Jag är aldrig sjuk. Men nu är jag. Jag föll ihop som människa kvart före fyra i går och på den vägen är vi. Jag har feber och ont i varje muskel i min lekamen. Jag har kallt hela tiden och min puls är hög trots att jag legat ner 97% av min vakna tid. Jag har sovit flera gånger i dag men jag är ändå jättetrött. Mitt huvud dunkar och jag lever på värkmedicin och vatten.

Jag är förvånad. Och inte alls. Det är lite för mycket nu på lite för många olika plan, och min kropp brukar sätta stopp om jag inte förstår att göra det själv. Nu blev det tvärstopp. Påtvingad vila.

Jag befinner mig nu i det där ljuvliga tillståndet då jag inte för mitt liv kan förstå att jag någonsin har sprungit, hållit lektioner eller orkat sitta upprätt i fem minuter. Än mindre att jag troligtvis kommer att göra det igen. Snart.

Krasslig och trött och hårsmutsig.