borde hitta på ett system för tvättsorteringen och vi borde följa det. Vi borde gå igenom lådorna i byrån i tamburen för tolv av tio morgnar är det någon som saknar något.

Jag borde styrketräna. Jag borde föra bort kappsäcken som bott i vardagsrummet sedan jag kom hem från Rumänien. Jag borde rensa och röja i mitt klädskåp, hittar ingenting längre. I just precis den här stunden borde jag något av alla mina borden i stället för att bara konstatera att jag borde det.

Men jag vet vad det kostar.

Jag vet vad det kostar oss och jag vet att det inte är värt sitt pris.

Ni som äter grönsaker också efter dagisdagar, ni som kommer ihåg att lämna in alla lappar i tid, ni som köper julklappar i oktober och ni som alltid vet var det finns vantar till alla… I mina ögon är ni övermänniskor, men priset för det måste också vara övermänskligt högt.

Och jag har inte råd med det. Jag är ingen övermänniska. Snarare är jag en sådan där undermänniska som väljer att läsa böcker, sticka tröjor, dricka te, titta på netflix, springa långsamt och umgås med vänner trots att jag borde så mycket.

Och det händer att jag inte ens skäms.

Älskade Fredrik. Det fanns en tid i ditt liv då en morgonlänk en söndag var en morgonlänk en söndag. Och så finns den här tiden.

Du kanske hade sett fram emot en riktigt härlig farsdagslänk. Typ åtta kilometer i lugn och ro. Lite gammal hederlig egentid. I stället fick du banta ner till tre kilometer för att alla andra skulle orka med. Du fick justera ditt tempo, jag tvivlar på att du ens blev andfådd. Du fick dessutom springa med en barnvagn och en sparkcykel. Samt vänta på Arvid ibland. Och när vi kom hem gick du in med alla barn och lät mig springa lite till. I lugn och ro. Egentid.

Att du ändå ser ut och är så där glad som på bilden säger inte allt om den pappa du är, men det säger mycket.

Hjälp, vad du älskar mig och oss.

Varje dag – ja, varje dag – är jag glad över att just du är pappa till just mina barn.

Till och med de dagar då du kritiserar min springmössa.